song with a mission

Har svårt att förstå hur man kan gör skillnad på människa och människa. Hur man kan döma ut någon pågrund av dens hudfärg eller etnicitet. Hur någon kan man bli dömd och stämplad på grund av en människas förutfattade meningar. Men det händer, och människor dömer och människor blir dömda. Åt alla håll, hela tiden.

När jag satt på bussen för några dagar sedan utspelade sig precis en sådan händelse. En kvinna satte sig på ett fyrasäte med sina kassar och på fyrasätet bredvid henne sitter två unga pojkar med sin fötter på sätena mittemot sina egna. Jag sitter med ryggen mot och tittar ut genom fönstret när jag hör kvinnan plötsligt ryta ifrån. "Ni vet om att ni inte får ha fötterna på sätena va? Det är förbjudet!" Historen skulle vara slut här om inte den tilltalade pojken så illa tvunget skulle försvara sig. För nej. Han tar inte ner fötterna utan gnor fötterna ännu mer mot sätet och ger tillbaka. "Håll käften kärring! Jag gör vad jag vill!" Och det är efter den kommentaren samtalet börjar fatta lågor och det är då den 50-åriga kvinnan utbrister: "Ni har kommit hit till vårt land och då måste ni bete er som man gör här i Sverige. Annars får du åka hem till dig. Och häll käften på dig själv!"

Denna sistnämnda meningen är så fel på så många olika sätt att jag inte vet vat jag ska börja.

Kvinnan bevisar uttryckligen att hon inte accepterar mångkultur och att denna pojke faller offer för hennes sätt att döma ut någon genom att bara titta på personen. Hennes okunnighet och insuttna regler om vad som är rätt och vem som egentligen räknas som svensk blir så läskigt avslöjade att vi fyra andra på bussen häpnar. Att pojken sedan svarar att han redan är hemma, att Sverige är han hem, fick det att skava i mitt hjärta. Varför ska han behöva bli utsatt för att en främling på bussen säger till honom att hans hem inte är här när hon inte har en aning om huruvida han själv resonerar. Det spelar ingen roll hur länge han har bott i Sverige, om det handlar om hela hans liv eller om några år. Om han anser att Sverige är hans hem så är det hans beslut att avgöra, inte någonannans.

Och vad menar hon med vårt land? Som om att Sverige är ett territorium där man bara får vara blond och blåögd och spela pingis och lyssna på Vikingarna och absolut aldrig sitta med fötterna på sätet framför. Om det är kriterierna för vad som gör en till svensk så är det ungefär noll personer som passar in. För det är ju det som blev så fel med hela kvinnans konversation. Varför kunde hon inte bara hålla sig till vad det handlade om? Varför sa hon inte bara att han skulle ta ner fötterna för att sätet blir smutsigt och någon annan ska sitta där sen? Varför var hon tvungen att ta upp Sverige som land och hur man beter sig i Sverige? Det finns väl inget land där man uppmuntrar människor att sitta med fötterna mot sätet av den enkla anledning att det blir smutsigt. Därför kan jag bara dra en enda slutsatsen av hennes val att ens lägga sig i från början och ryta ifrån utan minsta vänlighet i rösten. Hon ville helt enkelt säga att pågrund av hans kolsvarta, vackra lockar och chokladbruna ögon så hör han inte hemma här och därför borde han åka härifrån. Och det kallas rasism.

Miljoner tankar dyker upp in mitt huvud. Skulle hon säga till om det var en brunhårig kille med ljus hud som satt med fötterna mot sätet? Skulle hon ens ha reagerat då?  

Och till det som är lika dåligt. Hur kan en kvinna med femtio år på backen reagera så hemskt att hon svarar "Håll käften" tillbaka till en pojke som säkert inte är mer än elva år. Som knappt har levt en femtedel så länge som hon har. Varför är inte hon den mogna och vuxna i sammanhanget som visar vad som är oacceptabelt? Istället är det pojkens egna mamma som sitter några säten bort som får gå fram och säga till kvinnan. "Du talar inte på det sättet med min son". Man kan diskutera det faktumet att mamman inte sa till sonen att ta ner fötterna och låta händelsen rinna ut i sanden men egentligen är inte det det viktiga i samtalet. I och med kvinnans sätt att peka ut pojken som en främling i sitt egna land dömer hon ut hela hans familj och deras liv. Jag skulle som mamma inte heller vilja att någon berättade för mitt barn att "tyvärr, du hör inte hemma här, ditt hem är någonannanstans".

Båda parterna tystande tillslut och kvinnan hoppade av några hållplatser efter. Själv har jag inte kunnat släppa händelsen och den följde med mig hela vägen hem. Jag undrar ibland när man ska sluta dela upp och när man ska sluta tala om människor som dom och vi. Jag undrar hur många gånger den pojken har fått höra att han inte hör hemma här och att han borde dra härifrån. Jag undrar framförallt hur det påverkar honom för det är jag övertygad om att det gör. Blir så ledsen när jag tänker på att det är vi människor som skapar klyftorna själva. Vi skapar olikheter och vi skapar problemem. Jag och mina kompisar är olika med det beror inte på hudfärg, etnicitet eller vilket länder vi är födda i. Det beror på omgivningen, det beror på uppfostran, det beror på viljor. Det beror framförallt och nästan enbart på personligheter. På identiteter. 

Jag är som jag är och pojken på bussen är som han är. Vi kanske ser olika ut men det gör jag och resten av världen också. Vi är människor. Människa som människa.



clever girls like clever boys mush more than clever boys lika clever girls

Regnet öser ner och smattrar mot världen. Mitt hjärta slår i kaos och min vardag handlar mest om att orka. Betämmer mig för att inte känna efter för mycket i rädsla att fallera och tappa balansen helt. Gråter mina tysta tårar och bränner mig på stressens fladdrande lågor. Försöker att skriva ut mina tankar i ord, att översätta mitt inre, men lyckas aldrig stanna upp och lyckas aldrig formulera rätt. Jag vill formulera rätt annars vill jag inte. Och hur formulerar man en nittonårig inutihet där allt är oklart och inget beständigt på ett annat sätt än kaos?

Och det är konstigt för om du skulle se mig, komma mot dig en dag på stan, skulle du nog inte se mer än en färgglad tjej i övre tonåren med livets alla förutsättingar framför henne. Du skulle se mig skratta och du skulle se mig prata ivrigt med mina fina kompisar och tänka att hon har det ju visst roligt. Hennes liv är väl inte tårar och svarthet. Och det är sant. Mitt liv har så himla mycket fint i sig och mina närstående är så himla fina. Jag har det roligt och jag är lycklig. Men jag har ont också. Det har vi nog alla.


RSS 2.0