mitt hem

Vi har varit med om mycket ihop, du och jag. Älskade lägenhet. I snart tio månader har du varit mitt hem och dina fyrtioåttakvadrat har varit mina att älska. Och jag har älskat och jag kommer sakna möjligheterna du gav mig. Separationsångesten har belägrat mitt hjärta och det svider i ögonen när jag tänker på att det är slut mellan oss. Att jag inte kommer kalla dig hemma och att jag ska hitta trygghet i ett andra väggar, golv och tak. Att jag nu ska vänja mig vid ett annat hemma som är allt annat än dig. Det kommer gå men jag kommer nog alltid älska och sakna dig, mitt första egna hem. Är nog mest rädd för att inte känna mig lika hemma någon annanstans än hos dig.

himlen blå

Himlen är målad i blått och sträcker ut sig från morgon till sen kväll. Jag tar tacksamt emot solens varma kyssar och låter dem gå rakt in i mig och liksom sudda ut det där svåra. Orkar inte ångesttankar och migränframkallande känsloskiftningar just nu för nu orkar jag bara suga ut det lättsamma i livet. Det som berikar och inte tar död på. Det som bara händer för att det händer och händer därefter. Oförväntat och kravlöst. Kärleksfullt.
 
Vilar fötterna mot grönt som kittlar hjärtat och sommarbrisen känns sammetslen mot huden. Tappar andan mitt i all förundran och reagerar knappt över mitt sätt att romantisera årstider. Men årstider, höstvintersommarvår, kan vara det finaste som finns och så värdefullt för hälsan. Äntligen kan man börja om och sommaren i år är en sådan börja-om-årstid för mig. Jag vill så mycket nytt för jag är så olidligt trött på gammalt. Jag vill känna nya händer mot min kropp, lära känna nya människor och besöka nya länder. Göra mycket, helst hela tiden, och uppleva. Känna livet skrika högt av levnadslust. Samla på mig minnen.
 
Vaknar av mjukt regnsmatter mot fönstret och älskar känslan som tar över min kropp.
 
(Och, signaturen Sofia, jag blir hemskt gärna din vän) 

panikilska

låter musiken överrösta gråten medan jag känner hur det sakta sprider sig i kroppet. giftet. ilskan som spritter i varenda led och jag skriker i kudden för att det inte ska höras men kroppen skakar för paniken är överallt. vad fan är det för fel på mitt liv tänker jag och jag svär fast jag inte gör det så mycket annars men jag svär för att jag inte kan kontrollera det som händer i min kropp när kontrollen försvinner och allt jag vill tänkt drömt går i fullständig kras och jag bara önskar att jag vore någon annanstans än just här. för jag vet hur jag beter mig vuxen och jag vet vad som är rätt men just nu hatar jag rätt.
 
 

outkast

Ibland känner jag mig likgiltlig livet. Som om inget spelar större roll och som om mitt liv i jämförelse med andras ändå inte är värt så speciellt mycket. Gör dumsinta grejer när huvudet spelar mig ett spratt. Räknar antal vänner och jämför foton på facebook och känner mig obetydelsefull. Onödig. Försöker hitta tillbaka till det som känns bra, försöker tänka på allt jag älskar i mitt liv och på allt som älskar mig tillbaka. Men det är svårt när obehaget redan krypit för nära. Då går det liksom inte att veva tillbaka tiden pch jag vet att dagen idag kommer präglas av en gnagade oro att inte tillhöra. Att jag inte tillhör, någon eller något. Att jag är ensam i världen.
 
Ibland känner jag mig likgiltlig livet och idag är definitivt en sådan dag.
 

när livslågan plötsligt släcks.

Allt raserar och jag orkar inte. Så känns det ändå in i hjärtslagen. När jag under samma helg får reda på att min enda sommarplan går i tillfällig kras och kanske inte blir av pågrund av allt annat utom mig själv. Och när mitt tänkta hem de tre närmsta månaderna kanske blir någon annans för att det bara måste bli så orkar jag inte med hur tårarna plötsligt rusar upp i en explosionsartad tsunamivåg och tar över hela mitt medvetande. Jag orkar inte med kompliciteten. Jag orkar inte ställa om varenda jävla inställning i min kropp och börja om när det känns som om det enda jag gör är att börja om. Jag orkar bara skita i allt vad detta himla panikslag till liv jag lever heter och lägga mig ner i en och samma ställning för att sedan inte röra på mig.
 
Det är ingens fel men det känns som om världen har något emot mitt välmående och då kan det väl lika väl släckas helt och hållet så jag åtminstone kan vänja mig vid att allt är svart.

RSS 2.0