i did it all, i did it all for you

Jag säger åt mej själv att sluta tvivla,
att förtränga allt jag ser omöjligt och fel
Ber mej själv att se rakt emot solen, att möta allt nyfött ljus
Att göra mej stark och helt hel
Det känns så lätt i lyckans anblick
men jag ramlar i otyg och fördärvan på ett ögonblick

----

Det är obehagligt, läskigt, otäckt, och högst skrämmande hur fort tiden går.
Men våren är mej vänlig, dess lena strålar, goda dofter och svala vind.
Och hur det än blir med allt det där som grämer mitt hjärta så är jag omsluten av kärlek från topp till tå.

... jag vill bara säga hej då,
nu flyger jag mot Amerika.


Här finns skärvor från gryningens himmel som ställs ut i ett tomt galleri

Jag behöver inte komma över någon,
för jag har ju dej, min kära
Jag behöver inte kämpa mot gråten,
den är mej inte alls lika nära
Jag behöver inte göra något,
bara all djävulsk ångest bära

...

Mina naglar är rödmålade. Mina kinder nyponrosa.
Mina ögon är blekblå. Mitt hår är ljustbrunt.
Mitt hjärta är lyckligt. Min själ är varm.

...

Och jag tänker på dej precis just nu
På de orden du sa,
på den värmen du har
Och jag drömmer om dej varje natt
Om din lena röst,
om dina svala händer mot min rygg
Och jag älskar dej hela tiden
Vår kärlek,
dens evighet



Jag känner av min frånvaro, jag hör den ropa förtvivlat då och då.
Tvillingsjäl är min lilla fristad i cyberrymden där mitt hjärta finns uttömt och föralltid närvarande. Den har räddat mej från tonårens värsta monster och självföraktets obarmhärtiga spöken och våldnader. Den räddar mej fortfarande, nu från ensamhet och livsångest. Jag behöver den, jag behöver er, alltid.

Men att inte känna samma begär att varje dag skriva av sej alla hemska tankar som virvlar, alla hemska hatord som griper tag för att stanna tycker jag är enoerhörd lättnad. Jag klarar mej bra själv, tro det eller ej. Livet känns så mycket enklare nu än för tre år sedan. För det var tre år sedan Tvillingsjäl föddes, mars tvåtusensju. Mamman var en rödgråten liten högstadietjej med för mycket krav på sej själv och för lite tro. Jag är fortfarande den där lilla högstadietjejen men jag är också en sjuttonårig gymnasieelev med en stor självsäkerhet och älskvärd hoppfullhet. Jag är en människa, värd lika mycket som alla andra och det känns så bra att äntligen har förstått det. Att äntligen har insett det trots alla tvivel som springer och far. Jag förstår nu.

Jag älskar att allt finns kvar. Varje ord. Och det kommer det alltid göra!

Njut nu av torr asfalt, leende sol och varm hud,
det ska jag göra.

Flyg mot solen du, krascha i nån annans hamn

Jag känner mej så hemskt glad. Utanför mitt fönster skiner en himmel klart blå och solens strålar har värmt mitt vinterfrusna hjärta hela dagen. All fågelsång gör det omöjligt att inte tänka på vår och asfalt. Jag vill dansa fram längs gatorna, iklädd vårjacka och tunna, nya tygskor. Jag vill ramla in min älskades famn, kyssa hans vänliga, mjuka läppar och bara veta att våren är här för att stanna ett längre tag.

Snön ligger envist kvar på marken. Jag önskar att jag hade makten att kunna bestämma över vädret och beodra solen att sluka all snö för jag orkar inte mer. Jag orkar inte med att traska i våta skor längre, jag orkar inte ha på mej dubbla tröjor när jag går till skolan om morgonen och jag orkar definitivt inte längta mer. Jag vill bara att våren kommer och kramar om mej hårt, länge och våldsamt.

Men, jag är glad. En sådan lättsam och behaglig glädje hägrar inuti mej nu. Jag vältrar mej i all dess skratt och alla dess leenden. Försöker ta vara på allt den har att erbjuda. Försöker göra den oändlig.

Jag älskar att vara glad.
Jag behöver vara glad.



RSS 2.0