When I was a child everybody smiled, nobody knows me at all

Tvivlet omsluter mej, kväver mej och gör mej alldeles matt. Varför är det tvunget att dyka på mej just nu? Nu när jag borde njuta som allra mest av all öm värme som skrider omkring mej, av alla ljus som brinner vackert och av snöns glitter som jag inte kan slita blicken ifrån. Jag orkar inte med mej själv just nu. Vad jag än gör, vad jag än tänker finns liksom tvivlet med. Kramar musten ur mej och gör mej alldeles skakig. Jag vill bara krypa ner i min säng och somna in till stillhetens varma hand mot min kind. Hur kan det göra så ont?

Mina ord blir lidande. Varje ord jag skriver suddas ut lika snabbt igen.
Min musik blir lidande. Varje ton jag tar tänker jag att någon annan kan ta dubbelt så bra 

Det gör så ofantligt ont att inte känna sej trygg i något. Mina ord är det viktigaste jag har så när jag då tvivlar på deras magi vet jag inte vart jag ska vända mej. Och min musik, den vill jag utveckla men det går inte nu. Tvivlet gör mej alldeles för osäker, alldeles för rädd och tveksam till allt. Hopplöshet, hopplöshet känner jag. Och helst vill jag bara sparka skiten ur dess bara existens.

Ångest
Jag måste lära mej att svälja den ångest
som hänsynslöst spökar i min kropp.
Den gräver djupa hål i mitt hjärta som jag inte vet
hur jag ska fylla igen,
den viskar svarta ord i mitt öra som jag inte vet
hur jag ska undvika att lyssna på.
För när det känns som om inget går min väg,
för när det känns som om allt jag gör är fel
vill jag mest gråta,
och gråta
och gråta lite till,
tills jag står ensam kvar, alldeles röd i ögonen men tom på tårar.
Och varje natt somnar jag lika undrande...
"Kan man vara tom på lycka?"

Hopplöshet
Hopplöshet
springer i min kropp,
förenar sej med mitt blod
och simmar i mina vener
Våldgästar mitt hjärta,
knivhugger min själ
Förbannar alla leenden,
förbjuder allt skratt
Skrämmer iväg allt ljus,
gör allt becksvart,
gör allt kallt
och svårt
Stjäl all min luft,
varje andetag,
varenda ord

Hopplöshet
fängslar mej,
stampar sönder mitt liv
med ett hånleende på dens läppar
för att sedan gå sin väg
Lämna mej kvar
sönderslagen,
otröstlig
och helt
trasig

Hopplöshet
våldgästar mitt hjärta,
knivhugger min själ
och dödar mej,
levande.

Lämna mej inte
Lämna mej inte nu
när allt gör så ont,
när jag behöver din värme
som allra mest
Lämna mej inte ensam här
med tystnaden som enda sällskap,
som enda vän
Lämna mej inte nu,
livet är alldeles för smärtsamt
ändå
Lämna mej inte,
lämna mej aldrig


Och kan ni bara ana hur mycket jag ogillar varenda ord i detta inlägg...
jag som var säker på att jag kunde vinna över tvivlet...

Skrivet: 091222



Nu är det julaftonskväll och jag sitter här nöjd och så innerligt tacksam över min underbara familj och alla gåvor som jag har tagit emot. Min kärlek kysste mej farväl tidigare idag efter att först ha givit mej en julklapp som bla. innehöll en teckning av mina ögon som han har ritat till mej. Nu är den inramad och gör sej vacker på min tavelhhylla. Av det han fick av mej var det mest nervkittlande att ge ett brev med text och dikter av mej. Han vet mycket väl att jag skriver men inte förrän nu har jag haft mod att visa det för honom. Men jag menar, det är ju ändå jul...

Igår träffade jag min bästa vän och hade en av den finaste kvällarna på väldigt länge. Det var trygghet, minnen och så mycket skratt. Hon är en del av den jag är, och jag vet att hon alltid kommer finnas kvar hos mej. "Tillsammans kan vi nå stjärnorna."

Nu har jag tvättat bort mascaran från min ögonfransar och tagit av mej min svarta finklänning. Nerifrån hör jag ljudet av skratt och öm syskonkärlek. Och på mina läppar vilar ett leende. Och i mina ögon dansar glitterstjärnor. Och i mitt hjärta sjungs det om julens trogna frid.

Med kärlek.

och ditt ljuva leende gör mej sömnlös om nätterna svarta


Och nu snöar det ute. Jag häpnas över julkänslan som direkt flyttar in i mitt hjärta när vita små granna flingor dinglar ner från himlen ljustblå. Jag häpnas över värmen mina närmaste giver mej i all minusgradigkyla och nattsvartaste panik. Jag häpnas över ångesten som kommer från ingenstans och gör mej till ett nervrak utan dess like. Jag häpnas över hur ett blågrått ögonpar kan skapa så mycket dramatik men fortfarande vara de absolut viktigaste i världen. Jag häpnas över mitt liv. Och nu snöar det ute...

Och jag har köpt nya solglasögon och gömt mig i dom hela dan

Natten
Dina fingrar
dansar längs min rygg
Dina läppar
snuddar min kind
Dina ögon
bränner i mina

Mina frågor är inte besvarade
Ty tvivlet är inte borta
Men kärleken,
men du,
är så mycket närmare,
så mycket klarare nu

Ibland önskar jag att natten aldrig skulle ta slut
Ibland önskar jag att dagen aldrig skulle börja

för jag älskar att höra dej andas i mörkret
för jag älskar att höra ditt hjärta slå,
allt känns så mycket sannare då

Som när du viskar hur fin jag är,
som när du viskar hur bra jag är,
som när du viskar hur vacker jag är.

Och jag bara vet att jag älskar dej
som jag inte har älskat förut.


Svagare ändå
blir jag
Du förvirrar
Du fördärvar
Jag vill kunna le
ärligt, sant
utan att höra
mitt barma hjärta
gråta,
skrika 
därinuti
allt,
inuti
mej

Jag vill kunna le
utan att gå sönder



all the lights are coming on now how i wish that it could snow now,

Jag kan inte sluta förundras över hur snabbt tiden springer iväg. Idag är det tredje dagen i december månad och ute glittrar frosten på asfalten i solens lena sken. Och om kvällen blir himlen sådär mörktblå med tindrande små ljusglimtar på som bara gör allt så mycket vackrare. För visst, det biter om mina kinder när jag cyklar till skolan om morgonen och visst, jag får ha dubbla tröjor under min jacka men, det gör mej absolut inget, inget alls, för just nu ler världen emot mej. Och jag ler tillbaka!

En månad kärlek. Och nu har jag lärt mej att det är svårt, att det kan göra ont i hela kroppen av saknad och ilska och att det kan svida så förbannat att inte veta varför tvivlet envist fortsätter störa mej. Men jag har också lärt mej att det inte finns något finare än att krypa tätt intill din varma kropp, kyssa dina mjuka läppar och skratta med dej tills all luft tar slut och tystnaden omfamnar oss och låter oss somna djupt in till ljudet av våra hjärtas kärleksslag. Och jag vet nu hur det känns att vara kär, att vara älskad. Och att älska.

Och min vänner, vackra rara stjärnvänner. Ni, ni kröp in i mitt hjärta och där ska ni alltid stanna. För ni gör mina dagar till oförglömliga minnen och när ni inte är vid min sida längtar jag efter er oslagbara värme och lycka. Och allt vi har gjort, allt vi har varit med om blir till ved i min inre eld. Ni är min eld. Och ni är så mycket mer. Och ni är så fantastiska. Och ni är så vackra.

Nu skymmer det ute. Alla ljus förbereder sej för att lysa stark när mörkret tar plats, tar över.
Och överallt ser jag kärlek, värme och ömhet lysa.
Och överallt känner jag kärlek, värme och ömhet hela.
Och överallt känner jag kärlek, värme och ömhet leva.

Och klockorna ringer för alla!


RSS 2.0