tell me your secrets and ask me your questions,

att våga. att välja. att vara. all tre svåra ting, men ändå så enkla.

att våga. idag ska jag våga. våga säga. våga berätta. för honom. för stjärnorna högt därovanför. för vinden som viskar ömt när jag behöver dess närvaro. min mun ska forma orden och jag ska sikta in dom på honom. skjuta och vänta. vänta på reaktionen. den jag fruktar. den jag varken vill höra eller se, men ändå måste. orden är inte svåra att uttala, inte heller särskilt ovanliga. men för mej, för mej är dom större och svårare än alla andra. för min mun är dom komplicerade att uttala. för mej är det svårt, svårt för att smärtan tar över innan jag ens hunnit tänka. smärtan tar över innan jag ens hunnit se. stenar faller från skyns onda och blockerar mitt hjärta. luften blir ovanligt tjock och någon stjäl mina andetag. ett mörker tar över och döljer allt som kallas ljus. solen syns inte längre till, bara mörka moln som vägrar försvinna. jag vill försvinna till någonstans där friden finns. där jag kan sitta själv. där jag kan skydda mej från fallande stenar, ta tillbaka mina stulna andetag och finna något som helst ljus. detta någonstans får mer än gärna vara en vacker plats där jag kan plstra om min skadade själ ifred. kanske ett glittrande hav med vågornas kluckande ljud eller en förevigt grön skog med vilda djur där jag kan sitta på en ensam stubbe. men helst av allt skulle jag vilja sitta på ett moln med solen som granne och utsikt över världen. där skulle lugnet inom mej komma tillbaka och krama om mitt ömma hjärta. men jag säger det igen, idag ska jag våga, med eran hjälp..

att välja. hela tiden gör man val. vissa omedvetna och andra medvetna. men alla omöjliga att undvika. man kan vända om men de hinner alltid ifatt en. dessa måsten till val. när ett val besöker mej och tvingar mej att välja försöker jag alltid att väga fördelarna och nackdelarna. men det spelar ingen roll vad som väger tyngst i slutänden, jag tvekar ändå. jag funderar igenom alternativen ännu en gång, förmulerar förklarningar och söker ständigt efter något jag glömt på vägen. eller så bara förtränger jag det hela. blundar för att slippa se, blundar för att slippa inse. men alltid knackar någon på min rygg och påminner mej om valet. men jag väljer tillslut, och det är precis vad jag ska göra idag, med eran hjälp!

att vara. man föds som en specifik människa och man dör som samma. mycket ändras på vägens gång men man är ändå samma person, alltid och förevigt. men det gäller att förstå det. att inte dra på sej en mask och ljuga om sej själv. om sitt utseende eller sitt vackra inre. att inte ljuga för sitt eget hjärta eller själ. vara ärlig mot sej själv och aldrig glömma bort vad som är viktigt. att gömma sej själv hjälper inte i slutändan, det hjälper aldrig. det finns mycket som skadar runtom i världen, människor som gör ont, använder ord som skadar, lämnar enorma sår som aldrig läker och att gömma sej hjälper, för stunden. livet är alldeles för värdefullt för det. jag gömmer mej ofta bakom stora stenar eller slitna staket. bakom falska leenden och ord. men jag vill vara mej själv, och det är precis vad jag ska vara idag, och hela mitt liv därefter, med eran hjälp!

att våga, att välja, att vara hör verkligen ihop, och speciellt för idag!




looking outside, looking inside, looking away, and we love!



du är allt. du är bob dylan.

love is my drug, is my medicine, stay with me honey..

kärlek. detta eviga tjat om kärlek som förföljer mej vart jag än går. då menar jag framförallt tjatet mellan min hjärna och mitt arma hjärta. dom två kan inte hålla sams, vad jag än försöker med och gör så blir det alltid bråk mellan dom. ni kanske vet hur det känns..? eller kanske inte alls.. i varje fall känner jag att jag måste skriva lite om kärlek här, mest för att fösöka se det med klarare ögon för just nu ser jag inget alls..

under min kategori kärlek (eller love med fyra o som jag har döpt den till) har jag egentligen mest skrivit om två personer. framförallt en och några enstaka gånger om en annan. fast egentligen har nog alla inlägg varit om båda två. dessa blonda pojkar, båda två med lika blåa ögon. den ena, en kärlek som började växa sedan några år tillbaka och den andra, bara för några månader sen. men just nu, just nu känner jag inte mycket. jag känner kärlek, självklart, men inte som innan. men varför har det blivit så?

jag tror att det har att göra med att det känns så långt borta. dom känns så långt borta. för långt borta. för omöjliga, trots möjligheterna. jag känner mej för osynlig trots att jag är helt synlig. men det finns en en människa nu, en människa som jag inte är osynlig inför. jag finns och han ser mej.  

men möjligheten då? finns den? jag vet inte. jag vågar inte chansa. det känns fortfarande som att jag har mycket att berätta för honom. så mycket om mej, och fortfarande ses vi inte ofta. hans glittriga ögon sveper bara förbi mina en gång i veckan. men jag hoppas någonstans långt inom mej att det kommer att bli fler gånger än så..

men samtidigt vill jag inte bli kär. jag vill inte bli kär, ge allt och sedan förlora. jag klarar inte av att falla och inte hitta upp igen. jag kan inte det! förbannade kärlek.



första bilden min, andra bilden är systers.

världen finns inte längre, bara clownen mitt emot..

ge inte upp
när livet vänder
och man inte vet vilket håll man är påväg
när allt händer på en gång
och oron ständigt håller en tillbaka
då finns tryggheten oftast där den inte förväntas finnas..

sanningen hand
det är värmen
det är leendet
det är stunden
som gör sanningen till sann.
 
blunda så slipper du se
pojken blundar varje gång hon försöker möta hans blick
han bara blundar och svarar med en svag nick
allt för att slippa se 
allt för att slippa le
för allt är så väldigt falskt
inget är aldrig sant
han väntar på något han inte vet vad
och inte heller när
han suckar och önskar att allt skulle vända
men det fortsätter och tar aldrig slut!




..och våren är påväg, eller kanske redan här..? i vilket fall är du saknad. älskade, älskade vår!


well I met you at the blood bank, we were looking at the bags

äntligen är jag hemma igen. det var gudomligt att få sova i sin egen säng igen, känna doften av hemma och bara njuta av de livslånga minnena jag har samlat på mej under dessa fem dagar. alla med ett värde av guld och lika unika var och en av dom. jag ska skriva mer om allt senare när tiden finns. idag är det mycket pågång, men jag tror ni förstår vad jag har gjort när jag har varit borta, bilderna visar inte allt, men nästintill..






kanske hade jag inget kvar, bara viljan att finnas kvar,

hej fina ni.

nu vill jag egentligen skriva en massa ord. en fin text om något, en dikt som klingar vackert. men just nu är det blankt. helt tomt. dock är intagningsprovet till gymnasiet över. och jag kan meddela att jag, trots tviel, trots småfel, är nöjd och framförallt stolt över mej själv!


sen vill jag bara säga till er, att nu åker jag iväg för några dagar. det ska bli bra. jag, mina klasskamrater och övriga klasser i samma arbetslag. det ska bli bra, hoppas jag!

här är några bilder min storasyster, eller hennes kompisar tog under en utflykt i somras. det är på ett ställe jag föralltid kommer att älska. ett ställe som bokstavligt talat är min barndom! (jag måste ut på min vanliga rundor snart och fotografera, det kryper i både fingrar och fötter..)






en sommarkväll är föralltid en sommarkväll, och enastående vacker!

fly along with me, i cant quite make it alone ...

idag sjöng jag och spelade min egna låt för min musiklärare. min röst var osäker. mina fingrar var osäkra. jag var osäker. allt var osäkert och när jag skulle säga hejdå kände jag tårarna brinna likt eld bakom mina ögon och min röst grötade ihop sej. men jag grät inte. inte en enda tår föll ner för min kind, de är för värdefulla för att spillas.  

igår spelade jag lite med mitt band, om man nu kan kalla oss för det. jag hade dock inte samma känsla av oro inom mej som jag brukar ha utan mer en glad känsla. positiv till allt, trots att jag mest av allt längtade till efter då jag har min vanliga måndagspromenad hem i friska luften. då tillåter jag mej själv att tänka på allt jag kan komma på och lyssnar samtidigt på ljuv musik i mina kalla, rödfrusna öron.

i vilket fall hände något mer speciellt, eller något som gav gårdagen en guldkant. en kille i bandet, vi kan kalla honom H, och jag tog följe. jag tog ett djupt andetag, frågade om jag kunde slå följe med honom till stationen och H nickade med ett leende på läpparna. våra munnar pratade på om allt mellan himmel och jord, och tiden gick snabbare än vad jag ville. det var när jag skulle åt ena hållet och han åt andra, jag skulle precis säga hejdå när han sa att han hade allt tid i världen, att prata, att bara vara. jag vet inte varför, har inte lyckats lista ut vad som gjorde att den mening satt så hårt inom mej, men det gjorde den. jag bara log och följde honom ännu en bit trots att det blev en omväg för mej. vissa meningar sätter sej djupt, och försvinner aldrig ur minnet..

jag känner ingen som helst kärlek för H, eller nu ljuger jag lite. jag tycker om honom, han är en fin människa och han har dom vackraste ögonen jag har sett. det kan låta som kärlek, men nej. mer lycka tror jag! och hans ögon är faktiskt de vackraste jag har sett. vad det är för speciellt med dom är svårt att säga, men dom glittrar. dom glittrar verkligen. likt havets yta när solen skiner. precis så glittriga. jag undrar om mina ögon glittrar så...
 
tillbaka till musik. jag tror jag vet varför jag känner sådan hatkärlek, med betoning på kärlek,  till musiken. jag jämför det alltid med att skriva.

skriva kan jag. det är en kärlek utan hat. det går inte att göra fel. visst, innan man kan bokstavera rätt och all den grundliga grammtiken men inte sen. jag kan skriva ord och det blir inte fel. det blir mina ord, helt enkelt! med musik, pianospel tänker jag mest på, måste jag göra rätt. om jag tar en ton fel så låter det fel. det blir inte mitt. det blir bara fel. jag vet inte. det är svårt, som allt annat i livet!

och slutligen. denna månaden fyller min blogg, tvillingsjäl 2 år. ni ska bara veta vad den har betytt för mitt liv. för mej. och vad era ord betyder varje dag. miljoner hjärtan.


(teckningen är ett år gammal och gjord av min tvillingsyster. hon tycker inte den är fin, men jag ser mej själv i den, någonstans i ögonen, där finns jag, där ser ni mej!)

burning hot like fire, burning with desire..

i oktober utspelades den bästa dagen i mitt liv, i varje fall en av dom. (jag hoppas innerligt att det blir fler sådana värdefulla stunder). idag, en vanlig grå dag i tidiga mars tillexempel. en återupprepning av den oktoberdagen som hade stor betydelse för musiken i mitt liv. mer vill jag inte säga, mer än att musik är magiskt, men det visste ni nog redan...

för alla, för dej
med ett leende på mina röda läppar
med ett par glittrande blåa ögon och
med ett varmt hjärta inom mej
sjöng jag för glädjen i världen
för lyckan som finns
för lyckan som är
för jorden vi lever på
för livet vi lever i..
jag sjöng för alla
men jag sjöng speciellt för dej!




bilder från förra året. helt random, men ändå så betydelsefulla. visst ser molnet ut som ett hjärta?

we used to dance the afternoons away with kylie ,

det var en skön känsla som spred sej i min kropp igår, under sena kvällskvisten. snart är det dags var intagningsprov för mej, då jag ska söka in till en musik linje på gymnasiet. jag har länge funderat på vilka låtar jag vill framföra, och vad jag vill säga om mej själv. jag intalar hela tiden mej själv att inte se det hela som ett prov utan som ett tillfälle att visa sej. träffa lärarna och se andra ansikten. jag är dock livrädd. livrädd över allt som heter gymnasi.

jag vet att det säkert kommer bli jättebra. jag vet det. men just nu känner jag mej så väldigt trygg med min klass. trygg i min skola. tillsammans med alla. jag kan skratta där. jag kan le där. det kunde jag inte för ett år sedan, men det kan jag nu. därför känns det jobbigt med gymnasiet. också för att det blir helt nytt. ny miljö men också ny situation eller snarare, nygammal. jag och min tvillingsyster ska gå på samma skola igen. inte i samma klass men samma skola. jag ser fram emot det precis lika mycket som jag fasar över det. jag ser enklare på det nu, det här med tvillingskap. jag kan fortfarande känna samma hat och samma ilska angående tvillingskapet men inte på samma sätt. jag kan ta det enklare. jag kan se det fina, det vackra i det. jag tror att det beror på att jag vet vem jag är. inte helt för det tar en livstid, men lite. jag har lärt känna mej själv mer. känner mer styrka i vem jag är. men det ska fortfarande bli konstigt, speciellt det första året. att se henne i korridorerna. att hon kanske går i samma klass med någon som jag har gått i samma klass med nu, för så kan det ju bli. men jag ser på det med en delad känsla, både glädje och oro! 

tillbaka till den sköna känslan jag kände. en låt jag vill framföra är min egen. min egen text och min eget allt. det är en av mina dikter som jag har satt musik till. den är personlig. väldigt personlig. därför har den varit svårt för mej att visa. att våga visa för andra. men igår sjöng jag och spelade den för min körledare. och hon gillade den. hon tyckte om den och var jätte imponerad. 

jag log hela kvällen. nästan. jag blir bara arg vid tanken på det. hon gav mej några tips på hur förbättra och genast vänder jag dom tipsen, snälla och bra sådana, till något negativt. förbannade mej. måste jag förvränga allt. hon vill ju bara hjälpa mej. men jag förstår också mej själv. detta är en personlig sång. en sång om mej, från mitt inre. att ändra den känns därför konstigt! men, trots tvivel. trots allt negativs jag kände var känslan, att våga sjunga, att våga spela och släppa allt - otroligt skön!

..och vet ni, man kan ju faktiskt inte veta allt innan, man ska inte veta allt innan, jag är ju där för att lära mej. 



..långt inlägg. många ord. mycket funderingar. bra många mer hjärtan till er.

jag hade satt mej ner när du tog av dej dina kläder, vilken härlig dag!


jag vill ha blå himmel. jag vill ha luddiga moln. jag vill ha strålande sol. jag vill ha varma vindar. jag vill ha regnbågens alla färger. jag vill ha leenden runt omkring mej. jag vill ha vår!

i'm looking to the sky to save me, looking for a sign of life..

att åka en busstur, eller gå en promenad innehåller ofta, nästan alltid, att man möter människor. ser nya ansikten och känner nya, främmande dofter. man kanske känner igen en hel del men mycket av det är helt nytt!

jag tog en busstur till stan i fredagskväll. när jag satt där, på ett söndertrassat säte i mitten började jag fundera på vilka människor jag fäster min ögon på. tittar jag på alla, eller bryr jag mej bara om att fästa ögonen på vissa? jag tänkte på hur människor uppfattar mej, om dom tittar på mej, om dom ser mej. jag tänkte på alla liv som blandas, på alla själar som aldrig möts innan och kanske blundar för att slippa se, slippa uppleva.

en kvinna satt och tittade ut genom fönstret. rött lockigt hår bredde ut sej över hennes axlar och på hennes kinder lyste fräknar. hennes ögon såg en aning gröna ut men kunde likväl vara blå eller bruna, men alltid var dom riktade utåt. ut mot världen. ut mot verkligheten. munnen log ibland, som om hon tänkte på något fint. leendet tog snabbt slut som om hon kom på sej själv att sitta och le. hon verkade vara långt borta, eller kanske väldigt nära. inne i sej själv, inne i sin egen värld, sin egen verklighet!

det kändes konstigt att se denna kvinnan. jag kände mej så nära henne, efter att granskat hennes ansikte en kort stund. så nära, men ändå har jag aldrig sett henne innan. aldrig pratat med henne. ändå så långt borta. flera mil iväg, men ändå bara några meter ifrån. jag undrar om jag kommer se henne igen, jag undrar om hon kommer känna igen mej, om hon kommer se mej, för jag kommer alltid se henne!


.. och vet ni, datorn är tillbaka och, troligtvis med allt kvar!! edit: allt är kvar! glädjeskrik.


RSS 2.0