äventyr

Klart att jag känner mig orolig över hur det ska bli. Klart att framtiden skrämmer vettet ur mig och får mitt hjärta att slå häftigare och häftigare i otakt och klart att det finns andra saker som jag skulle kunna ha gjort men inte gör nu när hösten målar skogen röd och låter allt falla till marken. Klart att ångesten gör det obekvämt att vara jag just nu och så jävla självklart vill jag mest av allt hitta en fjärrkontroll som kan stanna tiden och låta den stå still i sisodär fem år för att jag på riktigt ska hinna ikapp dess galoppfart. Men nu är det som det är och nu blir det som det blir. Jag blir kvar här, i staden jag är född och uppväxt i och kallar hemma, ännu ett år. Jag blir kvar och blir den som får säga hejdå till fina vänner som rullar sina väskor över okända kullerstenar mot olika destinationer och sätter sina resande fötter på nya stigar. Jag blir kvar men jag blir inte kvar.

Mina steg är mindre och mina kullerstenar är inte lika främmande. Men varje äventyr är ett äventyr och precis som att man måste ta en dag i taget tar jag ett äventyr i taget och låter resten stå och vänta på mig medan jag upplever ännu några årstidsbyten där kala träd kläs gröna och solen plötsligt bryter igenom himlens tjocka molntäcke och gör allt ljusare. Mina steg leder till ett nytt hem. En liten lägenhet att kalla min egen och göra till mitt nya hem. Det blir mitt första äventyr och så får det bli. Klart att det gör mig nervös och klart det det pirrar i magen men jag fortsätter skriva för långa meningar med för många och i och tänker att på något sätt klarar jag mig nog ändå. Det gör man alltid. Klarar sig. 


RSS 2.0