det är aldrig mer nu än just nu

Orkar inte problem och just nu skapar du kaos. Du gör allt så mycket jobbigare än vad det skulle kunna vara och du tränger dig alltid på, oinbjuden. Gör det svart och svårt. Stänger in och stänger av. Gör oron sådär otäckt närvarande att det nästan känns som om den har placerat sina händer hårt om min hals och trycker. Det blir svårt att andas.

Du pratar i mitt huvud och du pratar mycket och fort. Om allt som inte duger, om allt som måste justeras och korrigeras. Om allt som måste ändras innan perfektionen är nådd och harmoni uppstår. För det säger du. Att då kommer lyckan vara total och jag kommer aldrig känna snudden av otillräcklighet längre. Då blir allt bra!

Men jag mår ju bra. Så fort du inte spökar i min kropp och rör till det så mår jag bra. Då kan jag styra själv. Sätta på autopiloten när allt flyter på och greppa styret när jag upptäcker en liten förändring på radarn. Det är du som är problemet. Det är du som förstör. Inte jag.




Klara

Lyssnar i halvkassa hörlurar på sommarprat dagarna i ända. På hemlighet som avslöjas och på hur det är att stå utan barn när man är trettio. På någons uppväxt i Kenya och på människor med två kulturer, två identiter och deras slitna kamp att förena och sluta leva mittemellan. Jag lyssnar på någon vars dröm om skådespelarliv blev verklighet och om någon som vid ett tillfälle i sitt liv tvingades ned på knä vid en väggren i ett orättvist land med en k-pist i nacken, väntandes på att få dö. Lyssnar på moderater, socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. På höger och vänster och slås av deras likhet. Av kraften i en demokratiskt samhälle. Fäller tårar så fort cancer kommer på tal och tänker gång på gång på min fina morfar. Skrattar gott åt minnen som inte är mina egna men som i stunden känns så nära att de skulle kunna vara ett kapitel ur mitt liv.

Jag klickar på play och sjunker in i en annan människas liv och erfarenheter i cirka fyrtiofem minuters tid. Njuter av att bara kunna lyssna och helt och hållet glömma bort mitt eget jag och mitt eget ångesthämmade liv. Att inte behöva göra något annat än att lyssna och ta in. Jag förundras, förfäras, förvånas, förargas, förblindas och förbarmar mig, över alla fina människor som delar med sig så mycket av sig själva till mig. Jag mister fördomar om människor som jag enbart sett på tv eller hört i radio. Kanske bara sett på bild eller läst en artikel om. Lär känna nya människor i individer som för mig, innan deras femtiominuter i rampljuset, är okända och känner mig som deras vän. Isåfall har jag skaffat mig över tjugo nya vänner de två senaste veckorna och mitt hjärta blir kokhet av avtrycken varje vän sätter i mig. Som långvariga men smärtfria brännmärken.

Lyssnar på Klara Zimmergrens krångliga väg till att äntligen få hålla sin lilla son i handen. Lyssnar och hör inte ens hur lurarna knastrar och har sig så fort ingången i min ipod råkar vrida på sig. Jag känner mig lättad och lite skakig. Skakig och gråtig efter Klaras fina berättelse om hetsen att bli mamma och hennes nu fina son med de gyllene ögonen som kom till henne efter ett telefonsamtal från Gud. Lättad över hur Klara tar upp den ideala och förutsatta ordningen i livet. Hur man ska backpacka efter gymnasiet och sedan träffa "den rätta" och gifta sig och äntligen få sina efterlängtade barn. Det är konstigt att det har blivit så. För varför? Vad säger att man blir bäst mamma vid trettio år och gift? Vem säger att alla vill resa världen runt och uppleva, uppleva, uppleva? Vad sägs om att leva, och sedan upptäcka längs färden vad man vill och inte vill. Tack för ärligheten Klara.






RSS 2.0