love is my drug, is my medicine, stay with me honey..
under min kategori kärlek (eller love med fyra o som jag har döpt den till) har jag egentligen mest skrivit om två personer. framförallt en och några enstaka gånger om en annan. fast egentligen har nog alla inlägg varit om båda två. dessa blonda pojkar, båda två med lika blåa ögon. den ena, en kärlek som började växa sedan några år tillbaka och den andra, bara för några månader sen. men just nu, just nu känner jag inte mycket. jag känner kärlek, självklart, men inte som innan. men varför har det blivit så?
jag tror att det har att göra med att det känns så långt borta. dom känns så långt borta. för långt borta. för omöjliga, trots möjligheterna. jag känner mej för osynlig trots att jag är helt synlig. men det finns en en människa nu, en människa som jag inte är osynlig inför. jag finns och han ser mej.
men möjligheten då? finns den? jag vet inte. jag vågar inte chansa. det känns fortfarande som att jag har mycket att berätta för honom. så mycket om mej, och fortfarande ses vi inte ofta. hans glittriga ögon sveper bara förbi mina en gång i veckan. men jag hoppas någonstans långt inom mej att det kommer att bli fler gånger än så..
men samtidigt vill jag inte bli kär. jag vill inte bli kär, ge allt och sedan förlora. jag klarar inte av att falla och inte hitta upp igen. jag kan inte det! förbannade kärlek.
första bilden min, andra bilden är systers.
Så otroligt bra skrivet!
och jag känner mkt väl igen mig i det
när jag rullade ner för att trycka på "kommentarer" för att kunna skriva några ord till dig. då sökte sig min blick till de första orden i inlägget under. Ge Inte Upp. ge inte upp min vän. varken dig själv, eller kärleken. tänk inte på vad som kommer följa.
jag har inte varit sådär väldigt, vackert kär i en människo på det sättet som du verkar vara i denne blonda, blåögda pojke. men jag vet nog tillräckligt mycket för att veta att du inte vill kasta bort det, för att slippa tyngden efter. inte för att den tyngden är välkommen, jag förstår att du fruktar den en aning, men du kommer klara det. du, som klarat så mycket innan. inte sant? :) så min fina vän, ta chansen när den kommer, och tänk inte på tiden efter <3
massor av kramar till dig!
om jag blickar tillbaka har jag också massvis med sparade texter om en och samma armade finaste pojke. sånt tar kål på en. kärlek alltså, inte alltid men ibland händer det. och ibland är det det finaste i världen. ofta.
Sv; Aw, tack! Dock gillar jag dom inte.
Åh, kärlek är .. inte kul, inte lätt, inte mysigt.
Nej kärlek är sannerligen inte lätt. Ibland händer de mest underliga saker och trots att det inte känns enkelt så känns det ändå rätt i så många av fallen. Jag blir bara stressad av detta....
Mycket fina två sista rader där. Jag känner också så.
Men samtidigt så vill jag chansa, chansa för att bara se om man har en chans, fast åh.. Nä..
Finaste du! fortsätt skriv som du gör.
<3
jag håller så fullkomligt med om det sista stycket (och allt annat med, men framför allt det sista)
Men vad ska man göra? Vi kan ju inte gömma oss för den om den står framför en och vinkar och ropar hej.
Att allt ska vara så otroligt krångligt. kan det inte bara rulla på någon gång?
Tusen kramar!
Jag säger ofta Förbannade kärlek. Men ändå, Förbannade jävla fina kärlek. Utan kärlek lever Vi inte, kanske är det därför jag inte levt sista åren? För att jag inte vågat känna kärleken.
Snäll farmor du har som våfflor åt dig! :) Skönt att slippa göra själv, dessutom godare många gånger.
Kärlek är ett ord med så många betydelser. Ett ord vi måste våga lita på, även om det gör ondare än det mesta annat. Men tänk om vi aldrig vågade satsa.. Tänk om vi aldrig ffick känna känslan fullhjärtat. Hur tomt skulle inte vårat liv vara då?
