fortsätt längta, hitta mod, våga hoppas, våga tro.

för mej spelar insidan på människor större roll än utsidan. betydligt större. för jag menar, det är trots allt den sidan, insidan, den som finns inuti en människa som räknas, i slutändan. jag kan tycka att människors utsidor är vackra, bedårande och alldeles förtrollande. jag kan tycka att ögon glittrar, jag kan tycka att ett leende strålar, men det är människans, individens insida som får mej att falla, som får mej känna. för en vacker utsida, beöver inte alltid betyda en vacker insida...

människor är olika, ska vara olika och det är fantastiskt att det är så. att man som människa kan tycka olika är liksom det, helt fantastiskt. men ibland kan jag inte låta bli att tveka, att undra hur vissa människor tänker. hur vissa människor ser på det här med utsida och insida. jag kan inte låta bli att fundera över om dom menar allvar när dom säger att en snygg yta är viktigast. att ett vackert yttre är ett måste, annars...

annars vad? jag förstår inte. jag känner mej alldeles vilsen när jag hör alla dessa ord. för mej är det precis tvärtom. för mej är en vacker insida ett måste, en vacker själ det viktigaste. i mina ögon blir utsidan vacker när jag märker att insidan är det. för mej är en vacker insida, en vacker utsida.

jag fick frågan "hur ska en kille vara?" jag tror jag log. jag tror jag log och sa, omtänksam och försiktig, romantisk och medveten, förstående men frågvis, varm och full av drömmar, hopp och liv! nej, jag ska inte ljuga. vissa saker sa jag inte men, men dom fanns hela tiden i mitt huvud, cirkulerade där medans min mun fortsatte att le.

men ganska snabbt försvann mitt leende, för som svar på motfrågan "hur ska jag tjej vara?" fick jag svaret: inte allt för lång, absolut inte tjock, snygg rumpa och, hemskt gärna stora bröst.

jag förstår inget alls.


värst är att du ännu finns och alla saker som jag minns,

(Rara ni, dessa ord är direkt rapporterade från mitt hjärta. För att ni enklare ska förstå, läs det med en kär vän i tankarna.)

min vind
vindens lätta andetag
spelar i själens inre rum.
ljuvt, så ljuvt den viner
och omsluter mitt hjärtas rädsla
med kärlek, åh ljuva kärlek.

mina ögon letar, dem söker
efter vindens ivriga fingrar
men inget dem finner
i oändligheten där.
men plötsligt då, blir kinden min varm
vindens vänliga hand smeker den
försiktigt, och varsamt fram
låter fingrarna kittla min arma hud.
hängivet, passionerat
vilar den där
vinden, den vackra
mot kinden min
och viskar ömt att den
ska stanna kvar,
för all evighet
inom mej.

med en sista kyss 
far den världens väg, min vind,
som nyss vilade mot min arma kind
den flyger sin väg i osynlighetens
oändlighet.
men kvar, kvar stannar värmen
den oövervinneliga hettan med
kyssens avtryck som
helar själens alla sår
torkar varenda tår
och min vägledare förblir
i evigheternas alla år.

vindens lätta andetag
spelar i själens inre rum.
ljuvt, så ljuvt den viner
och omsluter mitt hjärtas rädsla
med kärlek, åh ljuva kärlek.


jag älskar dej och
jag är dej trogen
för all evighet.



don't look so sad to me now, save it for a rainy day.

jag kom på mej själv att slösa tid igår. jag kom på mej själv att fördärva den lilla, den dyrbara tid jag har, på något helt värdelöst och obetydligt! och jag kom inte på det förens nu, en dag efter, en dag för sent...

jag har inte skrivit något på några dagar nu. jag har skrivit i min dagbok, ja det har jag, men ord, dikter har jag inte skrivit. jag har inte kunnat. det går inte. det finns så mycket som distraerar min ro. det händer mycket och kanske, kanske är det då orden borde finnas som mest, flöda i mängder, men nu, nu händer det så mycket på en och samma gång. det gör mej alldeles för änslig för att låta mitt hjärtas alla ord svalla.

och det gör mej inget alls. jag tror alla händelser som jag egentligen vill skriva om, som jag egentligen måste skriva om men inte kan just nu, jag tror att dom sparas inom mej. för vissa saker försvinner i med tiden. de stannar. låter sej beökas om och om igen. det tycker jag om. det tycker hemskt mycket om.

nu sitter jag här. tankspridd och dan. sjunger med i john legends låtar och funderar på hur min kväll kommer att te sej. jag ser solen sprida glädjen mellan de mörka molnen utanför fönstret härbredvid och ser människor gå längs trottarerna. jag hoppas ni mår bra, jag mår varken eller, jag bara är, och det är ganska skönt det med...



..och tänker tillbaka på konserten i somras. ett kärt minne må jag säga.

jag kan vara där mitt i ditt krig, din första hjälp.

se mina ögon, då ser du allt...
jag svamlar i nattsvart hopplöshet.
mitt ömmande hjärta

skriker,
gråter
omvartannat.

men ack ljudlöst, 
alldeles tyst
så att ingen kan höra
ingen kan uppfatta
ljudet av bedrövande vrål eller
av ändlösa tårar som faller,
faller mot botten,
mot den gränslösa,
värsta
plågan.

för läpparna ler
för munnen skrattar
gör allt för att dölja,
dölja smärtan
den gömda
men mörka
och verkliga.

men någonstans i djupet av mina ögon
där syns den
den fruktade plågan
smärtan,
verkligheten
mitt leende
mitt skratt
försöker dölja.

men se mej i ögonen,
där gömmer sej
nattsvart hopplöshet,
utan tusenfalt av tindrande stjärnor
endast full av ondska.


(inspiration till första meningen & trejde sista finnes här)


Det blåser en vind i hjärtat som brinner och kärlek vinner.



ibland räcker det med några ord. ibland ber man om mer.

jag är nervös. imorgon ska jag göra något jag inte brukar göra och det gör mej rädd. men, man får väl vara rädd?
och ibland kan jag inte hjälpa att jag faller handlöst för vackra skådespelare.

du är som försvunnen i skymundan, minns dej knappast...

ordens mördare
känslorna slukar orden
tills det inte finns några kvar.
alla är dom slukade,
försvunna
i känslornas
osynliga
kroppar och
förkolnade
i känslornas

intensiva och
brinnande
hetta.

... och dör
orosmolnet landar i hjärtat
förenar sej och blir ett
med blodet.
fortsätter sin resa,
ut i varje ven
tills det finns överallt
tills det blir alldeles kallt
i kroppens alla vrår
och gömställen...

då svävar det hastigt all världens väg
och lämnar en orolig själ kvar,
ett oroshjärta
med en väldig smärta
och ett hopp som ramlar ner
och dör,
och dör,
bara dör.

utan dej
jag går sönder
utan din närvaro
jag spricker
utan dina kyssar
jag  kraschar
utan dina ord
jag brister
utan dina leenden
jag faller
utan dina andetag
jag dör
utan ditt liv



jag hoppas den här sången når dej, att du kan göra orden.

jag springer på rosa moln idag och om jag skulle ramla skulle jag landa mjukt i deras rosa ull. deras mjuka vadd. jag skulle omslutas av deras värme och kraft. jag skulle resa mej upp igen och fortsätte springa. på rosa moln, mina rosa moln.

jag brottas med oron i min kropp. varför stannar den kvar? varför kan den inte bara pysa? jag vet inte, ingen vet. men jag brottas med den, varje dag, varje timma, varje sekund. jag försöker slå den, misshandla den lika grovt som den har misshandlat mej. som den misshandlar mej. jag vill se den död.

för på rosa moln vill jag springa resten av livet. på rosa moln. falla mjukt och varmt i all det rosa, det fina.

jag vill det.

och lukta på rosa blommor.




mitt rum ska bli rosa!

och får jag fråga vad ni tycker om min nya header?

jag har gjort vad jag har kunnat, dagen är över och förbi...

den gör mej rädd. framtiden. den gör mej livrädd. rädslan får mej att vilja vaggas till sömn om kvällarna och känna ett par trygga armar omkring mej. ett par armar som lovar mej att aldrig släppa taget, att alltid hålla mej kvar. aldrig tappa mej, aldrig låta mej drunkna i vattnets oändlighet.

jag ser månen lysa mellan persiennerna och hör tystnaden som kväver alla ljud. det ända jag hör att ljudet av min klockas visare som aldrig stannar, som alltid fortsätter gå, utan att fråga om jag behöver stanna. utan att fråga om jag behöver vila, eller andas. den fortsätter ticka. tick, tack, tick ...

dessa armar, dessa trygga armar får gärna tillhöra en vacker själ som hela tiden viskar i mitt öra att allt är bra. att världen inte är ond, att världen inte hånskrattar åt mej, att den ler. ler emot mej, och alla andra. att ondska inte existerar. att glädjen lever. det skulle jag vilja, och att dessa armar tillhör en själ som ler med sina ögon. ler med sina ögon emot mej, och resten av världen, men speciellt åt mej, mej, mej...

jag önskar att dessa armar tillhörde dej men istället tillhör dom ondskans. den ondska som ljuger för mej, rätt upp i ansiktet. den som hånar mej, och skrattar åt mitt allt. den som finns, men inte borde finnas. den kramar mej. kväver mej. och jag drunknar ändå, för den trycker ner mej. trycker tills jag inte längre har någon luft och inte kan andas. trycker ner mej under ytan och jag försvinner. jag dör, och då stannar till och med klockans visare...


varje slag i mitt bröst, är ett slag för dej, dej, dej!

slutet och begynnelsen

förundran
när himlen plötsligt byter färg
när skogarna vänder om,
och tiger
när orden, ändlöst, sprudlar
likt molnen slukar himlen
och dess blåa
ton.

förargad
när regnet piskar kindens ömma hud
när vinden slår utan förlåtelse
och visslar
så att orden, de eviga, drunknar
i ljudets fängslande sus
och regnets hårda
droppar.

förbannad
när oron angriper hjärtas svaga punkt

när ovissheten stjäl modet

och krossar

orden, de försummade, som uppgivet skriker
till oron att sluta
och lämna hjärtat
oskatt.

förvånad
när glittret skimrar rikligt i mörka ögons djup
när lyckans värme smittar av sej
och retar
ordens olycka till döds
 när hoppet precis ska fly
och försvinna i
dimman.

förälskad
i kärleken,
i dej.


(det är min systers bild och det är hon på bilden, tyckte den passade perfekt!)


skogarna tiger med de glömmer ingenting.

hej vänner.

det känns att jag har har varit frånvarande några dagar. det kryper i fingrarna och jag vill mest av allt bara svara på alla era ord. era ord som ger mej solsken när stora, gråa moln sätter sej  vägen. era ord som lever inom mej och bygger upp en ändlös mur, omöjlig att ta sej igenom. en mur som skyddar mej ifrån den hårda, onda världen men låter allt vackert nå mitt hjärta, min själ. den muren är av ett högt värde för mej. ni är av ett högt värde för mej.

dagen rinner mot sitt slut, men ännu har jag mycket kvar att göra. saker som tar tid, och får ta tid, måste ta tid. men nu ska jag ägna de kommande fem minuterna till att bara skriva. skriva och le omvartannat, det känns som om det är allt jag gör nu för tiden, nästan...

...för ibland känns det som att jag är tillbaka där. tiden då jag brast i gråt för inget så som allt och tiden då hatet var en kär vän till mej. då hatet var kärleken och kärleken hatet. den tiden där inga murar i världen kunde skydda mej om dom nu skulle funnits. där alla ord var hårda knivar rätt i hjärtats ömmaste punkt. jag kände så idag. bara för några få minuter var jag tillbaka där. jag såg floder av tårar, röda kinder, svullna blåa, oskyldiga ögon, papper fyllda med hatord, stora hänglås, ett trasigt hjärta, en trasig själ och ordet hjälp inristat på min smala handled. jag såg allt så klart, några få minuter, men sen försvann det lika snabbt. lika snabbt som det dök upp och anföll min hjärna. det är jag glad över...

för jag tror inte jag skulle klarat en minut till. det skulle vara för plågsamt, göra för ont, kännas för hemskt. för det var hemskt. det gjorde onte och det var plågsamt. jag kunde inte blunda, inte andas. men nu kan jag det.

jag blundar och jag andas
och jag lever
nu.


RSS 2.0