Chicago/LA

Tar ett flyg mot Chicago för lite familjeåterförening och sommarsol. Har med mig en mintgrön brudtärneklänning och är så pirrig att magen är lite upp och ner. Nu ska jag bara leva ett tag.

en stund av frustration.

Försöker få livet att hända lite mer än vad det händer om jag bara låter det fortgå, försöker ta vara på fredagskvällar lördagskvällar men alla andra sätter ständigt käppar i hjulet och det hugger i mitt hjärta varje gång jag tvingas acceptera och trycka undan förväntningarna jag byggt upp. Gråter en skvätt när jag kommer innanför dörren och knytnävar världen hårt. Fan. Känner mig omedvetet övergiven bland vänner som stundvis är för trygga i sin tvåsamhet och låter för mycket kretsa kring den. Känner mig bortglömd och jag kan inte förstå, varför allt annat spelar roll, förutom det jag önskar och vill och försökt få att hända. Varför ska det vara så jävla krångligt så fort det är något jag behöver?
 
Jag kan förstå detta. Att det inte är lika lockande med utekvällar och gemensamma alkoholrus när man är två. När man ändå vet att man har varandra och när alternativet är en hemmakväll med kysskrammittemellan. Jag vet ju det själv. Hur fint det är att vara två och dela på en gemensam samvaro. Men säg det då. Säg det till mig. Låt mig inte bygga förväntningar i en veckas tid för att sedan se på när dem krossas för att det blir för stressigt eller vi orkar nog inte. Jag då? Jag orkar inte och jag vill inte vara hemma själv en fredagskväll till. Jag vill bara känna livet hända. Kan vi inte denna helgen låta det handla om mig, om vad jag behöver? För en gång skull. Annars, säg det till mig.
 
För just nu behöver jag det. Jag behöver ruset, jag behöver trängas bland människor och känna mig som en del av något annat. Jag behöver lättsamheten och enkelheten. Jag behöver inte en fredagskväll till i min ensamhet av tankar känslor självdestruktivitet. Jag behöver annat och just nu verkar det som om världen är oförmögen att ge mig det. Jag vet att ingen gör något med mening och att livet innehåller värre saker än detta men i denna stund av plötslig frustration känner jag inte för att ge livet nöjet, att självupptaget krossa mina förväntningar. Då krossar jag dem hellre själv.
 
 

tappat något

Känner mig fel. Jag gör fel, ler fel, är fel. Allt är fel och hjärtat slår i motsträvig otakt när gråten hulkar sig fram och inte tar slut. Tårar som jag ignorerat för länge bubblar upp och gör kvällen smärtsam påmind. Kan inte fatta varför just idag, som började så fint med kärleksfulla vänner och magpirrande överraskningskalas, kunde te sig såhär. Med en stenklump i magen och saltsåriga kinder. Varför känner jag mig så hopplöst ensam och varför gör det så ont?
 
Tänker på om jag ångrar mig. Om jag kanske inte skulle ha gjort slut. Nu saknar jag honom och det vi hade. Tryggheten i att alltid kunna falla tillbaka hos honom och berätta allt jag tänker på. Längtar så olidligt mycket efter att inte behöva somna själv, att inte behöva vara själv och stark i allt jag känner. Jag vill dela med mig med någon som kan förstå och bara vara nära. Vara okrossbara tillsammans. Fan att jag är en sådan som inte kan vara själv alltså.
 
För jag håller skenet uppe. Har inte gråtit många tårar sen vi tog slut, mest för alla andras skull. Det är inte min sak att ta plats. För vem ska jag prata med? Vem orkar lyssna på bedrövelsen? Det är ingen som frågar om det längre, så jag antar att alla antar att jag har gått vidare så jag bör ju göra det. Gå vidare. Om det bara vore så enkelt som det låter. Men jag tänker ju på honom, på oss, varje dag. Vi besöker mig i drömmar och jag tappar bort verkligheten.
 
Ser hur han byter profilbild på facebook och tycker att han är så fin. Men jag vet att vi var för infekterade för att fungera och att jag faktiskt gjorde det enda möjliga men men men, när såret i hjärtat gör ont av brist på närhet och varm hud så tänker jag bara på allt som var bra. Allt som var det finaste, bästaste och vackraste jag visste. Att se på dålig standup ihop och somna till hans skratt. Att prata i telefon tills man somnar i luren. Att kunna gråta ut mot hans bröst och bli omhållen.Livet var enklare på sitt sätt. Och nu känns det som om jag aldrig kommer att bli omhåller på det sättet igen.
 
Jag vill vara okrossbar tillsammans med någon. Någon jag kan börja om med.
 

fade and then return

Känner hur en identitetskris har drabbat mig och gör mig fullkomligt oförmögen att tycka om eller bli nöjd med något jag skriver. Läser andras texter, andras färgsprakande poesi och lyssnar på poetryslam och avundas andras beskrivningar och klockrena ordföljder. Känner mig lätt deprimerad och överhuvudet inspirerad omvartannat men har så himla svårt att få ner mitt eget på papper. Det känns tjockt och dimmigt i huvudet och orden liksom flyr när jag väl behöver dem. Tycker inte om att stressa när jag ska skriva men har egentligen inget emot att tvinga fram orden. Har nog alltid behövt göra det när känslorna inte har hittat hem fast jag vet att jag skulle må hundra gånger bättre om jag skrev av mig. Men nu känns även det som en omöjlighet. Nu inleder jag men avslutar aldrig och av det bildas ett magknip i mig som jag inte får bukt med. Jag vet ju att jag inte kan skriva som någon annan, kan bara skriva som jag gör, ändå är jag så fast besluten av att vidga min skrivstil så pass mycket att jag får rum med allt. Och det kan jag göra utan problem, men problemet är att jag har börjat anpassa mig för mycket. Och tänker: hur skulle hen ha skrivit och vilka ord skulle hen ha använt och är det här rätt rytm osv?  Och där fastnar jag. I det svartvita ifrågasättandet. Jag kommer inte vidare i tanken och mitt blir fel om jag inte gör det som någon annan och det är så jäkla dumt. Jag skriver ju för min egen skull enbart eller?
 
Denna plötsliga identitskris har infiltrerat mig från höger till vänster och jag känner mig tafatt tillfångatagen i dess tillrättavisande galler. Som om mina ord inte riktigt får den luft de behöver och har drabbats av andnöd. Men någonstans får det vara nog och det får vara nu. Jag älskar att inspireras av andra och att lära mig på andra men det betyder inte att mitt är fel och att der behöver gå mig över huvudet. Jag måste inte bli nöjd men jag måste acceptera.
 

svettiga danskroppar

Trängs bland svettiga danskroppar med lite för mycket alkohol i blodet och tappar lusten mer och mer för varje andetag. Känner för mycket dåligt på en och samma gång att den destruktiva ådran lägger sig som en äcklig hinna över hela mitt jag och trycker mig nernerner tills det inte går att komma längre ner. Känner mig ensammast i världen där på dansgolvet bland hånglade tungor och förälskade ögonkast. Orkar inte vara kvar och säger till min kompis som står och håller någon i handen att jag inte orkar. Jag orkar fan inte stå här och dansa på låtsas som för att jag borde det för annars är jag inte tillräckligt häftig lättsam cool. Och jag orkar inte stå och försöka le sprudlande för att jag har hört att det drar till sig blickar och att jag är snygg så. Jag kan inte le. Så jag skriker att nu orkar jag fan inte mer, nu går jag. Men hon hör inte för musiken överröstar min tunna stämma och eftersom att hon är mitt uppe i kärleksvirvel kan jag inte med att dra med henne till någonstans där man kan prata normalt. Går därför ut själv och åker hem.Tar en taxi och är hemma i min egen ensamhet och tystnaden det innebär.
 
Ligger i sängen och kan inte somna tröts att ögonlocken bara vill slockna. Tänker på varför jag känner som jag känner. Varför jag känner mig så jävla otillräcklig och ful. Vem vill jag ska tycka jag är snygg? Och mår jag bättre om han gör det? Om han kommer fram till mig och väljer mig. Vill jag bli vald eller vill jag välja? Känner mig helt borttappad i vad jag borde och glömmer bort vad jag känner och vill. Måste jag bry mig vad andra tycker om mig och måste jag sträva efter att blickanr aska fastna på mig? Nej, men ändå vill jag. Ändå vill jag för jag saknar närheten i att vara två. Att ha någon att vara nära med.
 
Men jag vet att jag näsat helg kommer längta efter att stå mitt i den där alkoholdimmiga dansträngseln och bara tänka bort mitt liv. Gå utanför mig själv ett litet tag. Det är bara synd att känslan av oövervinnlighet går över till otröstlöshet varje gång kvällen tar slut och blir till natt och jag går hem, ensam igen. Tänk om jag kunde radera ensamheten. För just nu känns det som om den är obligatorisk och bara finns där. Men jag vill leva med mig själv och lycklig i det
 
Ibland är det svårt alltså. Det där livet.
 
 

fortsätta

I ett tafatt försök att hinna med hela livet under sovmorgonen innan jobbet skriver jag en lista kvällen innan med titeln "Sådant jag måste". Vaknar positiv och tänker att det nog inte blir några problem med att klara av hela listan under de två timmarna jag faktiskt har tillgängliga. Bara jag är snabb. Men, ju mer klockan blir och ju mindre punkter som har blivit avbockade tappar jag hoppet och panikar en stund över allt jag inte kommer hinna som jag måste hinna snart men som jag inte vet när jag ska hinna. Livet hopar sig och blir en enda trasslig röra. Orkar inte tänka på kaoset eller på hjärtat som kniper till ibland. Därför tänker jag på annat, som om jag hade tid att tänka på annat, och bara fortsätter. För vad kan jag annars göra, än att fortsätta?
 

längtans stickningar

Jag orkar inte gå runt och leva i en längtan efter något som jag innan längtade bort ifrån. Ändå gör jag det och ändå sticker längtan mig i hjärtat så fort ensamheten känns alltför påtaglig. Men det är helt absurt egentligen. När jag var någons ville jag vara ingens och nu när jag är ingens så längtar jag efter att tillhöra, efter hjärtpirrande sms och kittlande halskyssar. Efter att vara någons. Jag blir galen på denna oförklarliga längtan som bara finns där. Det var som att trycka på en knapp en månad efter att jag och han tog slut, så kom den. Bröt sig in i min kropp och byggde bo i mitt hjärta. Som om det tillhör livet. Att ständigt längta. Som om samhället är uppbyggt efter att man ska längta, efter allt det men inte har. Och jag vill inte göra det. Jag vill inte spendera tid på att längta efter annat när jag har allt som jag har nu. Men det känns nästan så, som om att längtan väljer själv att existera, och som om jag inte har något annat val än att längta. Men jag vet ju, man alltid kan välja och jag ska välja.
 
Och nu är det ju inte så att jag alltid längtar. Oftast är jag nöjd med att vara ingens, att vara min egen. Jag bestämmer mina egna rutiner, har hela 120 centimeter för mig själv och känner inget ansvar för någon annan än mig själv. Framförallt lär jag mig att vara självständig. Efter tre år som två och ständigt tillsammans blir man väldigt inlärd och van vid att aldrig vara riktigt själv. Att ta smällen tillsammans och falla fritt och hopplösa i varandras famnar. Nu tar jag smällarna själv och slår tillbaka med egen kraft. Bara det att somna själv efter att ha sovit inlindad i tvåsamhetens skimmer är a big step forward. Nu har jag tryggheten i mig själv, mer än i någon annan. Och det mår jag så himla bra av...
 
Men ändå bultar längtan i mig ibland och rinner i form av trasiga tårar längs med mina kinder när kväll blir natt och natt börjar bli morgon och allt liksom dämpas. Folk går hem tillsammans i sina tvåsamheter och jag går hem själv, i min ensamhet. Balkongdörrar stängs och musiken skruvas ner och tystnar tillslut. Alkoholen lämnar kroppen och sätter sig som en gnagande huvudvärk i hela kroppen och jag slutar andas. Känns det som i alla fall. Tänker dumt då. Nedvärderar mig själv och övertygar mig om att jag alltid kommer förbli ingens och att ingen någonsin kommer vilja bli min. Vet att det är destruktivt att tänka så och vet att det inte stämmer. Så nu får det vara nog. Jag har rätt till att välja och jag väljer att liv utan längtan. Jag väljer att liv av förväntan och jag väljer att liv av plötslighet.
 
(Och idag ska bli bäst. Fyller tjugo en gång i livet och då gäller det att fira. Och idag ska jag framförallt inte längta, jag ska bara vara och känna)
 

ofrankerat

Vaknar tidigare än vad jag behöver av ett bortsprunget sms som bryter sig in i drömmarnas värld och ögonblickligen drar mig tillbaka till den värld vi väljer att kalla för verklighet. Ligger kvar i sängen en stund och lyssnar aktivt på tystnaden som belägrar min lilla lägenhet en fredagsmorgon som idag och njuter av hur tryggt isolerad jag känner mig här. I mina egna fyrtioåtta kvadratmeter av hemma.
 
Vårljuset strömmar in mellan persiennernas smala springor och gör det lättare för mig att vakna till ytterligare lite för att senare orka resa mig hur sängens varma lakan och gå på tå till toaletten. På golvet framför ytterdörren hittar jag ett ofrankerat kuvert med mitt namn på och ett rött litet hjärta bredvid. I bröstkorgen slår det volt och jag sätter andan i halsen av pirrigheten som oförsiktigt kryper omkring och ställer till med party i magen. Springer tillbaka till sängen på lätta fötter med kuvertet i handen och lägger mig hastigt till rätta i sängen med täcket över kroppen. River upp kuveret och läser kortet och blir så ohanterligt lycklig över allt jag har i mitt liv. Plötsligheten gör mig hopplös och en otyglad tacksamhet slår våldsamt omkull mig och mina ögon tåras och reflekteras i morgonljusets oväntande hulkande. Måste ringa mamma och berätta och berättar och pratar om lite vad som helst. Lägger på och vet instinktivt att den här dagen och hela helgen kommer bli så jävla bra, oavsett precis vad som händer.
 
Sätter på lite musik och bryter frivilligt stundens sällsynta tystnad. Vi ses nog imorgon igen ändå.
 

tjugo år som människa

Sitter i den bleka vårsolen och försöker förstå att tvåtusentretton redan har passerat januari, februari, mars och nu går in i solskensapril. Älskade, älskade april. Månaden då våren känns som närmast hjärtat och naturen brister ut i ett efterlängtat färgfyrverkeri och luften luktar gott av trädens stammar och sådär krispigt grönt. Månaden då snödropparna kikar upp ur jorden och små gula tussilagos klyver asfaltens gråa toner och liksom väcker hoppet igen. Hoppet om att ljuset faktiskt återvänder och finns bakom molnen av grått och minus. Månaden då kinderna färgas rödrosa och livet börjar pirra i magen igen när man äntligen kan cykla dit man vill längs grusiga vägar i omfamnande plusgrader. Men det är också månaden då jag fyller ett år äldre och snart (alldeles för snart) är det dags igen. För födelsedag och för ett-år-äldre-firande. På lördag fyller jag tjugo år och precis som att jag försöker förstå att det redan är månad nummer fyra i ordningen så försöker jag förstå att jag är på nummer tjugo i livet.
 
Och även om jag inte kan försöka förstå så måste jag acceptera tjugan och egentilgen är det ju inte så märkvärdigt. En intentsägande siffra utan någon som helst inverkan. Men det som stressar mig och det som väcker bultande stormar i min kropp är den ständigt närvarande oron och ångesten för framtiden som liksom aldrig tar slut och verkar finns i outtömliga mängder. Jag vet att inget spelar roll förutom nuet nu och jag vet att allt kommer att lösa sig! Men i stundens förtvivlan så kan jag inte resonera så. Då kan jag inte resonera alls och vill mest krypa ihop under täcket och tömma hjärtat på instängda tårar tills i alla fall de tar slut och jag utmattad sover bort all ängslighet. Oron tar över förståndet och som den ovilligt planerande människa jag är skulle jag helst vilja veta exakt hur mina närmsta tio år kommer att arta sig. Men just nu vet jag ingenting. Vet inte vad jag borde och framförallt inte vad jag vill. Det enda jag vet att jag vill är att hinna med mycket och inte missa något som skulle kunna fullända mitt liv. Men hur vet man vad som är rätt?
 
Och varför är jag så jävla fokuserad på vad som är rätt? Det känns som om jag lever mitt liv efter rätt och fel när det inte borde få avgöra något. Fel kan vara rätt och rätt kan vara fel. Det vet jag inte förrän jag testat och upplevt. Och jag får ha rätt och jag får ha fel. Det lär man sig bara på, har jag hört. Ändå håller jag stenhårt fast i rätt och fel-tänket. Som om mitt liv hängde på det. Och som om jag skulle vara en bättre människa pågrund av det.
 
För nu fyller jag snart tjugo och livet mitt blir ett år äldre. Jag är ett aprilbarn med ett oroshjärta som önskar sig förmågan att helt oplanerat låta livet leva i sin egen takt och låta saker hända av sig själv, för det är mycket roligare så. Att jag fyller tjugo har egentligen inget att göra med min ekande ångest. Den finns där jämt och vi är i ständig konflikt. Men att jag fyller tjugo har satt igång en slags ambivalens i mig som jag inte riktigt blir av med hur många gånger jag upprepar mitt detlösersig-mantra. En tvekande längtan i mitt liv som inte riktigt vet vad den längtar efter. Kanske bara bort, till en annan verklighet med andra ansikten och andra konturer, eller kanske bara hem. Till något som känns hemma och som känns naturligt. Vi får väl se vart ambivalensen tar mig någonstans men innan dess ska jag fira in mitt tjugonde år som den lyckligaste och konsekvensbefriande människa jag nånsin kan vara.
 

RSS 2.0