elation

Ensam i ett stort hus och tusen tankar i huvudet har aldrig varit en bra kombination och är inte det idag heller. Tänkte sätta mig i solen och mysa med den finaste katten i världen men ett molntäcke har belägrat himlen och katten har gömt sig. Vaknade med varma armar runt min kropp och kittlande mage. Mådde bra då och ville helst inte resa mig ur det vålmåendet men klockan ringde och måstet blev ett faktum. Vi gick upp, åt frukost, jag skjutsade dig till jobbet, vi kysstes hejdå och sen blev jag grå. Hann liksom inte upptäcka ledsamheten innan den totalt tagit över mig och skymt min sol. Hur jag plötsligt bara vill gråta och hur jag plötsligt kände mig oomtyckt oviktig onödig. Fan, när det började så bra...

puss

Hur hans hand försiktigt lägger sig över mitt ryggslut och hur jag precis då inser att det som känns då är vad jag så länge velat. Att vara något för någon. Att vara något för just honom. 

love doesn't last too long

Din doft dröjer sig kvar hos mig när du har gått och jag sitter ensam kvar med hud som värker där dina fingrar varit. Vill somna och vakna och somna om vid dig varje natt och morgon och aldrig riktigt låta dagen bli dag. Vara millimeternära hela tiden och långsamt insupa känslan av total tillit som du andas mot min nacke när kväll blir natt och natt blir morgon. Men jag vet att det inte går och jag tvingar mig själv att förlika mig med tanken att kanske bli pangbomhjärtekrossad vilken dag som helst nu. För jag vet inte, hur hårt ditt hjärta slår när du ser mig, och jag kan dina känslors språk för dåligt för att avgöra om du vill, på samma sätt som jag vill. Eller kanske inte alls.
 
Men jag tar tag i dagen för det är det enda jag kan göra och jag fortsätter att längta i skymundan av en vardag som fortsätter hända och händer hela tiden. Solen hittar in genom fönstret och toner av mjukgörande musik sätter tillfäligt ihop det trasiga i mig. Och jag somnar om utan dig.
 
 
 
 

fallet

slutar hoppas och slutar drömma. det kommer bara leda till något ont, ändå.

längtan

Försöker hejda tankarnas sätt att rusa fram i alldeles för hög hastighet med alldeles för mycket vackert på spel. Kan inte veta hur livet ter sig i förväg även om mitt hjärta verkar vilja det nu och det stör mig. Men tankarna tar över och gör det farligt. Får mig att ställa in mig på något och hoppas fast jag knappt borde se det som en jävla möjlighet då det snarare är en omöjligthet jag inte har råd med. Har inte råd att förlora hjärtat nu.
 
Men vad gör man inte för den där tillfälliga (men bristfälliga) känslan av tillräcklighet. Att man kanske är good enough för någon. Att man kanske är omtyckt av denna någon. Då klistrar hoppet bara fast sig och vägrar släppa. Och jag är fångad mitt i det. Den där förbannade längtan.

sanningen

I mörkret ligger vi på rygg insvepta nattens berusning på en åttiocentimeterbred madrass och du tipsar mig om musik som jag kanske skulle tycka om och jag tycker så jävla mycket om. Tycker om känslan av att ligga nära dig och bara lyssna på när du berättar och visar och gör. Tycker om hur du luktar och hur dina ögon har ett intensivt djup som aldrig tycks ta slut. Och jag tycker om hur din röst skälver och hur du får hjärtat i min kropp att för stunden känna sig fullkomligt tillfreds med allt. För just nu är allt som det ska.
 
Solen hinner gå upp innan vi går och lägger oss och jag hinner förälska mig innan jag hunnit tänka efter om jag kan bli förälskad. Tänker bara på att komma så nära som möjligt och att natten morgonen känslan aldrig får avta. Håller din hand tills vi vaknar och vill bara somna om igen och igen och igen.
 
Somnar om men det tar slut ändå. Och vi kramas hejdå. Och nu kan jag bara tänka på dig.
 
 

RSS 2.0