men när jag faller värdelös kan du kyssa min panna ändå.



Jag känner mej verkligen inte tom på ord, det är snarare så att jag inte vet vad jag ska skriva. Eller jag vet vad jag vill skriva, det bubblar inom mej men jag vågar inte uttrycka mej i ord, rädd att dom inte kommer bli lika bra skrivna som dom känns. Lyckan liksom brinner inuti mej och jag vill aldrig, aldrig sluta känna såhär. Och jag älskar hans mjuka doft.

Och soliga höstdagar är utan tvekan bland det vackraste jag vet!

091028 - det är vi nu!


I touch you once, I touch you twice, I won't let go at any price.

Jag: Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Han: Du kan ta vägen till mej :)


Nu försvinner jag under några dagar. Ska leva livet med fin släkt. Men jag kommer tillbaka. Och kära människor, jag kan inte riktigt beskriva vad ni betyder för mej! Tack för att ni är ni.


Är det min tanke hon ser eller dina röda kinder som avslöjar mer?

Som oss

Kärleken kittlar blygsamt mitt sköra hjärta
Den rodnar när jag möter dess livfulla blick och
ler försynt när jag faller i dess djupa famn
med löftet om en ändlös värme
och en hand att hålla när stormen visslar hårt,
runt omkring mej.

... för jag vill gå längs havskanten med dej
för jag vill gömma mina händer i ditt hår
för jag vill upptäcka världens alla hörn
med dej, som oss

Kärleken försvinner bort från mitt synfält en stund
Den lämnar mitt hjärta med en vindpust till kyss och
en svag doft av ömhet som försiktigt smeker min kind
när saknaden gör som mest ont
och längtan efter dens förtrollande närhet försöker
kväva mej.

...för jag vill somna till ljudet av dina andetag
för jag vill lära mej ditt skratt
för jag vill upptäcka världens alla hörn
med dej, som oss

Kärleken kommer springandes mot mej
Den fångar mej med sina blågråa ögon och
slukar mej med sina hallonröda läppar
som så länge har levt i mina nattliga drömmar
och förvandlar mitt inre till en glittrande, skinande 
stjärnhimmel.

... för jag vill ha dej
för jag vill vara ett med dej
för jag vill upptäcka världens alla hörn
med dej, som oss

"för jag vet vem jag är när jag är hos dej" 



Kära ni, jag är så oerhört lycklig just nu! Jag vet att lyckan inte varar för alltid, jag vet att olyckan kan dyka upp närsomhelst med sina gifiga klor coh gripa tag i mej ... jag vet det men jag vill inte tänka på det. Jag vill bara tänka på lyckan som omfamnar mitt hjärta som aldrig förr nu. Jag vill leva i ovissheten om framtiden. jag vill leva i det som sker mej nu.

... för jag vill inte tänka på vad som händer då
för jag vill bara se det som händer nu
för jag vill minnas varje minut, varje sekund
för jag vill inte falla död i kärlekssorg i tro om att det kommer ta slut
när det precis har börjat...

Det gör nästan ont av lycka i min kropp. Det känns som om jag spricker lite. Som om allt inte får plats...


will you see me in the end or is it just a waste of time?

Jag vill inte skriva det här inlägget egentligen, jag vet ju att allt är så hemskt fel och att alla känslor som lever i mitt hjärta just nu beror på att jag, i skrivande stund, har hamnat i en svacka där jag inte tycker om något med mej själv. Jag vet ju det, jag vet ju det så väl men ändå känner jag ett stort behov av att bara skriva hur fruktansvärt ful jag är, hur illa jag tycker om mej själv, hur mycket jag önskar mej bort från denna värld! Och nu har jag skrivit det & tänka sej, det känns inte det minsta bättre...

Men åh. Jag känner bara panik. Panik för allt egentligen! Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag känner så mycket just nu att allt blir en enda stor röra som bara göra ont. Ont, ont, ont! Gnagande tvivel, himmelsk hopp, smärtsamt hat, varm kärlek, hemsk oro och lycka som känns som om den skulle kunna vara förevigt. Allt i en enda stor blandning, en en enda stor röra. Jag vet inte om jag ska le, eller om jag gråta.

Blickar brinner, ord ristas in i mitt hjärta. Lycka omsvärmar mej, håller mej hårt när olyckan plötsligt ruskar om mej och gör allt omöjligt. Gör livet svårt.

Jag vet inte. Jag bara känner panik.
Ångest. Oro.
Fel. Ohnej.
Varför?


(Jag är bra, jag är bra, jag är bra, jag duger! - jag vet det, det är bara svårt att inse det ibland)


och jag hinner inte ens ut och andas höst...


Ett fönster blänkte till när jag hörde dej på radion...

Hjärtas sanna melodi

Din blick genomtränger mej
Dina ögon är bottenlösa,
jag drunknar i deras djup
Jag gräver efter ditt innersta,
söker efter ditt jag
Jag hittar ingenting,
försvinner bara ännu djupare in
i drömmen om oss
Den där dina ögon ler,
den där mina ögon skrattar
Den där du och jag
kallas vi,
heter kärlek

Du är konstig,
för du är omöjlig.
Du är dum
för du är svår.
Du är vacker,
för du är främmande.
Du är du och jag kan inte veta vem du är
förens jag hör ditt
hjärtas sanna melodi sjunga
för mej,
till mej

(Sjung!)

Mitt hjärta bultar hårt i min bröstkorg
Mina ögon är tårögda,
du flimrar förbi mitt synfält
Du suddas ut men återvänder,
retar mitt matta hjärta
Du är för farlig,
ändå klamrar jag mej fast,
intalar mej att något finns
Att mina ögon ler,
att dina ögon skrattar
Att du och jag
kallas vi,
heter kärlek

Du är konstig,
för du är omöjlig.
Du är dum
för du är svår.
Du är vacker,
för du är främmande.
Du är du och jag kan inte veta vem du är
förens jag hör ditt
hjärtas sanna melodi sjunga
för mej,
till mej

Jag kan inte vara mej själv
förens jag vet vem du är,
för någon gång ska vi heta kärlek!


----

Varför är jag en obotlig drömmare som vägrar inse, vägrar se?
Varför är jag inte en av dem som förstår och glömmer att tanken ens föddes och fanns?
Varför är jag inte en av alla dem som vet när det är dags att tro
och le?

Just nu vet jag inget mer än det jag ser i hans blick,
den brännande.


kyss mej inte, kommer bara leda till nått ont ändå ...




Jag har fullt upp med att leva, och i nuläget måste jag säga att det känns ganska skönt.
Dock gör det ont ibland. Hugger sådär hemskt i hjärtat när allt kommer ifatt än.
Orden är inom mej. Jag glömmer av att skriva ner dom.
Ändå är dom de viktigaste jag har.
Det största.

Och vad varm jag blir av era kommentarer till föregående inlägg.
Tusen, miljarder tack!

Kärlek.


RSS 2.0