is it true that you are thinking of me, how you love me?

Hon
Hon gråter en skvätt,
sover en blund,
skrattar ett tag
och lever för var dag

Hon tvekar ändå,
tvivlar och slår
Undrar och undrar
över hjärtats onda sår

Hon skriver ett ord,
kanske två
Hon är sexton år
och undrar hur hon borde må?

Jag vet inte vad jag skrev här ovanför. Det bara kom, dök på mej från ingenstans. Får jag fråga er vad ni tänker på när ni läser texten om Hon? Skulle vara hemskt fint om ni kunde det...

Mitt liv är en balansgång. Ibland faller jag lite åt sidan, då ligger jag sömnlös och mitt hjärta är argt. Men annars är jag nog en ganska glad tjej just nu. Jag har fastnat i ett par ögon som jag inte kommer ut ur. Jag har fastnat i ett hjärta jag förundrar mej över. Jag måste, jag måste, jag måste förtränga!



och jag förstår om du skulle träffa någon bättre sen.




Toner. Skalor. Intervall. Klavar. Ackord. Genrer. Linjer. Balkar. Trioler. Notvärden...

... ord som jag dagligen stöter på numera. Härligt men likväl frustrerande och tufft. Stjäl mycket tid och kraft. Ibland även tårar och hat. Men, jag vill ju lära mej och jag håller på att lära mej. Det gör bara så ont att inte räcka till ibland. Det gör bara så ont att tveka ibland. Det gör bara så ont att inte orka ibland.

Jag har sedan ett år tillbaka viljat skapa egen musik. Sätta musik till mina egna ord. Enklare sagt än gjort. Men nu har jag och en vän bestämt oss för att tillsammans göra ett försök. Beblanda våra ord och musikaliska hjärnor och skapa tillsammans. 
Tillsammans. Någon att tillsammans kämpa med när det stretar emot. Äntligen. Hon och jag. Vi.

Nu ska jag träffa underbara människor och leva livet utan en tanke på oron och rädslan som förföljer mej.

(jag klarar allt)

Och utan ett ord tar ögon till hjälp, så ber hon till gud att en sann kärlek få.


Många friska kvällar sittandes på en grön cykel eller gåendes med hjärtskärande musik sjungandes i hjärtat.

En sen kväll i stan med två varma själar. Liv syns så väl om kvällen...

Strålande helg med underbara, underbara och hemskt rara små flickor och pojkar. Lycka!

Gemenskap. Kärlek. Ömhet. Värme. Oro. Glädje. Rädsla. Leenden. Och djupa andetag.

...och ett hjärta som inte vet vad det ska känna och ett liv som inte vet hur det ska leva.
Och en människa som både skrattar och gråter och lever och dör. En människa, ett jag.

Amen.

och jag ramlar kär i dom som inte ens vet vem jag är...

Historien om en som ramlar

Jag ramlar,
snubblar på trottoarens höga kant
Landar på mina knän,
tar emot med mina händer
Jag känner gruset gräva sej in i min hud,
känner blodet rinna längs mina smala ben
Jag blundar hårt,
tårar vill ut, trycker sej emot mina ögonlock
Min hals tjocknar,
det blir svårt att svälja
Smärta rusar i mitt hjärta,
det gör ont
Ondare

Jag öppnar mina ögon,
reser mej upp
Upptäcker en massa färgglada stjärnor
som svävar vart jag än tittar,
vart jag än vänder
Överallt

Allt är suddigare än förut,
jag sväljer
Allt är tyngre,
jag sväljer
Allt är längre bort,
jag faller,
Hårt

En människa springer emot mej,
jag försöker se vem det är
Jag ser inte
Inget

"Behöver du hjälp?"
Orden föds enkla,
nuddar mej,
kryper in i mitt hjärta,
flyttar in
Torkar alla droppar av blod,
läker varje litet sår,
tar bort varje litet gruskorn
I mej

En nick, en hand, två leenden

"Du ger mej inte bara hjälp
du räddar hela mitt liv"


(Och till dej som skriver kommentarer till mej med namnet Sofia
- jag kan inte tacka dej nog för värmen & lyckan du ger mej)


säger du så, säger jag: "jag älskar dig för alltid du och jag"...

Det är konstigt hur livet kan vända om. På en sekund har skratt blivit gråt och den lyckan som vackert brann i hjärtats innersta rum har slocknat, dött. Allt som innan kändes varmt och härligt känns helt plötsligt kallt och elakt. Och leendet, mitt leende, det som fanns på min mun när jag tittade sist, det är som bortblåst, jag vet inte ens om jag kan minnas det...

Tårar är allt jag känner. Hur de rinner längs mina kinder. Hur de svider, hur de bränner, hur de förstör. Jag ser hur mina ögon är rödfärgade och trötta. Hur allt glitter vägrar skimra. JA, en tanke passerar, tårarna upphör för en stund. Kanske är lyckan påväg tillbaka? Kanske leendet, som jag har ett svagt minne av, vill komma hem igen? Kanske? Eller kanske inte. Med ens inser jag livets hårda, ruttna sida. Jag inser alla fel, alla krav, alla frågor, alla måsten och jag bryter ihop, jag faller, om och om och om igen och igen...

När ska smärtan försvinna? När ska smärtan lämna min oskyldiga själ? Varför jag? Varför du? Varför överhuvudtaget? Frågorna snurrar i mitt huvud. Vet någon vart svaren finns? För jag har ingen som helst aning om vart jag ska börja leta...

Jag vet inte vad det är som händer med mej,
jag tror jag är påväg att gå sönder.

...och ändå ler livet emot mej just nu. Jag vet bara inte hur jag ska le tillbaka...


RSS 2.0