säger du så, säger jag: "jag älskar dig för alltid du och jag"...
Det är konstigt hur livet kan vända om. På en sekund har skratt blivit gråt och den lyckan som vackert brann i hjärtats innersta rum har slocknat, dött. Allt som innan kändes varmt och härligt känns helt plötsligt kallt och elakt. Och leendet, mitt leende, det som fanns på min mun när jag tittade sist, det är som bortblåst, jag vet inte ens om jag kan minnas det...
Tårar är allt jag känner. Hur de rinner längs mina kinder. Hur de svider, hur de bränner, hur de förstör. Jag ser hur mina ögon är rödfärgade och trötta. Hur allt glitter vägrar skimra. JA, en tanke passerar, tårarna upphör för en stund. Kanske är lyckan påväg tillbaka? Kanske leendet, som jag har ett svagt minne av, vill komma hem igen? Kanske? Eller kanske inte. Med ens inser jag livets hårda, ruttna sida. Jag inser alla fel, alla krav, alla frågor, alla måsten och jag bryter ihop, jag faller, om och om och om igen och igen...
När ska smärtan försvinna? När ska smärtan lämna min oskyldiga själ? Varför jag? Varför du? Varför överhuvudtaget? Frågorna snurrar i mitt huvud. Vet någon vart svaren finns? För jag har ingen som helst aning om vart jag ska börja leta...
Jag vet inte vad det är som händer med mej,
jag tror jag är påväg att gå sönder.
...och ändå ler livet emot mej just nu. Jag vet bara inte hur jag ska le tillbaka...
Försök att se de små tingen i livet, sådant där man alltid småler åt och som man kan bli lycklig över en hel dag. Ett exempel jag alltid blir sådan över är när gamla par (nu pratar jag om pensionärspar) håller hand. Då kan jag verkligen se en aura av lycka, förtroende och kärlek runt om dem - och får ett lite större hopp om mänskligheten/kärleken.
Även om det här låter diffust just nu, kommer det bli mer konkret för varje dag. För tillslut ser man små ljusglimtar det mesta i tillvaron. Ett ensamt höstlöv som flyger på upptäcksfärd över staden, ett leende från någon på bussen, en inspirerande klädstil, etc.
Och så svar på din kommentar:
Ja, jag håller också med hon som skrev den kommentaren, men av någon konstig anledning tänkte jag inte på det just i den stunden, haha.
Jag ska säga dig att du inte är den första som tycker att jag är lik Annika Norlin! Vet inte hur många gånger jag har hört det nu, haha. Men jag tar det verkligen som en komplimang!
Kram! Hoppas du finner en väg ut ur olyckan.
Du verkar som en bra människa så hoppas att dina tårar övergår till leenden snart igen
dina ord får mig att minnas någon jag kände en gång i tiden.
varför jag. varför du. varför överhuvudtaget. ja jag undrar också.
ibland är det svårt att le tillbaka, livets stora leende. jag brukar fokusera på de små, de är lättast att le tillbaka mot. med de små tingen bildar man en helhet. så lätt men så svårt. helt plötsligt ler man tillbaka åt livet ialla fall, fast man inte märker det. man måste bara hålla ut tills dess.
vänta tills solen gått sitt varv igen, även om det tar olika lång tid ibland. men det är värt att vänta. jag hoppas du ser det.
Kram fina tvillingsjäl!
tack så himla mkt för din fina kommentar!
och jag är glad att du uppskattar samma musik som jag :) och vilken fin blogg du har! ha det fint.
kramar.
Var rädd om dig<3
Du darling, jag har frågestund på min blogg nu! Så om du har någon fråga vilandes på hjärtat - passa på vettja.
Kärlek
Underbaraste finaste du. vad har hänt? Hur mår du?
Skriv ner allt du känner och vill i ett mail, för jag finns här som jag alltid funnits. Saknar dig.
Det blir så här ibland. Att allting är ett trassligt virrvarr som man skulle kunna trassla ut om man förmådde sig börja. Och om man visste var hur och när man skulle ta tag i allt. Men det blir bättre, det lovar jag.
Jag har en dikt du ska få läsa. Den är inte min, utan en väns, och jag läser den så fort jag känner en minsta oro eller tvivel. Man känner sig stark, liksom.
Ett skepp lastat med hjärtan
Din Madde
Tack så mycket för bloggkommentaren, blev jätteglad (a) :) Har dessutom börjat nosa lite på dina texter, de verkar intressanta
Det skulle kunna ha varit jag som skrivit sådär, för jag känner precis så, precis som du. Jag bara sitter här och väntar på att något bra ska inträffa, så att jag kan få le, så att jag kan få skratta.
Men det gör det inte och gör det det så är det bara sådär ytligt, inte äkta.
Jag behöver äkta och glädje.
Det gör ont att du känner samma, för jag vet vad du går igenom då och det är inte lätt, inte alls.
Men jag hoppas att det vänder för oss båda snart.
<3
Be strong!
Boråsbloggarna
http://www.borasbloggarna.se
livet är en bergochdalbanan som man måste lära sig att leva. det är fascinerande hur ont det kan göra, och hur man samtidigt kan uppleva så mycket kärlek.
sorgen, saknaden och smärtan är påtaglig men när min älskade håller om mig är det som om allt försvinner. han är den som kan laga mig. därför älskar jag honom. för att han förstår det ingen annan förstår. han är äkta kärlek.
hjärtan på dig underbara
fina fina du! detta är min nya adress, kolla in!
Älskar ditt sätt att skriva - tråkigt att du mår så dåligt bara :/
SV: Åh, tack så mycket, fina, rara du.
Du som alltid är så glad, ska inte vara såhär ledsen. Kram på dig och ge inte upp! Ge aldrig upp och sluta aldrig hoppas på bättre tider.
Härlig bild :)
Det är helt sjukt hur livet plötsligt kan vända...
Ja, visst är det? Tänk om man kunde få skriva ett brev och skicka tillbaka till sig själv när man var mindre. Berätta ett och annat, om hur annorlunda allting blir sen. Fast det hade väl förstört mycket med. Ändrat på dom minnena vi nämnde.
Åh, det förstår jag! En fantastiskt låt av ett lika fantastiskt band. Själv hade jag Fix you som ledmotiv till mitt liv sommaren 2006. Jag brukar ofta tänka så under stunder jag är helt och fullt lycklig - "snart är det här bara ett minne. Och jag kommer sakna det så".
Och du... precis som lycka blir till gråt kan gråten bli till lycka och lika snabbt som någon blåser ut glöden i hjärtat kommer någon eller något snart med en ask tändstickor, bara för din skull. Även om det kanske inte hjälper att tänka så nu.
-hjärtan-
Precis så är det lite för mig också just nu.
Allt bara snurrar och jag vet inte var jag ska fästa blicken. Det är liksom svårt att veta vad man ska le mot. Sen brukar jag tänka, att allt nog bara blir värre om man klandrar sig själv för att man inte ler jämt och ständigt mot allt. Klandret föder ju liksom inte leenden. De kommer tids nog ändå.
Hoppas du har det bra och att loppisen gick fint.
Kram.
gud vad fint du skriver och jag känner så väl igen mig i den där känslan. det är skrämmande hur livet kan vändas upp och ner på en sekund. det går inte ens att minnas hur lycka känns. jag hoppas du tar dig igenom vad det än är snart!
vad är de som är jobbigt? ja har just börjat läsa din blogg, o för att förstå något om något så känns de bäst att veta vad som hänt om du vill berätta. ja känner igen mig så väl i de du skriver nämligen,
åh vad jag ska följa din blogg, du skriver som jag känner, underbart!
