tvillingsjalblogg@hotmail.com

Somnar många timmar för sent och sover till tidig eftermiddag. Skriver en att-göra-lista på vad jag borde och vill hinna med under dagens återstående timmar men precis som alltid lyckas jag sällan hinna till hälften av listan innan klockslaget enbart består av nollor och mina ögonlock svider och börjar hänga ocharmigt långt ner. Tänker att jag borde ringa en vän och sysselsätta mig lite men börjar undra vem som egentligen är min vän. Är det hon som trots mina försök att berätta ändå alltid återkommer till sitt eget; hennes problem, hennes förtvivlan, hennes drömmar, hennes inutihet. Hon som har fastnat i en cirkel där endast hon får rum. Eller är det hon som vill förändra hela sitt liv, byta skepnad och införskaffa sig en helt ny verklighet men nya gemenskaper, nya kretsar och nya sätt. Hon som sveper in sig en rosaskimrande fasad där allt ska se bra ut på foto och smutsigt plötsligt blir synonym med fint. Börjar undra om jag tillhör hennes gamla eller nya, om jag bara är något använt som inte passar sig längre. Nej, då vältrar jag mig hellre i ensamhet och vad det nu innebär. Skrivande och fotograferande och läsande och tevetittande och familjemysande och körtkortsteoripluggande och pianospelande. Ändå tills framtid; att göra efter studenten, var-finns-jag-om-tio-år och imorgon tänkande fyller mig och gör mig högst obekväm och gråtig i nattmörkrets tysta atmosfär. Då tänder jag min pastellfärgade glitterlavalampa och skriver ännu en lista. Att-tänka-på-lista. Den låter lite såhär: jag borde inte oroa mig, jag borde låta framtiden hända, fokusera på mig själv och inte bry mig om andras tycke och tänke, inte göra mig till för andras skull, och sänka kraven, de gör mig bara villrådig och hispig. Listan avslutas lite klyschigt och engelskt med uttrycket: Go with the flow! Följ strömmen, tänk inte ut allt i förväg. Lev.
Och så tittar jag på klockan med mina rödablanka ögon och upptäcker att den redan passerat tre. Jag trycker ner mig i sängen och känner på mig att min förmiddagen ännu en dag kommer sovas ut.

Min röst grumlas och allt jag säger blir en enda röra. Mina ögon är översvämmade dammar som pulserar ner över mina kinder och mynnar ut i mungiporna. Jag tänker tankar som gör mig illa och söker trygghet att slingra in mig i och försiktigt gömma mig hos. Saknar och längtar och hatar och förtvivlas och älskar och undrar, allt på en och samma gång. Djupa suckar och en önskan att natten kunde ta mig gisslan och föra mig till en annan verklighet. För just nu, vill jag inget annat än bort.

Sitter med lite ont i magen men kan inte förstå varför. Livet ler mig rakt i ansiktet just nu och allt känns lätt. Vardagen flyter på precis som hjärtat mitt slår och slår och slår. Det är som att kvällens mörker och regnighet plötsligt har flyttat in i mi mage och rört om lite. Det känns lite som ett åskoväder. Men ändå är jag glad, glad för att vara jag.

Den känslan kommer och går, naturligtvis. Men när den är närvarande pirrar min mage sådär ljuvligt skönt och livet och jag får inte nog av varandra. Då är vi sammanflätade och bästa vänner. Varandras nöd och lust, varandras oumbärligheter. Då somnar vi ömt i varandras famnar och vaknar upp som en.

Och just nu känns det så. Som om jag och livet har delat hjärtan och varit på sommarsemster på västkusten tillsammans varenda år sen vi var fem. Glädje, tillhörighet och trygghet. I att vara jag och leva mitt liv som jag vill. En uppmjukande känsla som strömmar med blodet ut i min kropp. Förutom i magen då kanske, som stör och bråkar lite med mig. Men kanske är det bara för att göra mig medveten om hur lyckligt lottad jag är nu, som får känna mig så glad och tillfredställd med livet i helhet. With no worries. För kanske är det där lilla onda i magen bara där för att inte göra mig helt blind och otacksam. Och kanske är det bara för det bästa?

Vaknar av dina jämna andetag mot mitt ansikte och känner värmen från din mjuka kropp pulsera mot min. En blek morgonsol strålar in genom persiennerna och gör taket i mitt rum randigt. I rummet bredvid är dagen redan vaken och igång, musik strömmar ur högtalarna och stressade fotsteg får väggen att darra. Ljuden känns avlägsna och flera mil bort för hos oss är morgonen fortfarande nyvaken och alldeles, alldeles stilla.

Jag trycker mig närmare dig. Tänker lätta tankar och försöker synkronisera mina andetag med dina. Vill lägga mina läppar mot dina men är rädd att väcka dig då. Blundar och tänker att just nu, mår jag så himla bra. Klickar på save och sparar minnet i mitt huvud.

En morgon, du och jag.

Har hittat rytmen efter en tid av fullständig panik. Har bestämt mej, en gång för alla, att inte låta svartheten ta över allt som är bra med mitt liv. Har bestämt mej för att vakna på morgonen och se saker från den ljusa sidan. Jag måste det, annars kommer allt göra ont inuti mej.

Solar mej i solglittersken och får röda kinder. Tittar skolavslutningen i ögonen och försöker fatta tiden i min hand. Tar kort på blommor och lägger mej till rätta i vitsippshaven. Kysser världens varmaste läppar och försöker hålla fast.

Återkommer. Det gör jag alltid.

I mitt huvud brottas mina tankar med varandra. Jag räds ilskan som då och då fyller mej och spricker i hela min kropp. Jag räds vad den kan göra. Vad den kan förstöra. Försöker att stänga av och andas ut och börja om. Försöker verkligen att se saker och ting från den ljusa sidan. Ta livet med en klackspark och möta det med ett leende på läpparna. Inte ta allt så hårt och göra allt svårare än vad det är. Men jag kan inte, för jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska få stopp på kriget som på går i mitt huvud natt som dag. Jag vet inte hur gör man för att bli vän med sig själv. Ibland undrar jag om det ens går.

Jag har förmånen att älska någon. Faktum är att jag älskar någon så mycket att det ibland känns som om att det inte går att älska någon så mycket. Jag brukar kalla honom för min älskling, eller mitt hjärta. Han kan få mej att känna saker som jag aldrig trodde var möjligt. Och mellan oss finns en samhörighet, en trygghet som med tiden, och nätterna, har blivit ett beroende. Ett beroende som har utveckltas till en rädsla. Frågorna: Vem är jag utan den tryggheten, och vem är jag, utan honom? ställer sej ofta i vägen för mej. För ofta.

I onsdags frågade en vän till mej om jag verkligen mår bra. Om jag är lycklig. "Det känns som om du ger mer än vad du får". Panik. Ångest. Bultande hjärta. Vad menar hon? Men jag älskar ju honom? Och jag vet att han älskar mej precis lika mycket. Vi är bara olika. Vi gör bara saker på olika sätt. Pratar olika mycket, tänker olika mycket, känner olika mycket. Vi bara lever på olika sätt. Och det gör väl alla? Eller?

Eller är det så? Ger jag mer än vad jag får tillbaka? Sitter jag fast i något dumt och dåligt som bara trycker mej längre och längre ner? Hur kan kärlek vara dåligt?

Ilskan ryter till igen. Färgar mina kinder röda och gör mej farlig. Försvarasreflexen dyker upp. Jag måste försvara mej. Måste försvara oss. Måste försvara det som ligger mej närmast. Det som jag vet att jag skulle falla värdelös utan. Honom. Förtvivlan och förvirring och gråt ligger egentligen närmare till hands men ilskan är lättare. Den är inte lika lätt att se igenom.

För jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag älskar, men att jag tvivlar. Men vem gör inte det?, frågar jag mej då. Den här sagan kan inte ta slut nu. Vi är inte slut nu. Och det är inte det jag säger. Jag bara vet inte vad jag ska göra med allt jag känner ibland. Vet inte vart jag ska göra av allt som måste ut, ut, ut innan det spränger mej i bitar.

Stänger av
och andas ut
och börjar om.

Sitter i min ikeastol med benen i kors. Jag vet vad jag borde göra, och jag vet allt som jag egentligen måste. Men inget av det där är viktigt nu. Det spelar ingen roll vilka lektioner som jag lär missa eller hur mycket jag lär få ta igen. Det spelar ingen roll nu. Inte idag. Och inte imorgon. Nu är det bara du, du, du.

När beskedet nådde mej, efter sex missade samtal och ett hjärta i galopp, grät jag i en timma. Jag gömde mitt ansikte i min älskades armhåla och försökte sjunka in i hans värme. Fly in i honom så som mina tankar flydde min kropp och spred ut sej över hela rummet.

Overklighetskänslan. Tanken att "aldrig mer". Aldrig mer gå till ica och köpa mjölk tillsammans, aldrig mer sitta i bilen och skratta åt något oväsentligt, aldrig mer fika wienerbröd på balkongen i solsken och sommarkläder. Aldrig mer din grönrutiga skjorta. Aldrig, aldrig, aldrig!

Nu gråter jag igen. Blodiga tårar. Smärtsamma. Fyllda med sorg och förtvivlan att behöva acceptera läget som det är. Acceptera förlusten.

Jag minns. Tittar på bilder av dej och minns, minns, minns. Gräver i hjärtat och ser framför mej, dina solskensögon skina. Tittar på videoklipp där du skrattar och din kropp är hel. Tiden innan. Innan cancerns inbrott och utbrott. Innan sjukhustiden och smärtan. Tiden då du var frisk och allt var som vanligt. Då ingen kunde ana att du ett halvår senare skulle ta ditt sista andetag och kyssa livet farväl.

Livet är oförutsägbart men mot dej var det orättvist. Du förtjänade inte ett slut som detta.

Jag älskar dej, och kommer aldrig att glömma.

/ditt barnbarn.

P.s Snälla håll om mej inatt. Håll mej nära och hårt. Jag behöver det. D.s

Nu är julen förbi och ett nytt år väntar. Tvåtusenelva. Det låter ovant och lite konstigt i munnen. Det är så mycket framtid i de siffrorna.

Utanför fönstret ligger snön tjock och frosten har färgat träden vita. Jag behöver inte gå ut för att känna att det är kallt, det syns tydligt ändå. Jag sitter hellre kvar inomhus och gör ingenting. Omvirad min rödblommiga morgonrock och fötterna istoppade ett par tjocka strumpor.

Huset är tomt och jag är ensam hemma. Tystnaden störs av bilar som kör förbi utanför och musik från datorn.

Jag tänker på hur lätt det är att tvivla och hur lätt det är att känna sej otillräcklig. Jag vet att jag kan och jag vet att jag är bra men det spelar ingen roll. Jag gråter kudden våt av tårar i rädsla för morgondagen ändå. Det gör ont i mej ändå. Sticker och har sej.

Känner hur minnen radar upp sej i mitt huvud och gör det svårt. Glittervatten och sommarvindar. Gröna björkar och grusvägar. Jordgubbar och vaniljglass. Flädersaft.

Är lite av en expert på att jämföra mej. Och bry mej om människor som jag knappt känner. Jämför utseende och facebookkommentarer. Läser bloggar som jag vet bara får mej att må sämre. Vågar inte helt släppa taget. Jag är nog rädd. Rädd för att glömmas bort om jag inte finns tillgänglig och uppdaterad.

Längtar efter ett tolvslag färgat av fyverkerier. Behöver chansen. Måste börja om på nytt.

När jag såg hennes namn på hans samtalslista hann jag, under loppet av en sekund, föreställa mej mängder av olika scenarier. Det var tankar om hur de hade träffats i smyg, hur han hade varit otrogen, hur han kanske hade talat illa om mej eller hur de hade haft kontakt med varandra bakom min rygg. All luft gick ur mej och gjorde mej först alldeles mållös. Panik började rusa i min kropp och det kändes som om mitt hjärta sjönk till golvet. Som om det skulle spricka och gå sönder totalt. Bakom mina ögonlock började tårar bränna och en stor medvetenhet om vad jag kunde förlora började måla upp sej i mitt huvud. Mina tankar drogs till allt som vi hade delat och allt vi hade gjort tillsammans. Fan. Hemlighetsmakeriet, det faktum att jag inte visste något, att han inte hade sagt något, fick mina tvivel att växa. För mej var hela situationen så fel. Jag trodde ju att vi sa allt till varandra. Det var ju vad jag gjorde till honom...

Smärtan i mitt bröst tvingade mej att fråga. Jag kunde inte skratta förbi det och om jag skulle låtsas som ingenting skulle jag brisera. Han märkte att något var fel och när jag frågade om jag hade anledning att vara orolig la han sina armar om mej och kysste min mun tills den blev alldeles narig. Han förklarade för mej hur det var. Hur han bara hade ringt för att säga förlåt och hur han hade valt att inte berätta för mej om det för att inte jag skulle må dåligt över det. I stunden var det en lättnad. Han hade anledning att säga förlåt till henne och jag tyckte att tanken var god och moralisk rätt. Jag tycker om henne och det har jag alltid gjort. Hon förtjänade ett förlåt och hon förtjänade det samtalet. Men jag, jag förtjänade inte den oerhörda rädslan som satte fart i min kropp. Den smärtsamma känslan av att stå utanför mitt eget förhållande. Utanför det jag hållt hårt i och älskat i över ett år. Jag förtjänade inte den oron som fäste sej i min kropp då och fortfarande inte har släppt taget.

För trots att jag vet nu och trots att han har förklarat. Trots att det bara var ett samtal och inget mer. Trots att jag vet att det är mej han väljer och det är mej han åtrår och det är mej han älskar så kan det inte sluta göra ont. Rädslan kan inte helt försvinna. Och det kommer den nog aldrig. Men jag vill bli kvitt oron och tvivlet. Jag vill kunna lita fullt ut på honom. Jag vill känna att vi är två i det. Att vi är två i oss. Att vi bär ett lika stort ansvar för det vi har skapat tillsammans.

Minnet av det gör för ont. Hur det kändes när jag såg hennes namn. Hur jag liksom drogs uppåt, bort från min verklighet. Hur jag liksom såg det uppifrån. Iakttog mitt eget liv precis som om jag tittade på en film. Och det kändes som att det var just i stunden då hela drömmen, hela den underbara tryggheten skulle klyvas och dö. Det kändes som om jag såg mej själv gå sönder. Och det kändes som om jag redan då började tänka om oss i imperfekt. Som om vi redan hade tagit slut.

Men vi är inte slut. Våra hjärtan sitter fortfarande ihop. De är fortfarande sammanfogade som ett och du är fortfarande min älskling, min pojkvän, min närmaste vän. Och jag håller fortfarande hårt i dej. Jag älskar dej. Vi är inte slut och jag vill inte att vi ska ta slut. Men det gör ont, ont, ont. Och om jag ska ge denna händelse en titel, ett nam, så kommer det definitivt att bli SVEK. För det är så det känns, i mej.

Min morfar har cancer och det finns inget att göra. Det inbillade hoppet som man höll så hårt i när beskedet om cancer slog oss alla i ansiktet försvann i och med dom orden. I och med den dom som mötte oss och gjorde våra ögon tårögda i tisdagseftermiddag.

Min morfar står mej nära. Jag och min syster har alltid sagt att vi vill gifta oss med en man som honom. En man som förstår vad omtänksamhet, klokhet och genuin kärlek betyder och är. En man som vet hur mycket skillnad en hjälpande hand kan göra och som ser värdet i alla människor. En man som fortfarande, strax under åttiostrecket, pratar om sin hustru som den vackraste i världen och mer än gärna skyter om hur han blev ihop den snyggaste strandbaben i stan. En man som alltid har varit livet trogen och älskat och värnat om allt han givits.

Det gör så ont i mej att inse att hans tid kvar är begränsad. Att han inte är odödlig som han alltid har varit i mitt huvud. Att jag inte kan förändra något, att jag inte kan ta bort tumören som tickar i hans kropp och göra allt bra igen. Att jag inte kan radera varje sjukshusbesök och magont. Jag klarar inte av att veta att han sörjer och är rädd för vad som väntar honom. Jag klarar inte av att veta att döden kan beräknas och förväntas i tid och dagar.

När jag ser på honom nu gör jag det med gråt i ögonen men med värme i hjärtat. Jag ser hur han magrar och tappar kilo efter kilo. Hur hans hud och kropp tar skada av alla mediciner han tvingas ta varje dag. Jag förstår på hans värden att hans hjärta sviker honom och inte orkar lika mycket längre. Men hans ansikte är detsamma som det alltid har varit. Han har samma leende, samma morfarleende och samma morfarögon. Han utstrålar samma värme som han alltid har gjort.

Jag känner tacksamhet för alla minnen som vi har delat och som nu sprider sej i mitt blodomlopp som smärtlindring. När jag tänker på våra sommarsemestrar runt om i södra Sverige, från fåren på Gotland till utflykterna i Skåne och på alla lovdagar som jag har bott hos honom och mormor och delat deras vardagen. Alla kusinkalas och skogsvandringar. Alla juldagar och paketbyten. Alla fikapauser och oavbrutna skrattattaker. Jag känner tacksamhet för allt trots att det gör så ont att veta och tänka på att vi inte kommer att kunna se allt tillsammans, att vi inte kommer hinna att vandra i alla skogar.

För morfar, hur ont det än gör i mej så vet jag att när döden tar dej ifrån oss så betyder inte det att du lämnar oss. Du kommer att vara närvarande på ett större sätt. Och krypa in i våra drömmar, gömma dej i våra hjärtan där du hör hemma och älska oss tills vi ses igen.

Alla har ett monster inom sej. Ett monster som viskar om fel och brister. Som ständigt påminner en om hur man inte räcker till och att allt man gör är dåligt. Detta monster klagar på varje ord man säger, varje steg man tar och varje dag man slutför. Det stjäl tid och tårar. Är alltid närvarande och kräver all tankeverksamhet alltid.

Alla monster är olika. De ser olika ut och klamrar sej fast på olika sätt. Endel pratar om utseende, hur man borde se ut som en hollywoodstjärna eller ännu bättre, en topmodelmodell. Andra pratar om hur man borde ändra sitt sätt att vara, att man borde skratta mer, gråta mindre, dansa mest och prata högst. Det finns monster som bara fokuserar på en enda sak. Kanske på ens vikt och hur man måste komma in minsta storleken på kläder. Sen finns det monster som klagar på allt. Som aldrig lämnar en ifred. Ett monster som alltid har saker att påpeka, förändra och klaga på.

Enligt dessa monster är alla andra alltid bättre. Alla andra är alltid snyggare, smalare, coolare, roligare och häftigare. Och hela tiden ska man sträva efter att bli lika snygg, lika smal, lika cool, lika rolig och lika häftig som dem. Men alla andra - vilka är dem?

Mitt monster finns inuti mej och det kommer det alltid att göra. För några år sedan kunde jag inte kontrollera det och sa aldrig emot. Då styrde mitt monster mej och fick mej att gråta blod och hata allt med mej själv och mitt eget. Det fyllde mej med tvivel som fortfarande ligger som tunga stenar över mitt bröst. Fyllde mej med förvrängda tankar och drömmar. Viskade om hur det var fel på mej, hur jag inte var normal, hur jag inte kunde något och aldrig hade något att komma med. Nu, idag, är det jag mot monstret. Det är krig och jag låter mej inte övertalas så lätt. Jag står emot för jag vet ju bättre. Alla vet vi ju bättre, egentligen, men ibland är det så lätt att bara falla. Att sluta kämpa och bara falla i monstrets armar och låta tårarna rinna och föraktet flöda. Men när man har lärt sej vem som har rätt och vem som har fel så är det inte farligt att falla. För har men en gång lärt sej att resa sej upp så glömmer man det aldrig.

Och vem fan vill vara normal?

Jag tycker så mycket om att ligga mot hans bröst och lyssna på slagen hans hjärta för. Tryggheten fyller mina vener när hans andetag faller tunga mot mitt huvud. Ofta brukar jag fånga hans händer och placera dess handflator mot mitt ryggslut. Mest för att det känns så skönt att bli omhållen, så varmt och så ömt.

För aldrig trodde jag att våra nätter skulle kännas så viktiga och oumbärliga. Aldrig trodde jag att det skulle kännas så hårt att somna själv. Men varje natt utan någon att småprat eller småpussar känns meningslösa, tomma och helt färglösa.

Åh min älskling. Om han ändå kunde förstå vad han gör mej. Om han kunde se hur han läker alla inåtvända sår. Han är allt jag längtat och allt jag vill.

Nu är allt som vanligt igen. Sommaren säger snart hejdå och lämnar rum för höstlöv och rödgulorangea färgspel. Inbitna rutiner och vanor återkommer och välbekanta skolansikten känns faktiskt ganska bra att omges av. Trots lite elak skolångest och tårar som vill ut så känns det faktiskt helt okej. Det ska ju ändå sätta igång någon gång, sommarlovet skulle aldrig kunna vara för alltid, det vet vi alla trots evigt önsketänkande. För att hålla leendet på plats tänker jag på hur mycket jag har växt under det senaste året och hur mitt tvivlande självförtroende bara blir större och säkrare. Saker kommer alltid att vara jobbiga och besvärliga att ta sej igenom. Som det oroshjärta jag är kommer jag alltid att ha saker att oroa mej för och tvivlet på mej själv försvinner inte om jag ber om det men jag vet att jag klarar det. Jag vet att jag kommer klara det...

Igår när jag skulle försöka somna, men naturligtvis inte fick ro till det då miljoner av tankar ekade i mitt huvud och tårar envisades med att rinna, lyckades jag ändå att bestämma mej. Jag bestände mej för att verkligen hålla mej till det gamla talesättet som används flitigt, jämt och ständigt: "Ta en dag i taget!" Jag måste sluta tänka på allt och alla så långt i förväg. Jag måste börja fokusera mer på mej själv, lägga mer energi och omtanke på mitt eget välmående och liv. Inte tänka på nästa dag förrän klockan slår morgon och det är dags att gå upp. Man mår inte bra av att oroa sej, speciellt inte när oron sitter i i flera veckor, det gör ingen. Jag tror att det kommer lätta tyngden över mitt bröst, jag hoppas det!

Annars vill jag bara säga att jag är tillbaka. Jag behöver skriva helt enkelt.

Har svårt att ha förståelse för bråk och smutskastning. Tycker att det bara visar på respektlöshet och oordning. Självklart ska man få sin åsikt sagt, självklart ska man få ifrågasätta och undra, men, när det drabbar andra, när andra kommer i mellan utan att själva har valt att hamna där tycker jag att man ska kunna behärska sej och vänta. Vänta tills man blir själva så att bara de som är inblandade kan reda ut det som behöver redas ut utan att skada andras hjärta.

För ord kan verkligen hugga som knivar i ryggen, de kan rispa sönder oskyldiga såsom skyldiga hjärtan och har förmågan att skapa minnen som aldrig rostar.

Det gäller att vakta sin tunga, inte avfyra skoningslösa ord så att de träffar alla. De dödar alla lite. Och är bara så otroligt onödigt.

Längtar efter att bara skriva här igen, uppdatera mina hjärtrop, lätta på tyngden som hänger över mitt bröst. Försöker att hitta tid men vet inte riktigt vart jag ska leta. Det är så mycket annat, så mycket "vi måste passa på nu" och så lite "kan vi inte bara ta det lugnt".

Försöker att ge mitt skrivande, mina ord så mycket plats så möjligt men misslyckas dagligen. Men ibland får jag till det! Ibland lyckas jag komma bort ifrån min verklighet just nu och skriva några rader, och jag känner mej som mej själv igen.

Att hopplöshet kan komma så plötsligt, attackera från ingenstans och göra det svårt att andas, det visste jag sen innan, men jag trodde att de tiderna var förbi. Nu är det på ett annat vis, det handlar inte om samma sak som det gjorde då. Men det känns och det är det kännande som kan göra mej sömslös och tårögd om nätternas mörker. I helgen hände det. Hopplösheten återvände, attackerade och stannande. Men jag ska strida. För det är inte rättvist, det är inte rättvist på något sätt.

Snart, snart