it's only me out here tonight, it's only you i wanna find

I mitt huvud brottas mina tankar med varandra. Jag räds ilskan som då och då fyller mej och spricker i hela min kropp. Jag räds vad den kan göra. Vad den kan förstöra. Försöker att stänga av och andas ut och börja om. Försöker verkligen att se saker och ting från den ljusa sidan. Ta livet med en klackspark och möta det med ett leende på läpparna. Inte ta allt så hårt och göra allt svårare än vad det är. Men jag kan inte, för jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska få stopp på kriget som på går i mitt huvud natt som dag. Jag vet inte hur gör man för att bli vän med sig själv. Ibland undrar jag om det ens går.

Jag har förmånen att älska någon. Faktum är att jag älskar någon så mycket att det ibland känns som om att det inte går att älska någon så mycket. Jag brukar kalla honom för min älskling, eller mitt hjärta. Han kan få mej att känna saker som jag aldrig trodde var möjligt. Och mellan oss finns en samhörighet, en trygghet som med tiden, och nätterna, har blivit ett beroende. Ett beroende som har utveckltas till en rädsla. Frågorna: Vem är jag utan den tryggheten, och vem är jag, utan honom? ställer sej ofta i vägen för mej. För ofta.

I onsdags frågade en vän till mej om jag verkligen mår bra. Om jag är lycklig. "Det känns som om du ger mer än vad du får". Panik. Ångest. Bultande hjärta. Vad menar hon? Men jag älskar ju honom? Och jag vet att han älskar mej precis lika mycket. Vi är bara olika. Vi gör bara saker på olika sätt. Pratar olika mycket, tänker olika mycket, känner olika mycket. Vi bara lever på olika sätt. Och det gör väl alla? Eller?

Eller är det så? Ger jag mer än vad jag får tillbaka? Sitter jag fast i något dumt och dåligt som bara trycker mej längre och längre ner? Hur kan kärlek vara dåligt?

Ilskan ryter till igen. Färgar mina kinder röda och gör mej farlig. Försvarasreflexen dyker upp. Jag måste försvara mej. Måste försvara oss. Måste försvara det som ligger mej närmast. Det som jag vet att jag skulle falla värdelös utan. Honom. Förtvivlan och förvirring och gråt ligger egentligen närmare till hands men ilskan är lättare. Den är inte lika lätt att se igenom.

För jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag älskar, men att jag tvivlar. Men vem gör inte det?, frågar jag mej då. Den här sagan kan inte ta slut nu. Vi är inte slut nu. Och det är inte det jag säger. Jag bara vet inte vad jag ska göra med allt jag känner ibland. Vet inte vart jag ska göra av allt som måste ut, ut, ut innan det spränger mej i bitar.

Stänger av
och andas ut
och börjar om.



RSS 2.0