min älskade syster

Känner hur ett plötsligt avstånd har börjat gro mellan oss. Som om jag inte kommer åt dig och som om en hög mur blockerar mina ord från att nå ända fram till ditt fallfärdiga hjärta. Jag vet ju hur mycket du gråter nu och jag vet att du tvivlar på allt du har och allt du vet. Jag vet att du har ont. Och det gör mig så ont att jag kan den smärtan ut och innan och därför vet precis hur du känner. Jag vet hur gråten kommer i okontrollerade mängder och jag kan din panikartade förtvivlan som om den vore min egen. Den som så länge satt fast i mig. Som om den vore virad längs min ryggrad och sammanflätad med varje blodåder i min kropp. Och det är just det som i mig gör så hemskt ont, att jag vet. Jag vet hur den nu drabbar dig och förblindar dig. Tar bort all din självrespekt och ditt självförtroende. Helst vill jag bara ge dig världens största kram och förklara för dig hur fantastisk du är, men jag vet att det inte fungerar på det sättet. Jag vet att du inte är mottaglig för mina kramar. För just nu behöver du inte mig och just nu vill du inte veta av mig. Just nu mår du bäst av att ha ett avstånd mellan oss.
 
Och jag förstår det. Fast jag vill inte förstå. Gråter för att jag saknar och för att jag vill veta allt om dig. Jag vill inte hållas utanför och det enda jag vill är att vara delaktig. Men jag ger dig plats. Jag ger dig tid. Men du ska veta att jag älskar dig mer än någon kan förstå.
 

undertow

Vi finns och vår vihet är tryggare nu än vad den någonsin har varit. För snart har vi varit oss i tre år och jag minns knappt hur jag tänkte kring kärlek innan du skrev att du tyckte om mig och våra fingrar försiktigt började treva över varandras okända fält till kroppar. Vad jag däremot minns är din hand mot mitt ryggslut, dina varma läppar mot mina ovana och mina sömnlösa nätter med tusen virvlande fjärilar i magen. Jag minns hur ingen vågade säga jagälskardig och hur vi tillslut sa det samtidigt, som på etttvåtre. Jag minns också känslan så väl, av att se sextonåriga du sitta på min sängkant och se sådär farligt vacker ut som du gör ibland. Med dina mörkblåa oceanögon och åtstramade käkben. Oemotståndlig och så himla fin. Alltid min första kärlek.
 
På tre år hinner det hända mycket och under våra tre år har vi hunnit växa in i varandra och liksom bli varandra. Flätat samman våra fingrar otaliga antal gånger och delat lika många nätter som dagar i enheten duochjag. Ihopkrupna i varandras närhet och nakna värme. Med två hjärtan i brand och en hopplös, panikartad längtan till varandra. Till vi och vårt. En längtan att få stanna i det vi tillsammans skapat och byggt upp.
 
För jag älskar dig så det gör ont. Fortfarande. Två år, elva månader och sexton dagar senare. Och tryggheten i oss, i vår fina enhet, kan varken du eller jag ta miste på. Den finns och det skrämmer mig hur stark den är och hur rädd jag är för att bli utan den. Hur den kan bära mig när ångesten gör mig nattsvart och är alldeles för våldsam mot min bräckliga uppenbarelse. Då lyfter vår gemensamma trygghet mig och låter mig sova gott om natten. Åtminstone de nätterna du ligger bredvid och andas varmluft mot min nacke.
 
Men älskade, älskade, ibland börjar jag gråtfärdig undra, var har styrkan tagit vägen i oss?
 
 

grattis morfar gunnar

Idag skulle du ha fyllt 81 år och idag skulle vi ha ringt och sjungit jamåhanlevautilyckligaår eller kanske tillochmed ha kalas på dagen och fira med nougatkakor och mormors berömda bullar. Men nu får mitt grattis bli genom ord och bild istället för sång och kramar, för ditt hjärta slutade slå vid 79 levnadsår och i ett och ett halvt år har jag saknat konstant. Så idag handlar det bara om dig, finaste morfar Gunnar.
 
Jag hoppas att det finns mycket skog och fåglar där du är nu, så att du kan gå långa promenader i gryning för att se solen gå upp och sitta med ditt skissblock och avteckna flygande fåglar mot klar himmel. Jag önskar också att du kan se oss från där du är. Så att du kan hänga med i allt vad vi gör och och njuta av hur alla växer. Vi ser nästan jämnåriga ut numera i kusinskaran!
 
Och mormor, hon pratar om dig så ofta, men lever livet fullt ut som alltid. Du finns förevigad i lägenheten och din sida av sängen är alltid din, vilket gör det extra tryggt att sova där. Då känns du så väldigt nära. Som om du skulle vara där precis som vanligt när man vaknar och koka gröt i köket och vissla med i radiomusiken.
 
Ibland blir jag rädd att minnet av dig ska blekna. Att jag ska tappa bort allt vi gjort i allt jag gör nu och glömma. Men då får du lova att alltid påminna mig. Ruska om mig och göra mig medveten.
 
Så grattis finaste morfar. Håll hårt i mig när allt omkring mig mörknar och visa mig alla rätt.
Jag älskar dig.
 

follow the rain

Det finns nog inget vackrare än naturens skiftningar. Hur löven, som på över en natt, kan färgas röda för att sedan falla ner till marken och förmulta och tillslut fylla trädets grenar med grönt liv igen. Eller alla dessa nyanser som himlen kan ha under en och samma dag? Från grå, till blå till nästan rosaskimrande och röd. Det finns något överväldigande i det.
 
När jag går i mörkgröna johnbauerskogar och låter fötterna sjunka ner i mossans mjuka vadd känner jag mig tillfredsställd och så långt ifrån min egen uppkopplade och stirriga värld som det bara går. Där är jag fri från tankar och känslor på ett helt annat sätt och där är allt så skönt avlägset. Om solen dessutom skänker allt det gröna en skimrande guldkant, som den så vänligt gör ibland, kan det bli så sagoligt vackert att det börjar sticka i mina ögon och jag måste blunda för att helt och hållet inte brisera och se mitt invärtes innehåll forsa ut i okontrollerade mängder.
 
Eller kanske skulle det vara bra. Att låta alla instängda tårar falla mot marken för att förmulta i dess skönhet och kanske någon dag växa ut och bli lena lönnlöv eller varför inte almlöv i diverse gröna toner? Att bli en del av naturens självklara rundgång och naturliga system. Som för att liksom ge vackerheten något tillbaka.
 
Nej, för det finns nog inget vackrare än naturens skiftningar. Och snart kanske snöfyllda asfaltsvägar och biltak möter mig när jag går upp på morgonen och tittar ut genom fönstret. Kvällen blir vartfall mörkare för varje kväll som går och skymningen faller tidigare och tidigare. Men nu vill jag mest hinna med att njuta av allt det orangea och röda som gör sig så fint mot skogens gröna innan det täcks av tusenmiljoner snöflingor och en ihållande mörk himmel. Låta hösten komma mig inpå verkligheten och acceptera att tvåtusentolv redan har fyllt oktober och inom en snar framtid stavas tvåtusentretton. Men det är ett senare problem.
 
 
 
 
 

RSS 2.0