i heard myself whisper your name, i was asleep in a dream

Jag förstår inte vart tiden tar vägen. Det känns som om den flyr mej, som om den vägrar att möta min sökande blick. Ibland får jag känslan av att jag inte hinner andas. All hets, all stress tär på min styrka, min kraft och bryter ner all energi jag har försökt att spara. Ett obehag kryper i mitt hjärta om kvällarna då jag inte orkar göra motstånd och bråkar med mitt huvud, mina tankar. Och jag försöker förtränga att jag måste vakna upp morgonen där på och orka leva...

Samtidigt mår jag så bra. Samtidigt sjunger mitt hjärta av lyckan som brinner ivrigt. Samtidigt är livet helt perfekt, alldeles felfritt just nu. Ändå gör allt ont. Ändå gör livet ont. Jag har min kärlek, en öm och varm famn att gömma mej i om nätterna. Jag har mina vänner, älskade som få och unika på alla sätt. Jag har mina nära och kära. Jag har så mycket. Orden, musiken, självförtroendet. Det är bara att tvivlet finns överallt. Klämmer sej in för att förstöra. För att krossa!

Jag måste bestämma mej, jag måste göra något. Jag måste säga ifrån, jag måste säga nej.


you can't start a fire, you can't start a fire without a spark

Känslan av otillräcklighet gör att jag ramlar
Den fäller mej när jag försöker resa mej upp,
sparkar på mej när jag ligger ner

Smaken av rädsla gör mej livrädd
Den befaller mej att inte le, att aldrig skratta,
hotar mej med sin evighet

Lusten att gråta tills tårarna tar slut lockar
Den viskar om hatets sötma,
kräver all min tid

Längtan att bara ge upp möter mej öga mot öga
Den leker med mitt sköraste inre,
kastar mej hänsynslöst fram och tillbaka på tidens väg

Jag lyckas resa mej upp,
men det känns som om jag ska falla igen
och igen
tills jag inte kan falla mer,
tills jag redan ligger ner

Vad gör man när tvivlet stjäl allt hopp?

..........


Det har varit en tuff vecka. Det har smärtat. Det gör ont nu, jag har trampat lite snett, kommit lite fel. Men jag ska vinna varje seger. Och vara där mitt hjärta slår.


du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst

Hans kyssar gör mej knäsvag
Hans händer gör mej kokhet.
Hans glitterögon gör mej hänförd.
Han gör mej fullkomlig.
Han är mej kär.
 

Min kärlek gjorde så ont, för bara några dagar sedan. Det var hånskratt som blev till hårda slag rätt i magen. Det var onödiga ord som jag helst vill radera och döda. Det var dumdristighet och olidlig smärta. Och det var längtan att komma därifrån, att bara lämna. För det gör ont, så hemskt ont när något så viktigt, något så oerhört stort ramlar och slår sej. Ett skrapsår på vänstra knät. Det blev resultatet av detta plötsliga fall. Ett hyfsat djupt sår som säkerligen kommer att efterlämna sej ett litet ärr.

En omöjlighet att riktigt förlåta. Förlåta känslan av ignorans, känslan av tomhet, känslan av rädsla. Men en enorm vilja att släppa taget och bara glömma. 

Och jag ska glömma, förtränga och försumma. För vår kärlek är så mycket starkare än så. Ett fall, ett sår. Vi överlever det. Tillsammans överlever vi allt. Tillsammans övervinner vi smärtan. Ett ärr syns inte men det gör kärleken i våra blickar. Värmen i våra leenden. För våra ögon finner varandra i trängslet av alla andra. För våra läppar finner varandra när vinden sjunger mjukt om kärlek. För våra hjärtan slår som ett när klockan springer snabbt iväg. För vår kärlek är så mycket mer, så mycket större och så oerhört betydelsefull.

Jag älskar. Jag älskar verkligen. Och jag älskar att älska. Hans doft, hans smak, hans skratt, hans röst, hans hud, hans närhet, hans läppar. Jag älskar, älskar verkligen som jag aldrig har gjort förut. Jag älskar hans andetag om natten, hans kyssar mot min hals, hans hand begravd i min, hans leende ögon mot mej. Jag älskar det. Jag älskar, älskar honom.

Och det kan jag säga om och om igen.

Han gör mej fullkomlig.
Han är mej så himla kär.


this is the year, this is the year it all will happend

Treundrasextiofem dagar
Jag blickar försiktigt bakåt
Fylls av minnen, av ansikten från då
Känner smärtan som drabbade mitt hjärta,
doftar hatet som sprang i mitt blod,
som hänsynslöst lekte med mitt oskyldiga liv
Tar ett andetag och senare ett till
Kommer ihåg allt ogrundat tvivel som otillåtet spökade i varje vrå av min kropp,
glömmer aldrig den omättliga hungern som hårt skrek i mitt bröst
Den suktande längtan efter en varm hand att fatta,
den törstande viljan att leva tätt intill ett slående hjärta
förföljde mej om dagar såsom nätter
Jag avskyr oron som våldgästade min kropp och skar sönder den lyckan, all tro som jag hade planterat inuti mej
Avskyr allt ont den gjorde mej
En undran om vad som skulle hända sen
En önskan om förändring, om minsta skillnad
Självföraktet som tog stryptag efter stryptag om min hals
Självförtroendet som svek när solen försvann bakom bergens höga kant
Och hoppet som förådde min trofasthet och far sin väg när det behövdes som allra mest
Och hoppet som inte fanns

Jag blundar för en stund
Letar i minnet, gräver i djupet och hittar det tillslut
Känner värmen som levde sann och klar,
älskar varje nyfunnen själ som blivit en del av mej,
och alltid så kommer förbli
Mina andetag blir lättare, betydligt lättare
Kommer ihåg alla ord som krupit in i min kropp och dämpat ångestens ilskna vrål
glömmer aldrig den frihet som jublade i mej när jag hittade rätt väg, valde rätt håll
Den oförglömliga känslan av trygghet som omfamnade mitt hjärta när välbekanta hjärtan valde att stanna,
den tillgivna och ovillkorliga kärlek som hela tiden levde kvar i skuggan av hatets monster
levde jag på varje dag, varje natt
Jag ryser vid minnet av en första kyss, en första kärlek som tände den slocknande elden i mitt hjärta
och fortsätter att hålla den vid liv sen den dagen, sen den kyssen
Skymtar de tusentals av leenden som vilat på min mun,
hör de klingande skratten som överröstade all dyster klagosång och största besvikelse
Minns när stjärnglittret kom på besök och bestämde sej för att flytta in i mina kristallblåa ögon
Minns när modet vann över tvivlet och gick segrande ur varje strid
Och hoppet som återvände hem och kysste varje centimeter av min hud
Och hoppet som fanns

Nu ska jag bara blicka framåt…



"This is the year, this is the year..." som hon sjunger, den där Marit.


RSS 2.0