jag går alltid samma gata men jag vet aldrig vart.






rosa blommor. rosa himmel. rosa glitter. rosa läppar. rosa kärlek.


det ligger en sorts odödlighet begravd i själva drömmen.

nu ler min mun
nu ler mitt hjärta
då ler jag.

liv och hus

klockan skrek,
sekunderna rusade fram.
tåg passerade utanför fönstret,
vi såg dem försvinna bort
bakom liv och hus.
människor gick förbi vår bänk,
försvann igen, likt tågen
försvann, bakom alla liv och hus.
men kvar satt jag och
kvar satt du,
tillsammans.

bussen kom,
tiden rann ut.
människors ögon log glatt
men deras suckar avslöjade hat
bakom ögonens leende.
värmen spred sej plötslig stor
en fråga, ett svar
allt så enkelt,
inget försvann
bara du, med bussen

bort bakom liv och hus
men du finns kvar

du finns kvar hos mej
alltid.


hej fina vänner. jag vet inte vad den här texten ska betyda, eller jo. egentligen vet jag allt men ändå känns den avlägsen. helt sann men ändå inte fullständig. fast ikväll ska jag skriva. hjärtat skriker. och jag är lycklig, lycklig, lycklig!




vänta inte till gryningen när du längtar, när du längtar...

ord. det är något med ord som får mej fortsätta. fortsätta med vad det än är jag måste fortsätta med. orden. dom håller mej kvar, håller mej uppe även när mitt hjärta sviker och faller ner. binder mej fast, där längst upp, där stjärnor glimtar mot en svart himmel. dom dödar alla hemska måsten för stunden och låter min trötta hjärna vila för en sekund eller två. dom gör mej alldeles varm och glad bland allt det kalla och sorgsna. dom finns som kära vänner när ensamheten kryper inpå och gör tillvaron obekväm. dom är som en vänskaplig vind i den totala hettan, en vind som hälsar på med en kyss mot min kind. dom målar lyckan mycket tydligare och klarare trots att det lyser mörkt under tiden, det och mycket mycket mer gör dom. dessa ord. jag kan hålla på i evigheter, men det har jag inte tid för, det har ingen tid för, inte ens orden själva...

ibland är det bara ett ord i en mening som fastnar. en mening som inte tilltalar mej alls, en kanske rent utav elak mening som inte gör någon gott, där kan jag ändå finna ett ord som känns. "ord som lever", brukar jag säga. för det känns så. som om orden lever och svävar omrking likt en färgglad fjäril gör under en nyfödd vår som denna. med det ordet kan jag sedan skapa. skapa en egen mening, en mening som spelar roll, för mej och kanske någon annan.

"en mening som lever", för det gör dom också. lever. det finns meningar jag håller kära som innehåller ord jag hatar. men ändå blir det en bra mening, en betydelsefull mening, för mej och kanske någon annan. för tillsammans med andra ord kan det ordet jag hatar bli ett helt annat ord. få en annan betydelse.

... och det ordet jag hatar kanske är älskat av någon annan! precis som det ordet jag älskar kanske är hatat av någon annan. men inget av det är fel. det är hjärtat som bestämmer.

men viktigast av allt, "med ord ska jag vinna lycka"!



may it be an evening star, shines down upon you..






dom finns överallt. vita små stjärnor som lyser upp min tillvaro. när jag cyklar till skolan finns dom där. omfamnar mej med deras magi. vårmagi. detta vita glitter. vitsippa.

när jag var ute och gick såg jag solen vinka hej då.

jag vet inte vad jag ska skriva. jag är inte tom, snarare för full med olika känslor för att kunna översätta dem till några ord. finner inga fel men inte heller några rätt och hur ska jag då känna när allt går snett? dimman skymmer min väg, den enda jag måste gå. rösterna inom mej hindrar mej från att höra sanningen tala och istället hör jag lögnen mala. och jag når inte din hand. aldrig når jag den hjälpande handen. jag tror jag vill gräva ner mitt huvud i sanden.  



a day without rain and a night without stars,

jag ska bara berätta en sak..

det finns en...
hon får min värld att le när det stormar
när träd välter
och
himlar gråter
när min värld är i gungning
sitter hon bredvid mej
viskar att det snart är över
just när jag är påväg att 
ge upp...
när min värld är blind
och
jag inte kan se vad som sker
är hon min ända tolk
hon som vägleder mej
och
visar mej den rätta vägen,
den enda vägen
när min värld känns främmande
och
inte längre som min
gör hon den bekant
men sin varma närvaro
och
ljuva skratt
när det gör ont att leva
i min värld
i min egen värld
lindrar hon smärtan
och plåstrar om det som gör ont
blåser iväg
smärtan
all smärta
med sitt sista andetag
och
håller min hand
när min värld
gör tvärtemot
vad jag vill
vad jag tycker
och är
hon är alltid där
även när hon inte är där
och
när min värld dör
håller hon mej vid liv

hon är min allrabästavän,
och jag älskar henne
med hela mitt hjärtas kraft.

..det var ungefär det jag ville säga.


dagmammor på balkonger står och röker och ser solen sjunka

det jag söker

jag söker efter något i mörkret
med stjärnornas sken som lampor
där jag går med natten hand i hand
på trottarerna där löv flyger omkring i virvlar
och inte verkar finna ro i stillheten som mitt hjärta känner.

det jag söker flyger inte omkring likt löven gör på de trasiga trottarena
och det jag söker finns inte heller där stillhetens bleka sken tar fart
det jag söker ligger mej närmare än så
men ändå högt upp över vintergatans okända kliv
och oändligheten där ovanför.

jag söker efter något i ljuset
med solens ljus i mitt gömda ansikte
där jag går med dagen kind mot kind
i skogarnas gröna förklädnad där liv lever
och inte tystnar som min själ alltid tiger när orden tar slut.

det jag söker finns inte gömt i de grönaste av skogar
och det jag söker finns inte heller där tystnaden tar över efter orden
det jag söker ligger mej närmare än så
men ändå flera tusen mil häriftån
och miljoner vägar av asfalt därefter .

det jag söker finns inom mej,
och där finns dom bästa gömställena
för just nu finner jag ingenting
men jag behöver allt.
...


i know somewhere there is a party going on, but where?

det är något med just idag. jag har svårt att sätta fingret på vad det är, precis som att jag har svårt att sätta fingret på om jag är glad eller ledsen. jag vet inte om känslan som infunnit sej inom mej är en positiv eller negativ sådan. det gör mej frustrerad att inte veta. frustrerad att inte känna igen den känslan. frustrerad att inte kunna klicka på en knapp och få den raderad. men mest av allt gör det mej rädd...

hela dagen har jag på olika sätt utsatts för olika ting, ord och blickar, stora eller små som finns överallt och hela tiden. sådant som hör till vardagen och som alla människor drabbas av, inte bara jag. vi lever i ett samhälle med fördomar och kränkande ord runt om oss hela tiden. om det inte är jag som drabbas så är det min medmänniska bredvid. det är bara när ensamheten kryper på som tystnaden och lugnet hälsar på. eller nej, det är inte riktigt sant det heller. då dyker ens värsta kritiker på en. den som dömer utan gränser och alldeles hänsynslöst. den som inte har någon som helst respekt för något alls och inte kan några ord förutom elaka sådana. den som finns och lever inom varje individ, och skriker och gormar när något går snett. den som bara gör ont och inte vet vad eller bryr sej om att göra motsatsen. jag tror ni vet vem jag tänker på, min kallar jag monstret...

men denna dag, idag, har jag bara passerat alla dessa kränkande ord och fördömande blickar med en styrka så total som finns inom mej stundtals. en styrka som ständigt är i krig med monstret och kämpar för en fullständig seger. en styrka som gör mej osynlig för hårda ögon eller vassa tungor. en styrka som gör alla hatiska fraser och grymma leenden till löjliga skämt som rinner av mej innan jag hunnit uppfatta dom. en styrka som gör mina svar till genomtänkta och smarta men allt annat än elaka. jag tror ni känner igen denna styrkan, min kallar jag lyckan...

sista lektionen avslutades hej då och sen hoppade jag på min cykel och cyklade hem. väl hemma kände jag denna obehaglig känsla växa. en känsla som känner att det är något pågång, något i luften men ändå inte vet. som inte går att sätta fingret på. välbekant men ändå inte. som en gammal skolkamrat som aldrig varit mer än just det, en kamrat-i-skolan, som plötsligt dyker uppoch ändrar om. som förändrar likt ett krig med oviss framtid gör. och jag tror att det var precis det som hände och som fortfarande händer. ett krig mellan monstret och lyckan satte igång och dom glömde att meddela mej om det innan, det kallar jag rädsla...



nu ska jag sätta mej ner och skriva, utan avbrott och förtränga den där livsfarliga rädslan och se upp för alla dens höga hinder.


it's been hurting all the way with you, joanna ...

glad påsk till er alla.





lite av påskens bilder. your song är en favorit sedan länge. eller kanske inte en favorit. snarare en låt som alltid lever lika  mycket och som jag aldrig kan få nog av. porträttet är av min tvillingsyster men ansiktet är mitt. så, så ser jag ut! och fjärlien är en del av mej. av min barndom, av mej. och att den glittrar gör allt bara bättre..

imorgon är kärlek. ni är kärlek.

och någon att ty sig till när långa nätter inte blir som man vill

"när jag ser på dej nu
ser jag någon annan
du är inte den samma
du är inte du som innan"
tänker jag i nattens svarta

ditt hår blänker i solens sken
precis likt ett hav gör
när aprilsolen hälsar på
och ljuset verkar segra
men allt egentligen visar sej mörkt

dina ögon lever när du skrattar
precis som mina gör
när jag ler av glädje
och en oändlig lycka
men som egentligen stavas evighetens olycka

dina fingrar rodnar när dom dansar mot min hud
precis som flickan
när blygsamheten kidnappar henne
och ingen verkar se rädslan som finns
men egentligen bara blundar

din mun kysser sej varm
precis som ditt hjärta
när jag håller om din tunna kropp
och du stilla frågar om min värme
men egentligen redan har stulit dens kraft

ditt ljus är detsamma
precis som din röst
när jag lyssnar till dina sparsamma ord
och ber en tyst bön i hemlighet
men egentligen vet att du redan hör

när jag ser på dej nu
ser jag inte dej
för allt ljuger
för alla ljuger

och min själ gråter till ljudet av ditt hjärtats slag mot min arm när natt en en gång blir dag och aprilsolen skiner in genom fönstrets persienner, " allt ljuger, alla ljuger, var gömmer sej sanningen?" viskar jag i ditt öra. 



glittret tillhör dej, dej och alltid dej. (och havet förstås)

när blir vinter vår, när får foten tår, jag bara undrar

igår var det sjätte april. igår var det ett år sedan jag fyllde femton år. igår fyllde jag sexton.

tiden går i en väldig fart. eller springer? nyss var det nyårsafton och vi välkomnade det nya året, nu är det april och våren har visat oss sitt vackra ansikte. det dröjer inte länge förens skogarna är fulla med vitsippor och blåsippor. & jag kan inte klaga på något alls egentligen. våren är min favorit av årstiderna och jag älskar att se hur allt växer och börjar om på nytt. som en ny chans, varje år. men att jag redan är sexton år, ska börja gymnasiet efter sommaren och får tillåtelse att övningsköra känns helt fel. helt fel!

igår fick jag ett kort av min kära mor och far. ett kort där ett foto av mej som liten tös var påklistrat. jag sitter i badet med lite hår mitt ganska kala huvud, som just då står rätt upp. en liten röd potatisnäsa och runda, tjocka kinder. en gapande mun men framförallt, lyckliga ögon. mina ögon skiner som bara ett barns ögon kan. skiner likt bara mina ögon kan, eller kanske kunde...

"vi älskar Dej för den Du är".
den meningen viskar inom mej nu. den står med vita bokstäver på kortet men när jag läste den var det som att den lyfte sej och flyttade in i mej. in i mitt hjärta. i mitt sargade hjärta. som ett plåster. eller som en salva som svider sådär hemskt när man stryker på den. nästan så att tårar rinner nerför kinderna bara för den hemska svedan. men den försvinner efter en stund och tårarna torkas i solen, eller kanske med hjälp av en sliten tröjärm...

mina tårar är mest lyckliga sådana. lyckliga över mina föräldrar som jag vet älskar mej för just den jag är, och ingen annan. men några tårar gråter i hemlighet när jag inte hör. gråter för att jag inte uppskattar min älskade mor och far tillräckligt. så jag säger det nu och jag kan säga det tusentals gånger till och sanningen är lika stor för det, jag älskar er och kommer alltid göra, för dom ni är!  


i am covered in skinn, no one gets to come in ...


jag tog upp min låda från källaren igår kväll. där fann jag min allra första berättelse, som jag minns så väl...

där fanns även teckningar i massor. detta är min far och mor (och jag vill påpeka att min pappa aldrig har haft grönt hår och mamma alltid har haft en mun)

jag hittade också alla mina dagböcker. i vissa fanns sidor fylla med glitter, jag älskar fortfarande det magiska med glitter, det fångar mej och förtrollar mina ögon tills det ända jag kan se är skimmer och ljus.

idag började dagen med ett besök på en secondhandbutik jag besöker titt som tätt. där fann jag den vita blus jag har på mej och även ett antal böcker som jag ser fram emot att dyka in i.

och solen var lika fin idag vilket gjorde att jag log mer än vanligt, trots oron som ständigt besöker mitt hjärta.

and while waiting for the glory days to come,

jag vet inte längre
jag vet inte mer än det jag ser
det jag hör är ljudet du för
om vägen såg annorlunda ut där,
varför är du fortfarande kvar här?
samma vindar och låsta grindar
det smakar fortfarande på samma sätt
trots det du tycker är fel eller rätt!

jag vet inte var eller när
det som finns är det som är
om du inte känner igen dej själv
varför letar du aldrig efter svaret då?
samma ljus och samma hus
det är fortfarande sanningen som gäller
men vad som är vad vet inte jag heller!


vår sång
du rodnar när jag sätter mej bredvid dej
du ler blygt när du tror att jag inte ser
du säger att du saknar mej
du tittar ner och säger inget mer

jag blundar när jag känner din varma hand
jag skrattar när jag vet att du hör
jag gömmer oron djupt under all sand
jag möter ditt ljus och gråten dör

du undrar fast du allt redan vet
du lyssnar till havets stillsamma vågor
du kan stjärnornas hemlighet
du tänder mitt hjärtats sällsynta lågor

jag viskar trots tystnaden så tung
jag döljer rädslan som finns
jag kramar vår kärlek så väldigt ung
jag drömmer tillbaka, ler och minns

vi önskar oss inget mer än det vi har
vi sjunger föralltid om varann
vi har redan alla oändliga svar
vi sjunger vår sång, den som är så vackert sann!




det är svårt, men jag ska göra det. och jag ska lyckas!

RSS 2.0