Hm.

Det är fixat med um. Men samtidigt känns det lite svårt. För jag kan tycka det är svårt att veta vad jag sak säga. När jag väl är där. Har ni några tips. Hur jag inte ska bli blyg. Jag blir lätt det i sånna situatioenr. Det är alltid så. När jag är med kompisar i min ålder också. Mest killlar. Har ni några tips hur man ska bli av med den blygheten?

Jag håller tummarna för mig själv.  [ Tack Johanna ! ( - För brevet -) DU ÄR BÄST!! ] 


Det.

Det var längesen sen sist jag skrev. Men ni ska bara veta hur mkt tankar som flyger omkring i huvudet på mig. Som jag inte riktigt vet hur jag förklara. Förklara mig för er på ett sådant sätt så att ni förstår mig. Det som tar upp en del av tankarna är hur jag ska få det att bli något bra och roligt. Att ha en syster som egentligen borde stå en nära. Jag har läst en del. Böcker och internät. Om andra tvillingar och deras relation. Och dom flesta verkar ha en bra systarar relation. Eller inte överdrift utan som vanliga syskon.

Men det som jag framförallt vill säga är väl att allt hänger inte just på att jag är tvilling. Delvis det men det hänger på massa andra saker också. Skolan, Oron, Självförtroendet, tryggheten, fotbollen och massa annat. Jag behöver någon att prata med och det ska snart ordnas, hoppas jag. Jag tycker samtidigt det är svårt att prata. Liksom det är svårt att prata om dom sakerna jag inte mårbra av för då mår jag ju sämre. När jag pratar om dom och påminns om dom. Men samtidigt måste jag verkligen prata om dom. Jag behöver göra det.

Men jag vet inte hur ni kände när ni var i min ålder eller hu ni känner, ni som är i min ålder (14 år ) ?

Jag kanske inte är ensam med allt mitt tänkande.

(Samtidigt så undrar jag vad ni tycker, jag har funderat på att börja på friidrott. Dels för att jag är hyfsat bra på en del grenar och samtidigt för att där skulle jag få en ny start på något sätt. Vad tycker ni? Låter det helt knasigt?)

Den här texten kommer ifrån botten av mitt hjärta för all kärlek som klämtar och all den smärta. Jag har det svårt att berätta alla känslor är så svåra, jag känner glädjen men ändå fäller jag tårar. Har upplevt saker som har gjort det hela väldigt svårt, men ändå lever jag år efter år Trots självmords tankar så har jag kämpat mig hit jag har levt dag för dag och tagit livet bit för bit. Livet har varit skit jag ville sluta leva stöta kniven i bröstet och komma bort från det hela men sen så återfann jag hoppet genom att skriva ner mina känslor plötsligt orkade jag så pass mycket mer själen är full av rispor och brännsår. Livet har sina svackor men allt blir bra jag kan lova dig kompis eftersom att jag lever idag. Alla minnen finns kvar och vad är meningen med livet? Varför kände jag såhär? Alla minnen finns kvar och dom bränner i själen, Jag var så vilsen i livet ??Hör jag hemma i världen???
 ( Vet tyvärr inte var dikten kommer ifrån men vissa delar passar in perfekt. Vacker!

  
Min underbara idol. Hon är så oerhört bra.

image165

image166


RSS 2.0