tjugotredjejanuari

Sitter i min ikeastol med benen i kors. Jag vet vad jag borde göra, och jag vet allt som jag egentligen måste. Men inget av det där är viktigt nu. Det spelar ingen roll vilka lektioner som jag lär missa eller hur mycket jag lär få ta igen. Det spelar ingen roll nu. Inte idag. Och inte imorgon. Nu är det bara du, du, du.

När beskedet nådde mej, efter sex missade samtal och ett hjärta i galopp, grät jag i en timma. Jag gömde mitt ansikte i min älskades armhåla och försökte sjunka in i hans värme. Fly in i honom så som mina tankar flydde min kropp och spred ut sej över hela rummet.

Overklighetskänslan. Tanken att "aldrig mer". Aldrig mer gå till ica och köpa mjölk tillsammans, aldrig mer sitta i bilen och skratta åt något oväsentligt, aldrig mer fika wienerbröd på balkongen i solsken och sommarkläder. Aldrig mer din grönrutiga skjorta. Aldrig, aldrig, aldrig!

Nu gråter jag igen. Blodiga tårar. Smärtsamma. Fyllda med sorg och förtvivlan att behöva acceptera läget som det är. Acceptera förlusten.

Jag minns. Tittar på bilder av dej och minns, minns, minns. Gräver i hjärtat och ser framför mej, dina solskensögon skina. Tittar på videoklipp där du skrattar och din kropp är hel. Tiden innan. Innan cancerns inbrott och utbrott. Innan sjukhustiden och smärtan. Tiden då du var frisk och allt var som vanligt. Då ingen kunde ana att du ett halvår senare skulle ta ditt sista andetag och kyssa livet farväl.

Livet är oförutsägbart men mot dej var det orättvist. Du förtjänade inte ett slut som detta.

Jag älskar dej, och kommer aldrig att glömma.

/ditt barnbarn.

P.s Snälla håll om mej inatt. Håll mej nära och hårt. Jag behöver det. D.s

RSS 2.0