Track of time

Nu är allt som vanligt igen. Sommaren säger snart hejdå och lämnar rum för höstlöv och rödgulorangea färgspel. Inbitna rutiner och vanor återkommer och välbekanta skolansikten känns faktiskt ganska bra att omges av. Trots lite elak skolångest och tårar som vill ut så känns det faktiskt helt okej. Det ska ju ändå sätta igång någon gång, sommarlovet skulle aldrig kunna vara för alltid, det vet vi alla trots evigt önsketänkande. För att hålla leendet på plats tänker jag på hur mycket jag har växt under det senaste året och hur mitt tvivlande självförtroende bara blir större och säkrare. Saker kommer alltid att vara jobbiga och besvärliga att ta sej igenom. Som det oroshjärta jag är kommer jag alltid att ha saker att oroa mej för och tvivlet på mej själv försvinner inte om jag ber om det men jag vet att jag klarar det. Jag vet att jag kommer klara det...

Igår när jag skulle försöka somna, men naturligtvis inte fick ro till det då miljoner av tankar ekade i mitt huvud och tårar envisades med att rinna, lyckades jag ändå att bestämma mej. Jag bestände mej för att verkligen hålla mej till det gamla talesättet som används flitigt, jämt och ständigt: "Ta en dag i taget!" Jag måste sluta tänka på allt och alla så långt i förväg. Jag måste börja fokusera mer på mej själv, lägga mer energi och omtanke på mitt eget välmående och liv. Inte tänka på nästa dag förrän klockan slår morgon och det är dags att gå upp. Man mår inte bra av att oroa sej, speciellt inte när oron sitter i i flera veckor, det gör ingen. Jag tror att det kommer lätta tyngden över mitt bröst, jag hoppas det!

Annars vill jag bara säga att jag är tillbaka. Jag behöver skriva helt enkelt.


RSS 2.0