dexter

Och det enda jag tänker på är att vi inte har sett klart den nya Dexter säsongen. Ska jag se klart den själv nu eller hur går det till? Hur gör man? Hur gör an när det känns som om inutiheten ska implodera av kaos och fullkomlig saknad. Fan.

slut

Igår tog vi slut. I nattmörker, i vinterkyla. I skogen som är vår. Det var jag som valde, det var jag som sa nej, det går inte längre nu. Nu vet jag inte om mitt nej är rätt eller fel. Om det finns rätt eller fel. Jag vet bara att jag saknar din hud, din lukt, din värme, din röst och att allt jag vill och längtar efter är du. Jag vill bara somna om mot ditt bröst och vakna upp i vår vihet. Som oss.
 
Din rödflammiga hud, dina panikslagna ögon sitter fast i mig. Och hugger. Att jag har orsakat dig så mycket ont och att jag inte kan finnas där och trösta. Så som jag alltid har gjort. Vi har ju alltid haft varandra.
Mina ögonlock är svullna nu av alla ostoppbara tårar och jag vill bara skriva till dig hur mycket jag ångrar mig, hur mycket jag vill och hur mycket jag älskar älskar älskar dig. Men jag kan inte. Jag får inte det nu.
 
Vill inte förstöra våra tre år, våra fina minnen, genom att fortsätta när det inte känns. Känns som det kändes och alltid har känt. När jag inte vet. Vill vara ärlig mot oss, mot dig. Måste det.
 
Men vad jag vill just nu är att allt bara ska vara som vanligt. Att det ska vara du och jag.

känna kände känt

att känna efter om jag känner och om du känns
i hjärtat magen huden
fortfarande
 
om mina läppar vill
om jag verkligen vill
 
fortfarande
 
jag kan inte
(jag vågar inte)
 
låter iskall luft
fylla mitt huvud
som snart imploderar
av kännande
 
och låter den göra mig
iskallt likgiltlig
 
stillstående
 
innan livet tar vid
igen
 
och jag måste känna rätt
för att inte göra fel
 
 

trygghetsmåste

Hittar tryggheten i att komma hem några dagar. Hem till mamma och pappa och doften av vår familj. Behöver en paus, en paus att andas lite i. Att hitta klarhet i. Vet inte vad jag vill med hälften av allt i mitt liv men kan inte med att ta tag i det nu. Låter det vara. Låter det vila medan allt på går i högsta hastighet. Möter nytt och utsätts för obekanta situationer. Tycker om, tycker inte om. Beror lite på.
 
Inatt somnar jag i min gamla säng i mitt gamla rum och snart ropar pappa att det är dags för kvällsmat. Kommer in i rutinerna som jag kan och älskar. När jag inte orkar gråta av förtvivlan eller saknad eller hopplöshet så gläds jag så. Över allt jag har i min fina familj. Allt som består och som jag vet lägger grunden för hela mitt liv.
 
Hur mår ni?
 

Huvudvärk

Känner mig vänd ut och in och livrädd för mitt eget jag. Vill gråta för den ensamhet jag känner så starkt och som hela tiden ligger över mig. Som en molnande huvudvärk. Men jag kan inte. Jag kniper igen ögonlocken och sväljer tårarna. Vill inte vara någon annan till besvär och vill inte bekymra någon med mina orosmoln. Vill inte skapa drama och sätta mig själv i centrum. Vill inte verka otacksam för allt fint i mitt liv. Men mest vill jag bara gråta, gråta, gråta flod efter flod och ha någon som håller om mig undertiden och efteråt. När tårarna har tagit slut och ångesten brett ut sig i fingertopp efter fingertopp. När förnuftet tagit vid igen och jag känner mig fånig för min plötsliga panik. Då vill jag ha någon som säger att det inte gör något. Att jag inte alls är fånig. Att allt är bra.
 
Men jag vågar inte. Vet inte varför jag inte längre kan öpnna mig helt och hållet för någon. Är hellre den som lyssnar på någon annan och låter dens problem bli mina. Tar mer sällan upp min egen inutihet i rädsla att helt fläka ut mig själv helt och inte få den reaktionen tillbaka som jag behöver. Nej. Jag är ju hon som står stadigt på benen och vet det som andra inte vet. Hon som liksom inte är varken där eller här.
 
Att gråta själv är det värsta som finns och jag vill inte göra det. Men när jag kommer hem kan jag inte ignoerar tårarna längre och det går inte blinka bort dem. De tar över och målar hela min kväll svart.
 
Varför ska det vara så svårt?
 

RSS 2.0