Och i luften som vi andades fanns en söt smak av vanilj ...



Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag bara känner mej ganska glad. Lycklig. Varm. Jag vet inte. Det är som att mycket känns bra nu. Det är mycket att lära sej men jag är fast besluten om att jag ska lära mej. Jag kommer fälla tårar, jag kommer skrika, jag kommer tvivla men jag vet att jag ska klara det!

Och jag ska leva som aldrig förr!


kärlekens tunga, kärlekens tunga, aldrig skall jag glömma dej...

Outforskat
Världen känns större,
mycket oändligare
Det finns så mycket outforskat,
så mycket som jag inte har sett förut
Främmande ögon,
skrämmande skratt,
skakiga ord

Men mitt i stormen finns allting kvar
Inget som var är förlorat,
inte försvunnet
Samma trogna leende,
samma varma famn,
samma klara himmel

För allt gammalt
lever bland allt
nytt, inom mej
men i ett nytt kapitel
som jag precis har börjat läsa...

Och jag bara vet
Mina fingrar darrar när de
dansar längs pianots tangenter
Mitt hjärta bultar,
min själ skakar
"Är det tillräckligt bra?"
"Är jag tillräckligt bra?"
Mitt huvud går i högvarv
En nick,
ett svagt leende
"Vad betyder det?"
"Att jag är bra?"
"Eller att jag är ett stort skämt?"
Jag bara undrar
Mina fingrar slutar röra sej,
det blir tyst
Jag rodnar
och tittar upp
"Vi ses nästa vecka!"
Och jag bara vet att jag ska klara det!

Några ord
Du söker mej med blicken,
jag ser hur du ler när du finner mej
och jag ler tillbaka och inser att livet inte kan bli bättre än så här
just nu




Du
berusar mej
med
öm kärlek


hon vill va det bästa, hon säger "du är soldat och jag prinsessa"

I min nyinköpta kalender står det ett citat eller ordspråk på varje uppslag. Under vecka 34 är det ett svensk ordspråk som lyder: "Den enda människa du kan ändra på är dej själv." Jag tror inte att det kan finnas något mer passande ordspråk än just det.

För det var precis med den meningen i tanken som jag gick in i mitt nya klassrum igår och mötte min nya klass. Några få personer kände jag lite sen innan, dock inga som jag har tyckt särskilt mycket om. Men istället för att haka upp mej på det tänkte jag att "okej, dom får en andra chans". För det är ju precis vad jag vill att människor ska ge mej - chanser.

Och tänka sej, dagen blev så mycket bättre. Jag hade oroat mej för allt i onödan, vilket jag alltid envisas med att göra. Jag har inte lärt känna hela min klass ännu, det kommer nog ta sin lilla tid men jag har sett glimtar av hur bra den kan bli. Små, varma glimtar som igår formade leenden på mina darriga läppar.

Visst är jag orolig för mycket. Om jag ska räcka till, om jag ska ha det som krävs. Jag oroar mej inför allt som är ovisst. Men, jag kom in och jag tar det som att jag förtjänar platsen! På något sätt kommer jag nog lyckas...




... för er som undrar och som kanske tycker att det är enklare att läsa texten - jag går en linje med musik som inriktning!

låt mig låna dina klara ögon nu när mina spruckit som porslin

Hans ansikte är prickigt av söta fräknar.
Hans näsa är röd av solens beröring.
Hans kinder är mysigt rosiga.
Hans hår är lätt brunt.
Hans läppar är varmt röda.
Hans ögon glittrar blågröna.

Hans leende glimtar lycka.

Och jag kallar honom för Alexander.

Jag velar fram och tillbaka. Känner mej säker ena dagen och osäker andra. För det är ju så fel, så oändligt mycket fel. Men något känns rätt. Jag vet inte vad det är. Eller jo, lyckan. Lyckan som han ger mitt hjärta när han ler och säger att han saknar mej. Den lyckan är rätt, finns inte mer rätt men, allt annat, allt annat är fel. Men orden, hans ömma ord får mej att falla handlöst. Och jag vill inte falla, inte igen...


jag blir alldeles stum när jag ser dej


dessa tankar på dej förgiftar mitt vatten, beskjuter mej om natten




Hur kan jag någonsin glömma? Hur kan jag någonsin förtränga? Hur kan jag någonsin förstå?

"... just nu har en krypande & förskräckligt otäck känsla beslagtagit min kropp. Det är som att jag inte vet vad jag gör här. Jag vill bara gå, gå och gå. Jag vill gå utan att veta vart jag slutar. "

what's the difference anyway? honey 'til your heart belongs to me.

En förlorare
Han berörde mitt hjärta
med livliga ord
och varma leenden.
Det kittlas i min mage
när bilden av honom passerar,
inuti mej.
Jag tänker på hans sköra
insida, den som han gömde väl
bakom en charmig yta,
men som ändå syntes
i hans blågröna ögon.

Hans namn ekar i mitt huvud
när sången ljuder klart.
"Be mine, be mine"
Min själ ber om hjälp,
om råd men finner inga svar,
bara frågetecken.

Jag suckar,
tvivlet är större,
större ändå
och jag undrar om
jag någonsin kommer
att veta, kommer att få känna
kärlek, sann kärlek
eller om tvivlet alltid kommer
att vinna segern.


I was on the outside when you said, you said you needed me

Jag kommer aldrig glömma något, det vet jag. Hjärtat mitt känns varmare och själen min, lite helare. Jag ljuger inte när jag säger att det var bland det bästa jag har varit med om, för så bra var det. Så lycklig var jag. Så innerligt lycklig är jag.
Jag är helt uppslukad, alldeles omfamnad av musikens sanning.
Bono, Edge, Larry, Adam - tack för en förtrollande kväll. Jag gnistrar fortfarande... 
Och ibland, ibland säger bilder mer än ord.





Första bilden: The Edge
Andra bilden: En vacker Bono
Sista bilden: Tillsammans skapade vi en magnifik stjärnhimmel

Allt finns inuti mej...

RSS 2.0