Julafton

Imorgon är det julafton och imorgon är det en månad sedan du och jag inte längre var vi. Då är det en månad sen jag såg ditt ansikte och hörde din röst. Jag saknar din värme och ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen i all hopplös längtan. För hur vet man vad som är rätt när känslorna velar och talar olika språk varje dag? Vart finns kärlekslexikonet som har alla svaren och översätter uppochnervända tankar? Jag hittar det inte.
 
Imorgon är det julafton och huset blir varmt av alla fina hjärtan som slår. Det finns en trygghet i julafton och en beräknelighet som gör det lätt att lita på att den faller sig som den brukar. I alla fall hemma hos mig. Har man en familj som gärna håller sig till det som fungerar och en bror som är lite extra traditionsfast ändras inte mycket. Och det är väldigt skönt. Speciellt nu, när allt annat är tvärtom än vad det brukar. Jag behöver den stabiliteten.
 
Imorgon är det julafton och jag vaknar upp utan dig ännu en natt. Saknande och längtande. På ett sätt känns det som om jag alltid kommer att behöva dig. <3
 

snow

Gör en krampaktig helomvändning och går från inlåst hulkande gråt till självsäkert leende. För då lyckas man grundlura alla. Kanske till och med sig själv.
 
 
 

these days

Hamnar i något slags mittemellan och vet inte varför min känsloenhet helt och hållet valt att stänga av. Tänker trubbigt och snett och fel. Låter dagarna pågå och jag pågår som på automatik. Orkar inte mer än att sova och somnar till elektriska stjärnor i min systers trygga rum. Fattar fortfarande inte att det har kommit snö och att det är den som gör asfalten så bländande vit. Blir hopplöst förvånad varje gång jag tittar ut utanför fönstret, som ett barn på julafton, fast inte lika glad... Åker lite stjärtlapp med femåriga huliganer och fryser om händerfötterkinder. Men mår tillfälligt bra av att inte behöva tänka på mig själv utan låta ansvaret för sjutton huliganer uppta mig inifrån och ut. Sjunger gärna Saades "put your hearts in the air" tusen gånger om bara det slutar kännas så tungt att bära just mitt hjärta. Tänker ju på dig. Typ hela tiden jämt och ständigt. På att läggga huvudet mot ditt trygga bröst och hur osannolikt varmt det är att linda in sig hos dig, i oss. Men vet inte. Vet inte hur man gör sånt här bäst. Hur fortsätter man, när man inte vet skillnad på rätt och fel eller kan känna vad man känner, egentligen? (Fan för kärlek.)
 

RSS 2.0