well it breaks my heart to break your heart

"well it breaks my heart to break your heart" sjunger musiken i mina öron och jag känner igen varenda stavelse, varenda bokstav i den meningen. Orden känns som till för mig och för allt som är just nu. Allt som gör ont och alla jävla tårar som tränger sig fram och stjäl tid och energi och kraft. Och jag kan inte hjälpa när sorgen blir ilska och allt känns orättvist. Jag har rätt att leva mitt liv, jag har rätt att vara lycklig och jag har rätt att gå vidare. Det känns som om jag inte tillåter mig att gå vidare förrän jag vet att han har gått vidare. Men jag vill leva livet nu och helst vill jag leva det fullt ut, utan begränsningar, utan hämningar. Men mitt hjärta gick itu när jag krossade ditt och nu måste jag laga det som går att laga. Vill bara börja leva igen.

den stora ensamheten

Den stora ensamheten hägrar varje lördagskväll och jag gråter hejdlöst vid tanken på tryggheten att kunna dela natten med någon. Att somna invirad i närheten det innebär att vara två och kroppsvärmen min hud ständigt saknar. Klamrar mig fast vid längtan till våren och till nytt. Till annat jag inte ännu upptäckt. Och upprepar ett mantra när det känns som om hjärtat vrids in och ut och fram och tillbaka. Det kan bara bli bättre nu, det kan bara bli bättre nu, det kan bara bli bättre nu...

Den stora ensamheten slår mig full av invärta blåmärken och jag torkar tårarna så fort de lämnar ögonen. Rädd för att det kanske ska synas, hur skör jag är, hur svag jag är, hur halv jag är. För det är bara om kvällar i korpsvart och fulla av förväntan som hjärtat skälver. Annars är jag stark, annars är jag lycklig i att vara ingens. Att vara självständigt självsäker och oförstörbar. Trasig på halvtid; deltidsdeprimerad. Men så fort verkligheten kryper för nära försöker jag gripa tag i känslorna, tankarna och oroligheten som får mig att se suddigt och ersätta dem med det kan bara blir bättre nu, det kan bara blir bättre nu, det kan bara blir bättre nu...

Den stora ensamheten klampar in i mitt liv ovälkommen och tar för sig oförskämt mycket. Som en obekväm påminnelse om allt som faktiskt är just nu, kräver den och tar upp alldeles för mycket av min tid. Vill kunna andas ut och känna mig riktigt jävla lycklig snart igen. Vill kunna välja att bara tänka på mig själv och vill kunna välja hur jag lever mitt liv. Jag vet att det bara kan bli bättre nu, för det kan bara bli bättre nu när det inte är bra. Men när. När blir det bättre och när blir det bra igen?
 

ofattbart

Lyssnar och läser om allt hat som sprids över internet och kastas stenhårt rakt i ansiktet på enskilda individer. Mår illa vid tanken på alla fruktansvärda hot om våldtäkt och död som frekvent förekommer och upprepas som om de vore ingenting. Men som för människorna i fråga, för individerna som får hoten ofrivilligt tryckta in i hjärnan raserar en hel verklighet och hoten inkräktar på något av det viktigaste människan har; tryggheten.
 
Blir så ohanterligt arg på de männen som "Uppdrag Granskning" får tag på och som ursäktar sina hemska kommentarer med att "det var något jag bara skrev i stundens hetta" eller "jag menade det ju inte så..". Men vem skriver "du borde straffknullas" till någon, eller önskar att en annan människa borde utsättas för gruppvåldtäkt, som ett skämt eller som en synonym till att man inte delar den personens åsikt. Hur och varför ser den personen det som sin rättighet att kunna skriva så till en annan människa? För vad är skillnaden på att skriva och att säga? Ordens innebörd är densamma för personen som tvingas ta emot hotet och få det inpräntat i hjärtat och hjärnan och därmed tvingas acceptera att leva med rädslan.
 
Alltså, jag fattar inte hur någon kan tycka sig ha rätten att skriva "vill du bli förnedrad för jag pissar dig jättegärna i ansiktet" eller "käften äckel, hoppas du bli våldtagen" till en annan människa och tycka att det är okej för att det är facebook man skriver det genom? Och det enda jag kan fråga mig är när dessa människor förlorade sitt sunda förnuft och egenskapen att själva avgöra när något de gör är fel eller rätt?
 
Helt jälva ofattbart.
 
 

just nu.

så känns det nu;
 
som om ditt hjärta ligger i mina händer
och varje slag hänger på mig
 
punkt.
 
 
 

stuck in a moment

Känner hur en meninglöshet tar tag i mig och ruskar om. Och plötsligt ser jag inget av värde, inget av innebörd. Tanken slår mig kraftigt och på sekunden känner jag mig genast tomhänt och intensivt ensam. Fastnar för ett ögonblick mitt i ett ingenting och orkar inte. Orkar inte med mina plötsliga känslovändningar och sekvenser av oro. Saknar en trygg punkt att falla fallfärdig mot och en lättsammare inställning till tårar. Hämtar andan och låter hjärtat hitta rätt i rytmen igen. Behöver en snarare omstart. För det är de värda. Alla oumbärliga meningsfullheter i mitt liv.
 

RSS 2.0