come out, come out little star wherever you are, i am...

Ibland är livet rörigt. Då hinner jag inte med. Då känner jag mej otillräcklig och alldeles fel. Men ibland är allt som vanligt. Livet bara är. Jag bara är. Jag bara lever. Dagar föds, dagar lever, dagar dör. Som ett liv: Jag föds, jag lever, jag dör. Det är en sanning som man inte kan komma undan. Inte jag, inte du. Men visst händer det mycket emellan födelse och död. Att leva innebär mycket. Känslor, tankar och ord. Upplevelser som kan få en att spricka ut i ett leende som skriker lycka och andra som kan få en att vilja falla ner mot marken och aldrig någonsin resa sej upp igen. Ett liv är så mycket mer än bara ett liv ...

men just nu lever jag bara. Jag orkar inte göra något mer än just det: leva. Det är krävande, att leva. Det är lite tid men samtidigt så väldigt mycket att hinna med, så väldigt mycket att vilja hinna med. För jag vill så mycket, jag vill så väl men ändå lyckas tiden slinka ur mina händer.

Men just nu räcker det med att leva och känna livets vind försiktigt nudda min kind istället för att piska den hårt och kallt. Det räcker med att leva. Nu ska jag leva...


och längta, längta och längta lite till för snart är jag där!

UPDATE 090803: Jag vill skriva, men jag hinner inte. Det är mycket nu. Men snart. Snart ska jag skriva och minnas, för det var förtrollande.


står du som jag, på din balkong och vilar i kaoset som var?


Stjärnorna viskar om lyckan
och sjunger om hoppet.

...och tack underbara hjärtan för alla ord till mej. NI berör mitt hjärta. Ni lagar allt som är trasigt. Ett speciellt tack till Sofia som jag tyvärr inte kan besvara men gärna skulle vilja - du gjorde min dag.

Jag har hört dina rop och lagt svaren i ditt hjärta.

Vår kärlek...
Vår kärlek
är som eld:
Ibland kommer
en hård vind
och förför
dess lågor
men ständigt
lever glöden
kvar,
och gör det
brinnande hett
i våra trofasta
och enande
hjärtan.

Solen rör
Solen bländar mej
där jag går
på gator
upp och ner.
Jag ser den förgylla
varje grönt strå
och jag hör den hylla
varje grann blomma.
Den fängslar mej
och låter mej
inte gå
orörd.


men ingenting kan smälta frosten på min kind mer än...

Jag tänkte berätta för er om min absoluta favoritplats i världen...

För att komma dit får man först åka en hyfsat lång bit med bil och sedan promnera en bit, det beror på vart man parkerar bilen. Vägen är väldigt brant och man får lite lätt svindel när det lutar som mest. Utmed vägkanterna finns det mängder av mogna smultron som smakar sött i munnen. Oftast, nästan alltid, är himlen skinande blå och man badar i solens gyllene stråkar. Tanken på vad som väntar gör promenaden väldigt snabb och smidig.

Väl nere möts man av den vackraste vy ni kan tänka er: En helt gudomlig stenstrand, vatten som glittrar likt ett gäng med dyrbara diamanter, fridfulla klippor och slitna, små båtstugor. Likväl möts man nästintill alltid av det mysiga ljudet av en gammal motorbåt som avlägset ligger och puttrar. Och för att inte glömma alla dessa måsar som elegant svävar över himlen och gällt skriker. En underbar kombination för örat må jag säga.

Om vattnet är tillräckligt uppvärmt är det perfekt för ett bad. Vattnet är kristallklart och ofattbart rent. Att svalka sej där gör en mycket gott, det kan jag lova. Att sedan krypa ihop i en handduk och sätta sej på en liten klippa och bara blunda och känna en vindpust hälsa på är underbart. Eller så kan man bara lägga sej raklång på en filt och le åt solens unika värme. Det är vilket som, allt är lika fantastiskt!

En annan sak som man måste göra när man är där, på denna otroliga plats, det är att leta stenar. Det är visserligen förbjudet att "bortföra sten" men, en eller två kan inte göra någon skada, bara nytta. För stenar, det finns det i tusen och åter tusentals där. I alla former och storlekar. Själv brukar jag alltid leta efter hjärtformade stenar, de är magiska. Jag brukar även försöka hitta några sådana där extremt lena , då brukar jag alltid använda mina kinder till hjälp för att avgöra vilken sten som är len eller ej. Sedan sparar jag dessa stenar i mitt rum, stryker dom mot mina kinder då och då, bara för att känna och lindra den ändlösa längtan, längtan tillbaka ...

För mej, som har känt till den här platsen och bara bott några hundra meter därifrån, dyker en mängd minnen på och fängslar mitt huvud och hjärta. Jag ser allting så klart framför mej. Hur jag, alltid tillsammans med sockersöta syskon, plaskade i vattnet och lekte bland stenarna. Hur vi sprang fram och tillbaka på stranden med våra plastskor om fötterna för att inte skada våra små fossingar. Hur vi tog med oss korgar fulla med fika och åt och skrattade och åt och skrattade. Mina älskade farföräldrar som alltid fanns med oss och gjorde minnena livslånga och ännu dyrbarare. Självklart minns även jag detta fantastiska torp där jag levde under somrarna. Denna röda och välkomnande stuga. Åh, ag blir alldeles nostalgisk.

Det finns en liten grillplats där man kan sitta långt in på natten och se hur solen går ner och förvandlar himlen till en röd oas. Bedårande vackert!

På denna plats försvinner plötsligt alla bekymmer och brinnande tårar och jorden blir en planet fylld av lycka och leenden. För mitt hjärta finns det ingen bättre medicin än en dos av denna förtrollande plats. Jag älskar den!




go on to the bus that left us in the dust and the flames.

Musik, det var länge sen jag uppdaterade den fronten. Men musik är fortfarande min kärlek och evigt älskade. Den håller hårt i min hand, kramar mitt hjärta och stryker mej över kinden. Den gör mej alldeles pirrig, alldeles lycklig, som om jag vore nykär hela tiden men faktum är ju den att vi har hållt ihop i några år nu. Vårt förhållande är ett stadigt sådant och vi bråkar sällan. Men när vi väl gör det är det alltid för en mycket kort stund för om natten somnar vi alltid i varandras famnar, som en enda.

Tillsammans är vi oslagbara och oövervinnliga. Musik ger mej en styrka, en kraft som jag inte kan få på annat håll. Den glädjer mej och förstår mej. Den viskar ömma ord i mina öron när natten spökar och den ger mej en känsla en värme som ingen annan kan ge mej. För, det vi har, musik och jag, det är en livslång och förevigad kärlek. Det är ett som är säkert...


får jag luta min panna på ditt trygga bröst?

Tiden flyger förbi mej och dagarna springer sin väg. Jag går upp med solen och jobbar och jobbar och jobbar. Jag hinner varken tänka eller skriva, jag är alltför trött under mina lediga eftermiddagar. Då fördriver jag tiden genom att sitta eller alternativt halvligga i min mjuka säng och läsa andras ord. Romaner, poesi och fakta. Jag suger in allt och sparar det, markerar vackra såsom hemska ord och låter dom leka i mitt hjärta innan andra dyker upp och trollbinder mej. Jag glömmer bort att skriva i min dagbok, jag somnar direkt. Mitt nya piano står tyst och väntar på att få beröras. Bilder av vänner försvinner i tröttsamhetens dimma och blir alltmer suddiga. Jag håller hårt i min telefon, väntar på att höra den välbekanta signalen som betyder att någon tänker på en. Väntar och väntar men slås av tystnaden som gör lite ont i magen. Tar fram mitt kära block för att skriva några rader men låter allt rinna ut i sanden och fångas av ilskna vågor, alldeles likgiltig. Min älskade, älskade cd-spelare gör mej sällskap i tystnaden och torkar de osynliga tårar som rinner längs min kind. Orden som sjungs går rakt in i mej och tröstar mej, kramar om mej och gör allt, tystanden, frånvaron av allt, av inget, lite mer outhärdligt. För, trots allt älskar jag ensamheten, den bedårande och hänförande men, jag avskyr den kallsinniga, den fy så hjärtlösa.

Men jag lever,
jag lever.


kalla blickar, kalla kårar, du vara bara fjorton vårar...

Som vanligt
Det är tomt
i mitt huvud
Det ekar
av livlösa
tankar,
torra ord.
Min mun försöker tala,
försöker leva
men tiger kvickt
när den märker att
det inte finns något
att säga.
Det finns inget som
betyder
eller ens är värt
att nämnas
för allt,
 allt är dött,
allt är kallt
och allt
är bara helt
som vanligt.



RSS 2.0