lägenhet

Har flyttat till något eget och somnar tryggt till fotsteg och ljudlig musik från våningen ovan. Känslan att inte vara ensam när det blir mörkt utanför fönstret tycker jag om och då kan inget blir störande. Plockar i mitt eget kylskåp och diskar mina egna fat. Planerar mina dagar efter egna rutiner och eget behov. Oberoende av någon annans åsikter eller vanor. I min lägenhet. Min sfär.
 
Men. Allt som händer och att det händer så fort och på en gång kan få mig att känna mig så plötsligt liten igen. Mina kinder blossar upp i två stora rosor och jag får tunghäfta. Försöker stamma fram ett skratt bara för att det känns som om att ett skratt skulle passa bra in just nu. För att liksom tränga bort den gråskaliga oron som ofta hänger så tung. Men jag hittar inte kraften att låta allt bara vara som det är och tänker tusen och tusen för att sedan bara stå tyst. För det känns enklast. Fast sen när jag lägger mig för att sova slår det mig att jag vill vara en av dom. De som skrattar sådär bubblande och mjukt. Helt utan bekymmer.

Hur gör jag då? 
 

anblick

Mår dåligt vid minsta anblick. Era gapskratt, era nytillkomna internskämt och ert sätt att titta på varandra. Han sätt att snegla med blicken över henne och hennes sätt att smygle farligt åt honom. Vill säga hejdå och aldrig mer sätta foton i era liv igen. Aldrig igen vakna upp med hans hud brännande mot min som en påminnelse om hur skönt det är att vara två. Aldrig igen skicka ringmigsåpratarviomallt sms och verbalt och fysiskt hjälpa varandra upp ur fallluckor. Ikväll är det bara jag och aldrig mer ni.
 
 

RSS 2.0