it takes someone like me, to lose track like that, troubled down

En obeslutsamhet griper tag mej. Gör mej villrådig, gör mej kraftlös. Och jag vill skriva poesi genom natten tills ljuset kommer åter.

Borde
Jag borde berätta för dej om rädslan,
att den finns
och hur den kväver mej

Jag borde lära dej om oron,
hur den bråkar
och slår mej skoningslöst

Jag borde visa dej gråten,
varför den lever
och hur den dödar mej

Stjärnmagi
Natten faller svart över mej
Himlen tindrar av stjärnor,
tusentals ljuspunkter av glitter
De tar bort de mörka,
gör natten vacker
och åtråvärd
De gör det hårda
mycket mjukare,
mycket varmare
och stunden mycket lättare

Inga sagda ord
Och hon faller i tårar fast hon inte vill
och han ser ingenting
och hon vet att det inte är rätt
men han ser inga fel

Och hon kan inte gömma all ångest
och han vet inget alls
och hon kan inte andas ut
för han tar hennes luft

Och hon undrar när det ska slut
och han skriker att det precis har börjat


Perfektion
trodde jag
Smärta
fick jag


En önskan om evighet
Hans ömma handflator vilar varmt mot mina kinder
Mina lungor är fyllda till bredden av hans kittlande doft
I hans ögon ser jag kärleken glimta och jag hör hur den sjunger
På mina läppar brinner hans läppar...
Jag önskar för en stund att det alltid, förevigt skulle kännas så här bra
men vet att oron alltid återvänder

Kvarglömda kyssar
Kvarglömda kyssar gör det svårt att gå vidare
Smärtsamma ord gör det omöjligt att le
Drömmarna som kom, som levde, de dog
Tystnaden som tog över, som regerade, den stannar
i mej, inuti mej,
allt

Kärleksvisa
När du inte ser
kysser jag dina ögonlock,
din mun

När du inte hör
sjunger jag vår sång,
våra ord

När du inte finns,
skriker mitt hjärta efter kärlek,
efter dej




Och jag skriver för att överleva.


Å det är en annan morgon men vi har varit här förut

Sliter
Jag sliter mitt hår,
ser rädsla skratta i mina ögon
Förbannar all ångest, all panik
Hur kan det göra så ont,
hur kan det komma så nära,
hur kan det drabba mej så hårt?
Jag vrider, vänder
är kvar ändå
Skriker, hotar
är fastkedjad i hatet,
instängd i mörkret

Jag sliter mitt hår,
känner vrede blixtra i mitt hjärta
Försöker att leva, att älska
Vill stänga alla dörrar,
vill döda alla onda andar,
vill hitta styrka att vinna med
Jag gråter, frågar
utan anledning
Undrar, letar
utan att hitta hem,
bara längre bort

Jag sliter mitt hår,
sträcker mej efter det lilla hopp som finns kvar
Livnär mej på leenden, värme
Jag fäller tårar,
jag kysser mina sår,
jag sparar alla spår av lycka
Och blundar för att glömma
Och blundar för att orka

Älskar
Det syns i dina ögon,
det känns i dina läppar,
det hörs i din röst,
det mörks i ditt sätt
att du älskar mej,
att du älskar oss,
att vi älskar

En onsdagsmorgon
Hon vaknar med oro i hjärtat
En obekant av rädsla smyger i hennes ådror,
beblandar sej med hennes blod
Klockans tickande gör det svårt för henne att andas,
hon vet vad som väntar, vad hon måste
Alla förväntningar lägger sej som tunga bördor
Hennes ögon drunknar i tårar
Paniken vill inte höra hennes bedjande ord,
vägrar att lyssna till hennes frågor
Matt reser hon sej upp
Hon möter sin spegelbild,
hennes ansikte är färglöst,
alldeles innehållslöst
En hånleende vånda knackar henne på axeln,
slår henne hårt på ena kinden
Det hugger i hennes hjärta
Hon kvider,
hon skriker
Till slut faller hon ner,
försvagad, fördärvad
och förstörd
En övergivenhet lägger sej som ett täcke över henne,
gör det ännu svårare att andas,
omöjligt att leva
Krampaktigt söker hon efter en hand att fatta,
en famn att landa i
Men det går inte,
det är något i vägen
Tystnaden kväver henne
Det enda som hörs är hennes plågade röst som viskar:
"Var du tvungen att gå nu, var du tvungen att lämna mej ensam,
varför kunde du inte stanna i mitt hjärta?"




RSS 2.0