Slip into your skin

Nu är julen förbi och ett nytt år väntar. Tvåtusenelva. Det låter ovant och lite konstigt i munnen. Det är så mycket framtid i de siffrorna.

Utanför fönstret ligger snön tjock och frosten har färgat träden vita. Jag behöver inte gå ut för att känna att det är kallt, det syns tydligt ändå. Jag sitter hellre kvar inomhus och gör ingenting. Omvirad min rödblommiga morgonrock och fötterna istoppade ett par tjocka strumpor.

Huset är tomt och jag är ensam hemma. Tystnaden störs av bilar som kör förbi utanför och musik från datorn.

Jag tänker på hur lätt det är att tvivla och hur lätt det är att känna sej otillräcklig. Jag vet att jag kan och jag vet att jag är bra men det spelar ingen roll. Jag gråter kudden våt av tårar i rädsla för morgondagen ändå. Det gör ont i mej ändå. Sticker och har sej.

Känner hur minnen radar upp sej i mitt huvud och gör det svårt. Glittervatten och sommarvindar. Gröna björkar och grusvägar. Jordgubbar och vaniljglass. Flädersaft.

Är lite av en expert på att jämföra mej. Och bry mej om människor som jag knappt känner. Jämför utseende och facebookkommentarer. Läser bloggar som jag vet bara får mej att må sämre. Vågar inte helt släppa taget. Jag är nog rädd. Rädd för att glömmas bort om jag inte finns tillgänglig och uppdaterad.

Längtar efter ett tolvslag färgat av fyverkerier. Behöver chansen. Måste börja om på nytt.



White winter hymnal

När jag såg hennes namn på hans samtalslista hann jag, under loppet av en sekund, föreställa mej mängder av olika scenarier. Det var tankar om hur de hade träffats i smyg, hur han hade varit otrogen, hur han kanske hade talat illa om mej eller hur de hade haft kontakt med varandra bakom min rygg. All luft gick ur mej och gjorde mej först alldeles mållös. Panik började rusa i min kropp och det kändes som om mitt hjärta sjönk till golvet. Som om det skulle spricka och gå sönder totalt. Bakom mina ögonlock började tårar bränna och en stor medvetenhet om vad jag kunde förlora började måla upp sej i mitt huvud. Mina tankar drogs till allt som vi hade delat och allt vi hade gjort tillsammans. Fan. Hemlighetsmakeriet, det faktum att jag inte visste något, att han inte hade sagt något, fick mina tvivel att växa. För mej var hela situationen så fel. Jag trodde ju att vi sa allt till varandra. Det var ju vad jag gjorde till honom...

Smärtan i mitt bröst tvingade mej att fråga. Jag kunde inte skratta förbi det och om jag skulle låtsas som ingenting skulle jag brisera. Han märkte att något var fel och när jag frågade om jag hade anledning att vara orolig la han sina armar om mej och kysste min mun tills den blev alldeles narig. Han förklarade för mej hur det var. Hur han bara hade ringt för att säga förlåt och hur han hade valt att inte berätta för mej om det för att inte jag skulle må dåligt över det. I stunden var det en lättnad. Han hade anledning att säga förlåt till henne och jag tyckte att tanken var god och moralisk rätt. Jag tycker om henne och det har jag alltid gjort. Hon förtjänade ett förlåt och hon förtjänade det samtalet. Men jag, jag förtjänade inte den oerhörda rädslan som satte fart i min kropp. Den smärtsamma känslan av att stå utanför mitt eget förhållande. Utanför det jag hållt hårt i och älskat i över ett år. Jag förtjänade inte den oron som fäste sej i min kropp då och fortfarande inte har släppt taget.

För trots att jag vet nu och trots att han har förklarat. Trots att det bara var ett samtal och inget mer. Trots att jag vet att det är mej han väljer och det är mej han åtrår och det är mej han älskar så kan det inte sluta göra ont. Rädslan kan inte helt försvinna. Och det kommer den nog aldrig. Men jag vill bli kvitt oron och tvivlet. Jag vill kunna lita fullt ut på honom. Jag vill känna att vi är två i det. Att vi är två i oss. Att vi bär ett lika stort ansvar för det vi har skapat tillsammans.

Minnet av det gör för ont. Hur det kändes när jag såg hennes namn. Hur jag liksom drogs uppåt, bort från min verklighet. Hur jag liksom såg det uppifrån. Iakttog mitt eget liv precis som om jag tittade på en film. Och det kändes som att det var just i stunden då hela drömmen, hela den underbara tryggheten skulle klyvas och dö. Det kändes som om jag såg mej själv gå sönder. Och det kändes som om jag redan då började tänka om oss i imperfekt. Som om vi redan hade tagit slut.

Men vi är inte slut. Våra hjärtan sitter fortfarande ihop. De är fortfarande sammanfogade som ett och du är fortfarande min älskling, min pojkvän, min närmaste vän. Och jag håller fortfarande hårt i dej. Jag älskar dej. Vi är inte slut och jag vill inte att vi ska ta slut. Men det gör ont, ont, ont. Och om jag ska ge denna händelse en titel, ett nam, så kommer det definitivt att bli SVEK. För det är så det känns, i mej.



RSS 2.0