Och jag har köpt nya solglasögon och gömt mig i dom hela dan
Natten
Dina fingrar
dansar längs min rygg
Dina läppar
snuddar min kind
Dina ögon
bränner i mina
Mina frågor är inte besvarade
Ty tvivlet är inte borta
Men kärleken,
men du,
är så mycket närmare,
så mycket klarare nu
Ibland önskar jag att natten aldrig skulle ta slut
Ibland önskar jag att dagen aldrig skulle börja
för jag älskar att höra dej andas i mörkret
för jag älskar att höra ditt hjärta slå,
allt känns så mycket sannare då
Som när du viskar hur fin jag är,
som när du viskar hur bra jag är,
som när du viskar hur vacker jag är.
Och jag bara vet att jag älskar dej
som jag inte har älskat förut.
Svagare ändå
blir jag
Du förvirrar
Du fördärvar
Jag vill kunna le
ärligt, sant
utan att höra
mitt barma hjärta
gråta,
skrika
därinuti
allt,
inuti
mej
Jag vill kunna le
utan att gå sönder
sv: tack fina du! de små orden gjorde mig faktistk lite gladare och på något sätt ökade det mitt självfortroende lite, eller åtminstione att tänka att det inte är hela världen att få dåligt resultat på två saker. :)
"jag vill kunna le utan att gå sönder"
Underbart skrivet. Det är precis så jag känner. Som att någonting inuti spricker mer och mer. Som ett hål i en strumpbyxa som bara växer sig större vid varje litet försök att förbättra..
Jag tror på dig och allt du gör, och det värmer mitt frusna hjärta att läsa vad du skriver.
Jag hoppas att det inte är mitt fel. Att det inte bara är jag som förstör, men alla tycks försvinna, och jag vet inte hur jag ska göra för att behålla dom eller få dom att återvända..
Det är svåra tider just nu.
Kärlek till dig, min fina.
Jag vill kunna le utan att gå sönder det är så fint att man gråter. Fina du. Vart får du allt ifrån? Hoppas allt är väl med dig? KRAM
Åh tack snälla fina du :) jag vet inte vad jag hoppas på längre! men men!
Åh du vet att jag tycker att du skriver så galet fint! för det gör du :)
Har du fått någon julstämning hos dig?
sv: så är det för de flesta, i alla fall för mig. Man är inte lycklig jämt, som allra oftast mår man ok, ibland är man superlycklig och ibland superledsen. När jag var yngre (och varken hade upplevt himlastormande lycka eller sorg) trodde jag nog i min enfald att när man blir vuxen, då mår man bra hela tiden. Nu inser jag att så är det ju inte. Man mår skit ibland precis som förut, men nu har man lättare för att hantera det eftersom man varit med om det tidigare, övning ger färdighet. Men man skulle också kunna säga att man bara har lättare att förtränga känslorna, att man inte vill må dåligt och därför skjuter man det ifrån sig. Jag vet inte riktigt.
Jag vet inte heller hur gammal du är, jag har gissat på att du är runt 17. Och jag minns min egen 17-årspanik som ofta innehöll frågan: kommer det vara så här i resten av mitt liv? Kommer det jag gör nu påverka resten av min framtid? Kommer jag alltid känna mig så här förvirrad/deppig/olycklig/rädd? Och nu vet jag att svaret är nej. Det är en oöverskådbar skillnad mellan mig då och nu. Det händer så mycket hela tiden i livet. Plötsligt ser man tillbaka på sitt gamla jag och är så glad att man kommit vidare. Man är samma människa men ändå inte.
Oj vad jag skriver, det blev långt som vanligt. Hoppas du förstår vad jag menar. Jag bara skriver direkt det jag tänker, utan att redigera.
ta hand om dig fina du
kram Linnéa
vackert fröken.
"Dina fingrar dansar längs min rygg. Dina läppar snuddar min kind. Dina ögon bränner i mina"
Du är sanneligen en vän av orden. Dina ord är varma och bär så mycket passion och känsla. Fortsätt skriva och orden kommer visa dig vägen.
Hoppas att du har en vacker Lucia. Kram
Jag önskar att du lös lika starkt som den där ljusstaken gör. Att du kunde vara lika glad, så som du var för ett tag sedan i den här bloggen, men det verkar inte riktigt som det. Och jag önskar dig bättre tider!
fint <3<3<3
FINIS.
