Once again we can take the night into tomorrow...




mest för att jag badar i solsken just nu, och känner mej lycklig. sådär hemskt lycklig.
och för att jag vet, vad jag vill!

men hur skulle dom förstå, dom vet ingenting om oss ...

Solen strålar glatt och himlen lyser sådär starkt blå. Ett par moln seglar förbi men försvinner lika snabbt bakom träden. Jag hör fåglar sjunga sina melodier och jag ser en och annan picka efter maskar i gräset. Ett irriterande ljud ifrån en märkbart ilsken gräsklippare stör min ro men doften av nyklippt gräs den skapar överspeglar det hemska ljud och giver min kropp en känsla av lycka, och sommar. Färgranna blommor förgyller synen ut över grönskan och kontrasten dem emellan är oöverträfflig. Jag tar en klunk vatten och sväljer sakta, låter vattnet släcka min törst. Sedan lägger jag mej ner, raklång på en dyna och andas, djupt...

Tankar flyger genom mitt huvud, funderingar och frågor. Jag fylls av känslor jag inte visste fanns, jag inte visste att jag bar på men som tydligen fanns där, inuti mej. Jag blundar och försvinner in i mitt eget huvud....

Kärlek. Det är besynnerligt det där, hur man kan hata något som är så fint, och samtidigt älska det. Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag alltid tillbaka till en och samma person. En person med förtrollande, glittrande ögon. En person som jag sakta lär känna mer och mer men som jag fortfarande inte får någon rätsida på. En svår person, väldigt svår. Ena sekunden trollbinder han mej, håller mitt hjärta i sin hand och besöker mina drömmar. Andra så vill jag inte veta av han, vill inte höra hans säregna skratt och allt han säger blir till glödheta ord som bränner mej. Han gör ont, han rånar mej, han tager min tid, min dyrbara tid. Förbannade kärlek, jag älskar dej.

Musik. Likväl musik är märkligt, dock inte på samma sätt som kärleken. Det bästa jag vet är att lägga mej ner på min säng och somna till ljudet av musik, vacker musik. För musik är vackert, det är enastående vackert på alla sätt jag kan komma på. Det svåra kommer när man själv ska lära sej att behärska alla dess regler och okända ting. Det gäller att ta sej över alla hinder, klättra över alla berg innan man når målet, innan man når det mål man vill komma. Jag vet det, och ibland vill jag mest av allt bara ge upp. Lägga mej ner och skrika: Jag klarar inte mer! Men jag gör inte det, för jag vill. Jag vill så hemskt gärna lära mej. Och jag ska lära mej! De hindren som är kvar, de berg, allt ska jag komma över, ta mej förbi. För jag, jag ska nå målet. Mitt mål. Förbannade musik, jag älskar dej.

Ord. Ord är min trygghet. Min besvarade kärlek, min ljuva musik. Ord är allt, i ett. Men, varför måste de envisas med att försvinna ibland? Varför måste de fortsätta gå och komma? Kan de inte bara stanna, föralltid? Men, de är trots allt min trygghet. Min besvarade kärlek, min ljuva musik. Förbannade ord, jag älskar er!

När jag öppnar ögonen igen har solen fångat min kropp, gjort den alldeles gyllene och kysst mitt hjärta varmt, så underbart varmt...


Och en gång var du mer än en vän till mig,

Ett hej
Vinden flyger,
drar i trädens
Gröna vingar.
far över ängen,
stryker alla färggranna
liv om kinden.
Skyndar genom alla
tunna strån som
svajar,
fram och tillbaka,
vinkar till himlens
svala moln
högt ovanför.

Mina spröda ögonlock
blundar,
jag känner en vindpust
landa mot min hud.
Jag andas djupt,
känner vinden leva
i mina utmattade lungor.
Den ilar genom mej,
blandas med mitt blod,
mitt jag.

Jag ler när jag känner den
snudda mitt hjärta, fäller
en tår,
en lyckotår
när jag hör den
viska,
ett ömt, ett varmt och ack
så uppriktigt vackert:

"Hej!"


På samma sätt vill jag uppriktigt önska alla en
härligt midsommarafton!


bara om hon låg här tätt intill mej kan jag bli den jag var igår.

ord raderas en efter en. "har jag glömt bort hur man skriver?", frågar jag mej själv. jag skakar på huvudet och skrattar åt mitt löjliga påstående. när ord fortsätter att dyka upp men jag likväl raderar dem blir jag genast tveksam. "kan det vara så...?". oron sprider sej till min mage och gör tvivlet ännu större. jag ber en enkel bön, i hopp om att orden kanske bestämmer sej för att besöka mej igen. tar ett djupt andetag när jag märker att dem inte kommer. "vart är ni, älskade ord?", frågar jag förtvivlat!

inget svar. tystnaden blir smärtsam i mina öron. dem fattas mej, orden. jag saknar hur dem brukade flyta i mitt blod och kittla sådär ljuvt. jag saknar att känna dem födas i mitt hjärtas kammare och sedan känna dem färdas till min mun. höra dem ljuda, höra dem leva. "jag saknar er, jag saknar er!".

då ler jag plötsligt, oväntat men stort. hör hjärtat mitt viska att orden inte är döda, att orden inte är försvunna. hör hjärtat mitt viska att dem bara sover, tungt och varmt "när kommer dem tillbaka, när får jag åter känna dom kittla? "det märker du", svarar mitt hjärta då. "det märker du..."


så nu sitter jag här, utan ord och utan något att skriva om. då gör jag som bono säger att man ska göra: skriva om det, att man inte har något att skriva om...



gör ingenting som du ångrar, gör inget jag inte bör.

nu är det slut och det gör ont. så fruktansvärt ont gör det i hela min kropp. mitt hjärta värker av saknad och min själ smärtar av längtan. dom fattas mej. dom fattas mej, min älskade skola, min älskade klass. dom fattas mej.

men, jag glömmer inget. aldrig någonsin. alltid kommer dom finnas i mitt liv, i mitt jag!

det ska göra ont.


bild är tagen och målad av min syster.

Du vände dig mot mig och lyste som en hel stad...

en kärlekshistoria

minnet av dej
far som en rysning
genom mej.
tanken på alla
tusen stunder
då du lärde mej
kärlekens magiska
grunder.
bilden av dej
sovandes ömt,
har jag förträngt
och glömt.
smaken av dej
håller mej kvar
likt din doft
så förtrollande rar.
förtroendet du
alltid gav
utan förhoppningar
eller krav.
lyckan vi
ömsint delade,
den fanns
utan tvivel eller
velande.
kyssarna du
till mej spred
och krigen du
för mej stred.
glimten i dina ögon
sken
varm och
sammetslen.
skratten och
all ljuv sång
i din säng,
så väldigt trång.
hur sommarnattens
ljumma vind
svävade när du
smekte min kind.
varje stjärnklar
natt
då vi drabbades
av kärleksfnatt.
din makalösa
röst
var min enda
tröst.

ja, du var den enda gata
på mitt livs karta.


låt mej höra den en sista gång, spela hennes älsklingsång.

tiden går snabbt, och nu är det snart slut. snart kommer jag uppleva min sista dag som högstadielev och sedan är det inte långt tills jag förblir en gymnasieelev. jag har inte lyckats banka in i mitt huvud att jag slutar på fredag. att den kommande veckan är sista veckan med min klass. sista veckan med samma människor. jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka. jag hinner inte reagera.

hursomhelst har det varit tre händelserika år, men allt från hat till kärlek har sparats inom mej och skapat den jag är nu, idag. och den personen mina vänner, den jag är idag, det är precis den jag vill vara!



dessa bilder får mej att vilja krypa ner under mitt ljusrosa täcke, lyssna till hur regnet smattrar på fönstret och läsa en underbar bok. och tänka på mitt ganska fina liv!


jag kan inte be dej att älska mej, jag kan bara hoppas och tro.

jag är förälskad i kärleken. det kan jag inte dölja, vare sej jag vill det eller ej. när jag ser kärlek i form av besvarade leenden, varma kramar eller mjuka, ömma kyssar kan jag inget annat än att låta mej förtrollas av dess stjärnklara magi. när jag ser händer som passar sådär perfekt i varandras eller ögon som inte kan sluta skimra av kärlekens glitterstoff kan jag inte annat än att le löjligt stort och känna skimret smitta av sej på mina ögon innan jag hinner påminnas om att jag trots allt inte har det där, kärlekens glitter, att det inte finns i mina ögon. för samtidigt som kärlek är en ljuv syn för ögat...

samtidigt kryper längtan att själv bli bemött med ett strålande leende, en värmade famn och rara kyssar obehagligt nära. så nära att jag kan känna dess glödheta låga slicka mitt hjärta och göra smärtan där ännu mer olidlig. längtan att själv bli bländad av kärlekens skönhet och vara en del i dens storslagna gemenskap.

jag vet och tror stenhårt på att det finns någon för alla. likaså vet jag och tror stenhårt på att man inte ska rusa in i något man inte är helt säker på, utan låta tiden ha sin gång. låta kärleken ta den tid som den behöver. men ibland, ibland har jag inte tålamodet att vänta. ibland vill jag uppleva allt på en och samma gång. ibland känns det som om jag otåligt står och trampar på samma punkt utan att komma någonstans. för jag vill, jag vill ju så gärna...

jag ser fram emot kärleken och suktar främst efter tryggheten som kärleken, den sanna, bär på. jag vill känna den ovillkorlösa kärleken sprudla inom mej. den som låter ett par starka armar hålla om mej när natten faller hård och tung.

för, jag försöker alltid följa mitt hjärta, lyssna till vad det har att säga innan jag gör något, men den här gången, den här gången hör jag bara otydliga ord som lika snabbt försvinner i dimman utan att jag har haft en chans att hinna uppfatta deras budskap eller mening. det gör mej helt vilsen.



hon sitter fast i en känsla, som en sång om en sorg utan namn



det här är en rar liten vän till mej.
han är fin som få och söt som socker.
han blir lätt lycklig, räcker med en pinne, eller ett knäckbröd
och lyckan är total.
han vill gosa när han är trött och
ibland när man ligger ute lägger han sej precis bredvid.
han älskar att springa att hämta saker och
att bada är det bästa han vet.
han blir ibland galen och
springer runt och runt och runt.

han är det bästa jag vet
och han gör mej
stum av
glädje.

RSS 2.0