my heart could take a chance but my two feet can't find a way

Ibland händer det
Jag smakar på orden i min mun...
det känns obekant,
ovant
och läskigt främmande
men gott,
och varmt,
ja mjukt,
och så fint,
ändå.

För jag vill skrika dom högt
men vågar inte.
Rädd att dom ska flyga ur min kropp,
lämna mitt hjärta
och aldrig återvända
aldrig komma hem igen.

Men jag kan viska dom,
svagt så att ingen annan hör,
så svagt så att bara du gör
alltid du,
För vet du...

"Jag är lycklig nu"

Dancing
Med mina händer
säkert fast i dina
svingar du mej runt
och runt
och in,
i din famn
Och jag älskar din doft
Och jag pussar din kind


Våra hjärtan slår i takt
med musiken
och våra munnar sjunger med
mellan skratten
Vi rör oss tillsammans,
som två
fast en enda
Och jag älskar din röst
Och jag kysser din mun


För vi känner inte för att dansa
men vi dansar
och dansar
och dansar
tills vi faller utslagna
tills vi faller lyckliga
in i varandras ögon

Och jag älskar dej
Och jag behöver oss



för många minnen för att vi nångonsin ska kunna skiljas åt



"utan dej är jag en tågförsening"

dom djävlarna tog oss en efter en, dom ljög och bedrog oss.

Jag har ingen kontroll just nu. Mitt liv känns obalanserat och jag vet inte om jag vill skratta eller gråta. Jag vet bara att jag inte vet. Och så vet jag att jag, just nu, mest av allt bara vill falla handlöst i min kärleks famn och vaggas till sömn av hans betryggande hjärtslag, sjungandes till mej, enbart. Jag skulle göra mycket för att känna hans mjuka doft kittla i mina lungor och känna den där genuina värmen han alltid lyckas sprida inom mej. Men, det går inte, för han är inte här. Det är bara jag här, liten, gnällig ocvh ynklig...

Jag suckar, jag fnyser åt livets alla krav och måsten. Funderar på att krypa ner i min säng och döda lite tid. Funderar på att försvinna för all tid till någon plats där inget spelar roll, där jag bara kan vara. Där ångest inte finns. Där oro inte finns. Där rädsla inte finns. Där krav inte existerar. Där bara jag kan sitta och sucka, fnysa och fortsätta vara liten, gnällig och ynklig utan att det gör något. Jag vill lära mej hur jag hittar dit, till den platsen. Platsen för mej. Jag vill så mycket men gör så lite...

Jag orkar inte! Jag orkar inte ta tag i något. Allt känns ointressant, oviktigt, osanning, otympligt, osmalkligt och allt vad det heter. Jag känner inte igen mej själv. Det här är inte jag. Jag har kontoll. Jag har ordning. Just nu har jag ingenting...

... bara en hand att hålla hårt,
en mun att kyssa våt.
Åh min mun borde le,
jag måste lära mej se.


jag ska gå hel ur det här, jag ska gå hel ur det här...

Varför

Varför sa du så?
Varför kunde du inte bara vara tyst?
Varför kunde du inte bara hålla käft?
Varför var du tvungen att radera lyckans leende på min mun?
Varför var du tvungen att rasera glädjen i min själ?
Varför gör det så ont?
Varför gör du så jävla ont?
Varför svider det i mitt hjärta?
Varför skaver det i mitt bröst?
Varför brinner tårar längs min kind?
Varför brinner avsky i min röst?
Varför vill jag bara gömma mej?
Varför vill jag bara försvinna?
Varför gråter mitt hjärta när ingen ser?
Varför skriker jag när ingen hör?
Varför kan jag inte bara glömma?
Varför kan jag inte tänka på något annat?

Varför sa du så?
Varför kunde du inte bara vara tyst?
Varför kunde du inte bara hålla käft?

Du gör så jävla ont just nu.


--------


Och kanske är det jag som överdriver.
För kanske är det jag som är överkänslig.
Men kanske är det jag som får leva med oron, tvivlet, hatet
och mörkret
som min eviga skugga
även när kärleken kramar mej varm.

Kanske är det jag som mest av allt vill gråta
trots att jag borde skratta och sprudla av glädje.

Kanske är det jag.

(Det är jag)


RSS 2.0