Jag skulle dö för dej

Min morfar har cancer och det finns inget att göra. Det inbillade hoppet som man höll så hårt i när beskedet om cancer slog oss alla i ansiktet försvann i och med dom orden. I och med den dom som mötte oss och gjorde våra ögon tårögda i tisdagseftermiddag.

Min morfar står mej nära. Jag och min syster har alltid sagt att vi vill gifta oss med en man som honom. En man som förstår vad omtänksamhet, klokhet och genuin kärlek betyder och är. En man som vet hur mycket skillnad en hjälpande hand kan göra och som ser värdet i alla människor. En man som fortfarande, strax under åttiostrecket, pratar om sin hustru som den vackraste i världen och mer än gärna skyter om hur han blev ihop den snyggaste strandbaben i stan. En man som alltid har varit livet trogen och älskat och värnat om allt han givits.

Det gör så ont i mej att inse att hans tid kvar är begränsad. Att han inte är odödlig som han alltid har varit i mitt huvud. Att jag inte kan förändra något, att jag inte kan ta bort tumören som tickar i hans kropp och göra allt bra igen. Att jag inte kan radera varje sjukshusbesök och magont. Jag klarar inte av att veta att han sörjer och är rädd för vad som väntar honom. Jag klarar inte av att veta att döden kan beräknas och förväntas i tid och dagar.

När jag ser på honom nu gör jag det med gråt i ögonen men med värme i hjärtat. Jag ser hur han magrar och tappar kilo efter kilo. Hur hans hud och kropp tar skada av alla mediciner han tvingas ta varje dag. Jag förstår på hans värden att hans hjärta sviker honom och inte orkar lika mycket längre. Men hans ansikte är detsamma som det alltid har varit. Han har samma leende, samma morfarleende och samma morfarögon. Han utstrålar samma värme som han alltid har gjort.

Jag känner tacksamhet för alla minnen som vi har delat och som nu sprider sej i mitt blodomlopp som smärtlindring. När jag tänker på våra sommarsemestrar runt om i södra Sverige, från fåren på Gotland till utflykterna i Skåne och på alla lovdagar som jag har bott hos honom och mormor och delat deras vardagen. Alla kusinkalas och skogsvandringar. Alla juldagar och paketbyten. Alla fikapauser och oavbrutna skrattattaker. Jag känner tacksamhet för allt trots att det gör så ont att veta och tänka på att vi inte kommer att kunna se allt tillsammans, att vi inte kommer hinna att vandra i alla skogar.

För morfar, hur ont det än gör i mej så vet jag att när döden tar dej ifrån oss så betyder inte det att du lämnar oss. Du kommer att vara närvarande på ett större sätt. Och krypa in i våra drömmar, gömma dej i våra hjärtan där du hör hemma och älska oss tills vi ses igen.




All we grow

Alla har ett monster inom sej. Ett monster som viskar om fel och brister. Som ständigt påminner en om hur man inte räcker till och att allt man gör är dåligt. Detta monster klagar på varje ord man säger, varje steg man tar och varje dag man slutför. Det stjäl tid och tårar. Är alltid närvarande och kräver all tankeverksamhet alltid.

Alla monster är olika. De ser olika ut och klamrar sej fast på olika sätt. Endel pratar om utseende, hur man borde se ut som en hollywoodstjärna eller ännu bättre, en topmodelmodell. Andra pratar om hur man borde ändra sitt sätt att vara, att man borde skratta mer, gråta mindre, dansa mest och prata högst. Det finns monster som bara fokuserar på en enda sak. Kanske på ens vikt och hur man måste komma in minsta storleken på kläder. Sen finns det monster som klagar på allt. Som aldrig lämnar en ifred. Ett monster som alltid har saker att påpeka, förändra och klaga på.

Enligt dessa monster är alla andra alltid bättre. Alla andra är alltid snyggare, smalare, coolare, roligare och häftigare. Och hela tiden ska man sträva efter att bli lika snygg, lika smal, lika cool, lika rolig och lika häftig som dem. Men alla andra - vilka är dem?

Mitt monster finns inuti mej och det kommer det alltid att göra. För några år sedan kunde jag inte kontrollera det och sa aldrig emot. Då styrde mitt monster mej och fick mej att gråta blod och hata allt med mej själv och mitt eget. Det fyllde mej med tvivel som fortfarande ligger som tunga stenar över mitt bröst. Fyllde mej med förvrängda tankar och drömmar. Viskade om hur det var fel på mej, hur jag inte var normal, hur jag inte kunde något och aldrig hade något att komma med. Nu, idag, är det jag mot monstret. Det är krig och jag låter mej inte övertalas så lätt. Jag står emot för jag vet ju bättre. Alla vet vi ju bättre, egentligen, men ibland är det så lätt att bara falla. Att sluta kämpa och bara falla i monstrets armar och låta tårarna rinna och föraktet flöda. Men när man har lärt sej vem som har rätt och vem som har fel så är det inte farligt att falla. För har men en gång lärt sej att resa sej upp så glömmer man det aldrig.

Och vem fan vill vara normal?



RSS 2.0