Trampdynor

Oplanerad fredagskväll i mysbelyst lägenhet. Ljudet av mjuka trampdynor mot parketten och Bon Ivers efterlängtade album i högtalarna. Allt är stilla men i mitt huvud har livet rört ihop sig. Vilsna tankar kryper under huden och fyller mig med känslor av otillräcklighet. Att vad jag än gör, räcker det inte till. Att hur jag än ser ut, räcker det inte till. Att vem jag än försöker vara, räcker det inte till. JAG räcker inte till i en värld med tillräcklighet är ideal. 
 
Tänker ologiskt och logiskt omvartannat och blandar ihop vad som är vad. För vem är jag att vara någon när jag lika väl kan vara ingen? Och hur ska något någonsin kunna förbli evigt när inte ens Angelina och Brad kan förbli gifta?
 
Tvångskramar ovilliga kattkroppar i behov av värme och äter lättsaltade chips. Hoppas att det röriga i mitt liv åtminstone inte blir rörigare. Då ska det nog gå bra till slut. 

svider

Jag mår bra men ändå inte. Allt är som vanligt och jag vet att jag vanligtvis mår bra av vanligheten men något känns annorlunda. Mina tankar kring mig själv känns osäkrare, hårdare och mer negativa. Jag tänker mer på allt jag borde göra för att bli perfekt, eller rättare sagt för att andra ska se mig som perfekt, och jag jämför mig stenhårt med varje instagramprofil jag klickar mig in på. Jag har ont i magen och bär på en ständig rädsla att bli lämnad, sviken och förådd, som om jag har ställt mig in på att det är så min framtid kommer se ut. Sover oroligt om nätterna, drömmer mardrömmar där min människa är elak och hård och bortvänd från vår kärlek. Får ingen ro och låter ilskan ta över mig alltför många gånger. En ilska som bottnar i tårar som vägrar att gråtas hur mycket jag än tar i. En ilska som får mig att brinna upp och vilja vända ner på allt i mitt liv. Jag mår bra men ändå inte, det är något som svider i mig. 
 
 

sviken

Känner mig sviken, för att någon känner sig sviken av mig. 
 
Känner mig sviken för att denna någon skrev av sig sin besvikelse i ett meterlångt sms istället för att svara när jag ringde och ville kolla att allt var bra mellan oss. Känner mig sviken för att denna någon och dennes sms fick mig att fullkomligt frysa till is när jag började läsa och vilja brista ut i hjärtskärande tårar vid slutet, för att skulden förlamade mig och fick mig att vilja kräkas. Känner mig sviken för att denna någon, som känner mig så väl och som vet hur jag fungerar, lät den skulden falla över mig och tänkte att den skulle finnas hos mig "tills vi ses nästa gång". Känner mig sviken att denna någon väl svarade när jag i panik och eskalerande ilska ringde upp efter smset och förklarade "det här går inte att ta på sms" och känner mig sviken att denna någon känner sig besviken på mig och inte berättar det för mig på ett värdigt sätt. 
 
För jag vet och förstår varför och vad jag gjorde fel, men sättet denna någon valde att berätta det på ställer jag mig helt oförstående till. Jag ställer mig dessutom oförstående till hur man inte kan se sin egen del i ett sådant scenario. Att det var en engångsförteelse från min sida och att denna någon gjorde precis samma sak mot mig dagen innan, utan att reflektera över det, får mig att tvivla på vänskap relationer tillit och allt i världen. Det får mig att känna mig sviken. Att känna mig orättvist behandlad och det lämnar en obehaligt sur eftersmak. Att i smset skriva att man inte vill göra en grej av något fast samtidigt göra en väldigt stor grej av något genom att att smsa före att ringa och värdera något som inte går att värdera - det går inte ihop sig i min värld.
 
I min värld pratar man om det som känns svårt, man smsar inte om det. Man kan se förbi saker och man kan vara flexibel. Man kan bli besviken på något men man måste också se sin del i det och se utanför sin egen värld. Andra kan också ha jobbiga dagar och andra kan också mån dåligt över saker. Allt blir inte alltid som man tänkt och så måste det vara. Allt går inte alltid att planera och sedan genomföra. Livet vänder och händer och ramlar omkull. Och det måste man vara medveten om och ha överseende med, annars är det svårt att leva. 
 
Känner mig sviken, för att någon känner sig sviken av mig. Men jag ringde i alla fall. Jag försökte. 
 
 

gnistrande vinter

Gnistrande vinterdagar och minusgrader som är mjuka mot huden. Onsdag den trettonde januari. Vardagen sätter fart efter jullov och skoluppehåll och saker återgår till det normala. Han åker till sitt och jag är kvar i vårt. Det känns ovant att inte vakna tillsammans efter tre veckors sovmorgon och frukost ihop. Och det blir svårare att somna på kvällarna utan kroppsvärmen från honom. Men allt faller ändå på plats och känns relativt bra, i hjärtat och i huvudet. För vår kärlek består ändå, trots avstånd och distans. Den känns starkare nu.
 
   

alltid

Ibland börjar det brinna i mig. Ilskna flammor tänder eld på mitt inre och jag blir arg, ledsen och ångestfylld på två sekunder. Föreställer mig eventuella scenarier i mitt huvud och gör dem till verklighet. Tappar fattningen och blir stensäker på att jag kommer att bli sviken. Att jag kommer att bli lämnad och stucken i ryggen, för hela mitt sunda förnuft säger mig att det är farligt att lita på någon när jag vet att inte alla går att lita på. Farligt att tillförtro någon sitt hjärta då det alltid kan brista på vägen, mitt bland kysstunga löften och känslan av trofast värme. Farligt att bli beroende av någon som lovar att alltid stanna när alltid betyder olika för olika människor. 
 
Känner känslorna pulsera med blodet genom kroppen och svär okontrollerat för att det får mig att känna mig starkare men framförallt mindre svag. Brinner upp i hundragradig värme och tänker att jag minsann inte behöver någon och att jag minsann förtjänar bättre och mer och allt. För jag skulle aldrig vara den som sviker, den som lämnar eller den som sticker kniven i den andras rygg. Den som bryter löftet och krossar betydelsen av vad ordet alltid innebär för mig. 
 
När det har brunnit ett tag brukar det lugna ner sig. Ilskan tonar ut, gråten avtar och ångesten kryper tillbaka till sitt mörka gömme. Några ensliga flammor fortsätter kittla mitt undermedvetna och mitt hjärta fortsätter argsint glöda. Men föreställningarna om min tillfälligt fiktiva verklighet börjar suddas ut i rökens gråa dimma och jag ser plötsligt allt klarare. Det blir lättare att andas och lättare att vara och tanken formas sakta. Den som säger mig att jag bara kan styra mitt eget. Om mitt hjärta vill älska villkorslöst och med tilltro till den jag älskar, ska jag det. För jag vet vad alltid innebär för mig och jag kan bara lita på att alltid betyder det samma för den människan jag har valt att leva mitt liv med. Vi är två som delar kärleken men det är mitt alltid, och det är det jag håller fast vid, när elden brinner och när den slocknar.  

formlösa dagar

Jag blir rädd när känslan att vilja ha mer infinner sig i mitt huvud. Då jämför jag omedvetet mitt liv med andras och kommer mer än sällan fram till slutsatsen att dem har mer än jag och det gör mig ovilligt osäker på allt jag har och frågan om det är tillräckligt ställer sig i vägen för mitt välmående. Men utifrån vem och utifrån vilka ideal och normer går det att avgöra vad som är mycket nog och hur ett liv ska se ut?
 
Jag vet att det inte finns någon sådan person och jag vet att ideal är skapade av människan och att normer är invanda mönster som är till för att brytas men ändå fastnar jag då och då i dessa tankar. Börjar räkna vänner, jämföra umgängen och antalet välplanerade helger och kvällar. Väger mitt utseende mot andras och plötsligt är de uttjatade kroppskomplex som jag trodde att jag hade övervunnit tillbaka i mig och de rusar runt i mitt hjärta och krånglar till vartenda slag. Som om ett fylligt umgänge och fullspäckade lördagar och perfekta bröst skulle vara de enda kriterier för hur man värderar ett liv. Det finns så mycket mer och så mycket annat som jag värdesätter och som är till större vikt, men de är svåra att se och känna när huvudet är fyllt med mer mer mer och andras liv känns så jävla mycket mer händelserika och fulländade och färgstarka. Då är mina vänner, mina umgängen, mina välplanerade helger, mina bröst och min kropp väldigt svåra attt ta hänsyn till och de försviner i flimret av vad som är tillräckligt eller inte.
 
Det är trots allt sällan känslan dyker på mig och ofta är jag väldigt nöjd över allt som är mitt och allt jag har och väldigt väl medveten om allt jag borde vara tacksam över då mitt liv är förmånligt bara med tanke på vart jag är född. Men när dagarna känns långa och formlösa tar rastlösheten vid och börjar bygga små bo och känslan att vilja mer tar ofrivilligt plats i mig. Och vad gör man då? Annat än gnager sönder tanke efter tanke för att tillslut inte orka tänka alls och somnar med hoppet att kanske ska kännas annorlunda imorgon. Att känslan att det jag har är mer än tillräckligt och det sunda förnuftet som säger mig att allas liv är perfekta liv återvänder och ställer mig till rätta. Jag hoppas på det. Godnatt. 
  

starkare

Jag grät igår när du åkte
 
ångesten dök på mig
och gjorde mig stjärnklart medveten
om hur ensam jag är
utan dig
 
hur ensamt det känns
när en del av ens hjärta
är på vift 
 
och vår hundraåttiosäng
kändes skrämmande stor
och kall
utan din trygga kroppsvärme
 
Jag grät igår när du åkte
men jag somnade sen
 
när tårarna var slutgråtna
och den akuta paniken
hade lagt sig och hjärtkrampen
kändes mindre svår
 
jag somnade
och vaknade upp
till en rosaröd morgonhimmel
i en pågående process
att låta ljuset ta över mörkret
 
jag vaknade och kände
att det här klarar jag
 
jag kan vara ensam här
för jag är inte ensam i livet
 
och jag kröp ner i vår säng
bland vårt gemensamma och
din doft
 
jag kände mig starkare
 
 
 
 

tonas ut

kallsvettas inifrån och skakar av gråtblandadilska
vet att det finns saker som är värre
än det här
men för mig
är detta värst
 
rödgråtna ögon och ett inre i storm
gör mig rädd och övertygad
det kommer ta slut
om det får börja
det kommer ta slut
om du börjar
 
tystlåten lägenhet och kattpäls som luktar tryggt
fastnar mitt i ett uppblåstbart vakum
där jag inte vet, du inte vet
vi inte vet
och allt pausar
och kanska också vi
paus
 
vill mest försvinna
och försvinner
till ljudet av en ringsignal
jag tonas ut
 

skola

Har börjat studera och märker hur hjärnan sätter igång och hur ovan jag är vid det. Blir trött på ett helt annat sätt än tidigare men känner mig fylld av kunskap och av stimulerande reflektion. Tycker om att vända ut och in på argument och fundera på vad jag egentligen tycker. Tänka kritiskt igen och göra det i ett syfte att utvevklas. 
 
Att läsa är jag också ovan vid. Så här mycket har jag inte läst på år. Ibland kan jag läsa två sidor utan att ha den minsta aning om vad jag har läst för i mitt huvud har andra tankar tagit över. Tankar på vad jag ska äta för mat, vad skönt det skulle vara att vara på sista sidan eller vad klockan är. Fokuset försvinner och mina ögon läser bokstäver och ord utan mening. Då får jag börja om, eller sluta och börja om en annan dag.
 
Att skriva och formulera mig i ord har jag längtat efter. Att hitta ett sammanhang och skriva flytande texter. fråga är hur länge till jag längtar efter det?
 
 

ovanligt

Jag känner mig tillfreds. Lättad över att bara låta livet hända och för tillfället undslippa ångestmoln och ingrodd oro. Jag bara är och jag bara lever. Låter dagen gå i sin takt och följer med utan att egentligen göra något vidare motstånd. Njuter av solglimtar och doften av nytvättat när jag viker tvätt i källaren. Njuter av tystnaden som störs av föräldraletande fiskemåsar och värmen från mina kattkompisars kroppar när det lägger sig nära min hud. Njuter av att inte tänka över, reflektera eller analysera vad jag egentligen kunde (eller borde) ha gjort en söndag som denna. För idag har allt bara stått sådär bomullsmjukt stilla som det gör ibland när allt är precis sådär ovanligt, otråkigt vanligt.

sommarregn och sommarprat

Sommarregnet öser ner från en åskorolig himmel medan jag sitter totalt isolerad och tryggt torr under min regnkappas huva och rensar otaliga mängder ogräs ur otaliga mängder grusgångar på den kyrkogård jag sommarjobbar. Jag lyssnar på P1s sommarpratare och för varje 90 minuter som går då jag får inträde in i någon annans, för mig enbart bekant vid namn, privata sfär och okända liv föds tusen tankar och emotionella känsloflödningar till liv. Det är historier om svåra uppväxter kantade av mobbning och självskadebetende. Det är barn som dör av ingen anledning där "shit happens" är svaret på frågan varför och det är ideelt engagemang som för människor närmare varandra och över gränserna. Det är feminism och starka kvinnor som vill förändra samhällets förvridna normer och hopplösa förtryck, oavsett vad det krävs och vilket hat de tvingas utstå på vägen dit. Det är oskyldiga människor som frihetsberövas mitt i krigets Syrien eller på en flygplats i frihetens USA. Det är vår blågröna planet som vi har gett cancer. Vårt hem som vi själva håller på att förinta; vårt hem som sakta drunknar i smält isvatten och en biologisk mångfald som utrotas. Det är strävan om en hållbar utveckling, en strävan att hålla sig under tvågradersgränsen. Det är livsöden som överlever tvångsmässiga övergrepp och kärlekslösa relationer. Det är religion och frigörande frigörelse, färgsprakande hbtq och karriärsstegar. Det är förklaringar och hoppgivande. Det är missbruk och sjukdomar. Det är skratt, tårar, allvarligheter, komik och upplysande. Det är frågor och det är svar. Och det är så himla mycket liv, för det är allt vad livet innehåller. 
 

Planetskötare

Jag lyssnar på Johan Rockströms sommarprat om miljöutveckling och känner mig hårt slagen i magen. Verkligheten som han berättar om är djupt skrämmande och siffrorna på hur illa situationen faktiskt är känns så overkliga men ändå så realistiska. För så länge har vi levt på det sättet vi lever utan att det märks. Skogar och hav har slukat utsläpp och isarna har varit precis lika vita och hårt ogenomträngliga som is ska vara och vi har inte märkts något. För moder natur har tagit våra smällar och nu är det vår tur att ta smällen. Smällen som slår mig hårt i magen och fastnar som en domnande känsla med blandad frustration och ett brinnande, snabbt växande engagemang - jag måste göra något, jag måste göra mitt för att rädda den jorden jag lever på, jag måste bli en planetskötare.  

Känslan av att vara obesvarad.

När tystanden blir för påtaglig och ensamheten stramar som mest kring mitt blödande hjärta har jag svårt att hantera alla känslor som väller upp inom mig. Jag blir allt på samma gång och vet inte vad som gör ondast. Känner mig till viss del kvarlämnad och till viss del tillintetgjord. Men jag känner mig samtidigt stark och trygg i mig själv och i min självständighet. Men känslan av att ha förväntat sig annat och att plötsligt komma mycket längre bort ifrån varandra än vad jag tänkte återkommer. Tappar liksom fotfästet lite och känner mig töntigt gråtfärdig. Behöver få kärlek trots milen mellan oss och behöver känna mig saknad, annars känns min saknad svårhanterlig. Annars känns min längtan patetisk och obehövlig. Känner mig rädd för att kräva för mycket men också rädd för vad det innebär att inte förvänta sig. För jag vill förvänta mig eftersom att jag tror på oss.
 
Jag vet att jag är expert på att förstora upp saker och på att skapa problem. Jag vet att distansen för tillfället är kortvarig och snart slut. Jag vet att det är så livet är och det bara är att hantera. Men ändå gör det ont att känna sig som den enda som längtar och som den enda som vill. Blir lågmäld och halv och får inte fram ett ord när hans röst väl når mig. Tappar liksom luften.
 
Som om jag inte kan andas ut
förrä han är hemma igen.

Fredagskväll

Det är fredagskväll och jag känner mig ensam utan honom. Klockan är strax innan tio och jag ligger i vår säng med våra kattvänner och luktar på hans tröja för att få honom att kännas närmre. Det oroas i mitt hjärtslagna bröst och mina ögon tårfylls när jag pratar med pappa och ensamheten blir som mest påtaglig och som mest på riktigt. Jag längtar mig ihålig efter hans kroppsvärme och sömntunga famn som alltid vänder sig om mitt i nattens mörkaste och tryggt fångar in mig. Jag längtar mig målmedvetet efter allt vi har att se fram emot och allt vi fortfarande håller på att konstruera och bygga upp. En gemensam värld, vår värld, att leva i för resten av våra liv. För så mycket vill jag med honom och så mycket vill jag med oss att jag vet att det finns ett alltid som förbinder oss. Ett föralltid som knyter samman våra blodfyllda hjärtan och gör oss till en gemensam enhet. En gemensam längtan att får vara varandras.
 
Det är fredagskväll och jag ligger i sängen och skriver om honom. Mitt hjärtas vän och älskare.

eftermiddagssol

eftermiddagssol som sneglar in
genom fönstret
och träffar välbehövligt nog mitt ansikte
och dagen blir helt plötsligt
något annat än vad den var förut
 
något nytt och bekant
på samma gång
för känslan känner jag så väl igen
 
den kan jag ut och innan
för den har jag älskat så många gånger förr
 
kroppen som fylls av förväntansfullt
iver och pirrande hjärtslag
som trummar min bröstkorg,
som gör mig bländande upprymd
 
smältsnö som glittrar i solstänket
längs asfaltgatorna och smygande ljudbilder
av fågelkvittrande trädkronor och mildare vindpustar
 
ljusare eftermiddagar
och mornar som vaknar ljusa
med gråtorra gator och skärblå himmel
 
glittriga ögon
som ser längre
och lyckligare på tillvaron
 
den känslan
den efterlängtande värmen
den förändrar
 
 

RSS 2.0