When I was a child everybody smiled, nobody knows me at all
Tvivlet omsluter mej, kväver mej och gör mej alldeles matt. Varför är det tvunget att dyka på mej just nu? Nu när jag borde njuta som allra mest av all öm värme som skrider omkring mej, av alla ljus som brinner vackert och av snöns glitter som jag inte kan slita blicken ifrån. Jag orkar inte med mej själv just nu. Vad jag än gör, vad jag än tänker finns liksom tvivlet med. Kramar musten ur mej och gör mej alldeles skakig. Jag vill bara krypa ner i min säng och somna in till stillhetens varma hand mot min kind. Hur kan det göra så ont?
Mina ord blir lidande. Varje ord jag skriver suddas ut lika snabbt igen.
Min musik blir lidande. Varje ton jag tar tänker jag att någon annan kan ta dubbelt så bra
Det gör så ofantligt ont att inte känna sej trygg i något. Mina ord är det viktigaste jag har så när jag då tvivlar på deras magi vet jag inte vart jag ska vända mej. Och min musik, den vill jag utveckla men det går inte nu. Tvivlet gör mej alldeles för osäker, alldeles för rädd och tveksam till allt. Hopplöshet, hopplöshet känner jag. Och helst vill jag bara sparka skiten ur dess bara existens.
Ångest
Jag måste lära mej att svälja den ångest
som hänsynslöst spökar i min kropp.
Den gräver djupa hål i mitt hjärta som jag inte vet
hur jag ska fylla igen,
den viskar svarta ord i mitt öra som jag inte vet
hur jag ska undvika att lyssna på.
För när det känns som om inget går min väg,
för när det känns som om allt jag gör är fel
vill jag mest gråta,
och gråta
och gråta lite till,
tills jag står ensam kvar, alldeles röd i ögonen men tom på tårar.
Och varje natt somnar jag lika undrande...
"Kan man vara tom på lycka?"
Hopplöshet
Hopplöshet
springer i min kropp,
förenar sej med mitt blod
och simmar i mina vener
Våldgästar mitt hjärta,
knivhugger min själ
Förbannar alla leenden,
förbjuder allt skratt
Skrämmer iväg allt ljus,
gör allt becksvart,
gör allt kallt
och svårt
Stjäl all min luft,
varje andetag,
varenda ord
Hopplöshet
fängslar mej,
stampar sönder mitt liv
med ett hånleende på dens läppar
för att sedan gå sin väg
Lämna mej kvar
sönderslagen,
otröstlig
och helt
trasig
Hopplöshet
våldgästar mitt hjärta,
knivhugger min själ
och dödar mej,
levande.
Lämna mej inte
Lämna mej inte nu
när allt gör så ont,
när jag behöver din värme
som allra mest
Lämna mej inte ensam här
med tystnaden som enda sällskap,
som enda vän
Lämna mej inte nu,
livet är alldeles för smärtsamt
ändå
Lämna mej inte,
lämna mej aldrig
Och kan ni bara ana hur mycket jag ogillar varenda ord i detta inlägg...
jag som var säker på att jag kunde vinna över tvivlet...
Skrivet: 091222
Nu är det julaftonskväll och jag sitter här nöjd och så innerligt tacksam över min underbara familj och alla gåvor som jag har tagit emot. Min kärlek kysste mej farväl tidigare idag efter att först ha givit mej en julklapp som bla. innehöll en teckning av mina ögon som han har ritat till mej. Nu är den inramad och gör sej vacker på min tavelhhylla. Av det han fick av mej var det mest nervkittlande att ge ett brev med text och dikter av mej. Han vet mycket väl att jag skriver men inte förrän nu har jag haft mod att visa det för honom. Men jag menar, det är ju ändå jul...
Igår träffade jag min bästa vän och hade en av den finaste kvällarna på väldigt länge. Det var trygghet, minnen och så mycket skratt. Hon är en del av den jag är, och jag vet att hon alltid kommer finnas kvar hos mej. "Tillsammans kan vi nå stjärnorna."
Nu har jag tvättat bort mascaran från min ögonfransar och tagit av mej min svarta finklänning. Nerifrån hör jag ljudet av skratt och öm syskonkärlek. Och på mina läppar vilar ett leende. Och i mina ögon dansar glitterstjärnor. Och i mitt hjärta sjungs det om julens trogna frid.
Med kärlek.
Sv: Tack så mycket! Vad roligt att du tyckte om den. God fortsättning!
Du skriver så äkta, öppet och sårbart.
Hela jag berörs.
<3
Jag blev så glad när jag läste den nedre texten, den om din julafton! och jag vet att jag sagt det här flera gånger förut, men du skriver så otroligt bra och fint!
återigen, din blogg är så magiskt fin.
Det gjorde ont att läsa det första stycket i det här inlägget. Speciellt delen om att du önskar att stillhetens hand kunde smeka din kind. Om jag kunnat skulle jag ändra dina tankar, förändrat dom totalt. Försök att se framåt!
Och annars; härligt att du hade en bra jul och applåder till att du vågade ge dina dikter. Jag vet hur svårt det är att visa något så personligt!
Heart.
åh. så fin blogg du har!
och dina ord är så vackra!
Vet du, du är himla bra!
Be strong.
Så vackert du skriver om julen och din kärlek och din vän! Här sitter jag i ett tyst hus med bara datorn som surrar och kan till och med höra skratten.
dina ord är så vackra.
