lång väg hem

Tar några djupa andetag och bestämmer mig för
att inte tänka alls
 

att brinna upp

Det hjälper inte att tycka synd om någon. Jag vet det och just nu gör jag allt vad jag kan för att ignorera det dåliga samvetet som byggt bo i min mage och påminner mig om dig varannan minut. Jag orkar inte leva med någon slags olycklighet just nu och jag vill bara gå vidare, utan att känna mig som den hjärtlösa. Som den som skapade svärtan. Jag vill bara skapa mig en tillvaro där jag kan låta livet andas annan luft och där jag kan hitta värmade trygghet i andra hjärtan än i ditt.
 
Jag hatar att somna och vakna med ditt tårdränkta ansikte på näthinnan och att tvingas svälja ner de tårarna som trycker bakom ögonlocken så fort tankarna vandrar dit. Till dig, till det vi hade. Jag får så oerhört ont i hjärtat och sorgen över att kärleken faktiskt tog slut sprider sig som löpeld i min kropp så fort det inte finns något annat att tänka/göra/känna. Fyller ut mitt liv till hundratio procent för att slippa brinna upp men brinner ändå. Vi som hade det så fint. Och du som var en så stor del av mitt liv. Hur kan det bara försvinna och hur kan man bara fortsätta? Just nu känns allt fel och konstigt. Hur går jag vidare utan dig fast ändå med dig men ändå inte?
 
Men det hjälper inte att tycka synd om någon och därför försöker jag att inte tycka synd om dig. Jag försöker istället att bearbeta mig själv och min sorg och alternativt tycka synd om mig själv. Mitt hjärta är lika sårat som ditt och just nu orkar jag bara bekämpa en fladdrande eld. Säger förlåt gånger tusen och ber dig ta vara på dig själv och ditt fina, älskvärda hjärta. Kramar kudden och gråter ut allt dåligt samvete och säger ett litet hejdå. Nu måste jag lära mig att klara mig utan dig.
 

i follow you tonight

Vaknar innan alarmet ringer och är alldeles för pigg för att ens försöka mig på att somna om. Ligger stilla kvar och låter tystnaden göra något med mig. Förbereda mig för sista dagen på arbetsveckan eller alternativt förbereda mig för livet som helhet. Griper tag i några fladdriga tankar och onödiga förhoppningar som jag vet kommer att få mig att falla hårt ner mot verklighetens asfaltsavgrund och trycker på delete. Konstaterar att det inte är värt det och att det aldrig kommer att hända och att det inte borde bli något men...
 
hur mycket jag än intalar mig det och hur väl jag rationellt resonerar så går det inte att ta bort den längtan som spänner sig i min kropp. Som längtar för mycket och för allvarligt. Efter närhet att omslutas av och den där känslan; när någons sökande blickar bränner i ens nacke. Att någons ögon söker mina för ett hastigt mötande och rosarodnande kinder. Ett par hjärtbultande sekunder med kittlande verk i magtrakten. En explosionsartad låtsasförälskelse som blir en slags tillfällig drog att tillfälligt ta mig till och tillfälligt förbruka...
 
och kanske borde jag tillåta mig själv att falla lite sådär pladask och hursomhelst, för kanske gör det mig lyckligare i stunden och starkare i hållningen. Kanske bygger det upp en långsam övertygelse inuti mig om att det faktiskt finns en annan tid och trygghet att växa in i. En annan verklighet än den jag precis har tagit mig ur och som just nu fattas mig så fort ensamheten blir alltför påtagligt ensam. Jag vet att jag i första hand ska växa in i mig själv men kanske kan jag göra det samtidigt. Och växa en aning för varje ögonkast som träffar mig rakt i hjärtgropen.
 
För jag vet att det inte är värt det och att det aldrig kommer att hända och att det inte borde bli något trots att hjärtat och några fladdriga tankar just nu säger något helt annat. Men jag kommer nog att falla hårt mot några asfaltshårda verkligheter i mitt liv ändå, så varför inte?
 

stuck in a moment you can't get out of

Tillåter mig att längta efter nya beröringar och lär mig att hitta trygghet i annat än din närhet. Skrattar mycket och trivs med mig själv, med mitt liv. Men ibland dyker det på mig igen, du jag oss och allt blir liksom svart. Tänker på sist vi sågs och ditt panikslagna ansiktsuttryck. Tänker på tårarna längs med dina kinder, och genast börjar mina rinna. Varför tar det så hårt? Jag skulle må så mycket bättre i mitt hjärta om jag visste att du mådde bra i ditt, men i ditt hjärta råder kaos och ångest och det gör mig så himla ont. Att du har ont. Att du har ont på grund av mig.
 
Vissa kvällar gråter jag mig till söms för att allt är så sorgligt. Att vår kärlek tog slut och att vi inte finns mer. Andra kvällar glömmer jag liksom bort att vi ens har tagit slut och slår nästan ditt nummer på mobilen, som för att säga ett enkelt godnatt. När jag sen kommer på att du inte är min länge blir det svårt att andas och paniken sätter sig i halsen medan ögonlocken försöker blinka bort tårar som tränger sig fram. Och jag liksom slutar fungera för ett slag.
 
Det är då som det är skönt att tänka på någon annan. På snälla leenden och eventuella kansken. Det är då jag mår bra av att längta till en annan famn att somna trygg emot, en annan kropp att lära känna och andra ögon att titta rakt in i. Men just nu somnar jag trygg i mig själv och i allt som jag vet att jag faktiskt har.
 

tvåtusentretton

Vänjer mig vid tvåtusentretton och lovar mig själv att göra något fint av det här året. Att inte konstant längta framåt och leva ett liv med känslorna utanpå kroppen. Vill lära mig att njuta av de stunder jag bjuds på och av allt som händer precis just nu. Svär en helig ed med mitt hjärta att följa slagens rytm och låta dem ta mig vart fan de vill. Uppåt neråt hemåt ditåt. Någonstans där de har mening och make fucking sense. Allt kommer inte alltid kännas bra, för sådana år finns inte och jag vill inte att tvåtusentretton ska kännas mittimellanlagombra men jag vill att det ska kännas. Jag vill hitta rätt i mig själv och se upp på himlen från nya marker. Möta människor jag aldrig mött och hjälpa hjärtan som behöver min hjälp. Så vill jag ha mitt tvåtusentretton och mig själv.
 
Och just det, i år ska jag läsa mer böcker och liksom låta mig själv dyka in i deras världar när min känns lite för svår att kännas vid. Överleva levandet lite.
 

älskar

Den panikartade ångest som trycker inuti honom fyller hans ögon med förtvivlade tårar och stirrar rakt in i mig. Det hugger våldsamt i mitt hjärta av att höra hans kvidande och när han har gått hem och tårarna har slutat rinna så sitter den ändå kvar i mig. Den svarta ångesten som jag inte har sett så självklar i någon annans ögon än mina egna. Stenen i min mage växer och till slut brister jag ut i samma kvidande som han. Plågsamt och ärligt och jag känner mig plötsligt vänd ut och in. Blottad och så fruktansvärt sårbar. Rädd för mig själv och för verkligheten. Men mest för livet.
 
Kan inte somna den kvällen. Tittar upp i taket och liksom fastnar där. I persiennskuggorna och gatulampornas svajande belysning. Lyssnar på mitt kylskåp som dånar och klockans konstanta ticktack. Kan inte stänga av bilden av hans rödgråtna ansikte och ljudet av hans dämpade skrik som kom tillsammans med flodvågen av tårar. Kaoset i hans huvud tar plats i mitt och jag kan för allt i världen inte blunda ögonen och låta natten vagga mig till trygghet. Är alldeles för otrygg invändigt ändå. Så kallsvettig ligger jag och vrider mig i mina egna tårar och den svåröversatta skräcken som satt sina klor i mig, tills natten ändå tar mig och ögonlocken tappar taget om takets mönster och färg.
 
Jag vet att jag hjälper honom så gott jag kan men ändå känns det inte tillräckligt. Jag vet att han behöver en annan hjälp, proffesionell hjälp, som vet hur man går till botten med den ångesten som satt sig så hårt i honom. Jag vet det men varför gör det då så ont i mig? Varför kan jag inte tänka på honom utan att gråten sätter sig som en klump i halsen och som en trubbig kniv i hjärtat? Antagligen på grund utav att jag älskar honom. Och älskar man så älskar man.
 

RSS 2.0