fortsättandet.

Jag känner det så väl nu. Det desperata behovet av nytt som ekar inuti mig och jag bestämmer mig för att sluta. Sluta leva så mycket i begränsningar och sluta låta oron ta över mig när jag är som skörast. Jag måste prova annat och jag måste låta livet leva lite mer av sig självt. Låta det som händer hända och inte gräva ner och krångla in mig i konsekvenserna. Jag har rätt till konsekvenser och jag har rätt att ignorera dem. Jag måste förändra för att komma vidare och jag vill inget annat än vidare.
 
 
För när min verklighet tappade balansen en dag i novemberregn så kändes det som om mitt hjärta hade spruckit och att sprickorna var kroniska. Jag kände mig fångad i en svarthet som jag inte hittade en enda ljuskälla i. Jag hittade inte ut ur sorgen att vara själv efter så många dagar som tillsammans. 
 
Nu är jag själv och nu mår jag bra. Jag har vant mig vid självheten och älskar den oftast. Det är konstigt att man tar sig igenom allt fast det känns som om man ska dö under tiden. Man klarar mycket. Bara man fortsätter att fortsätta leva och öppnar upp. Så nu öppnar jag upp och viftar bort skuldkänslorna jag inte förtjänar.
 
 
 
 

Livet.

Tappar fattningen för ett ögonblick och liksom ramlar rakt in i mig själv. Ser min verklighet utifrån och kommer på hur mycket jag tycker om mitt liv. Jag glömmer ofta hur lyckligt lottad jag är som har allt jag faktiskt har. Föräldrar, syskon, släkt och vänner. Och inte bara det. Ibland glömmer jag även bort hur vacker min omgivning är. Hur ofattbart vackert det är när asfalten glittrar lite svagt i rostrött solljus och hur gott luften luktar när våren börjar sippra in igenom vinterns snöfasad av minusgrader. Jag mår bra i mig själv och jag tycker om tempot som mitt hjärta slår just nu. Lagom fort och lagom långsamt på samma gång. Behöver hitta stabiliteten och måste vänja mig vid ensamheten och saknaden. Men just nu är jag nöjd och just nu behöver jag bara tänka på nu. Inte hur det blir sen och inte på hur livet har format sig om tjugo år. På något sätt löser det sig alltid. Så länge jag har mig själv och allt jag älskar i mitt liv.
 
 

om en tomhet.

En växande tomhet och en längtan till allt som är annat än det som är nu. Vill till annorlunda och behöver variation. Känner mig instängd i en stad med alldeles för mycket minnen inristade i varje trottoar vi gått på och i luften vi båda fortsätter andas. Jag behöver komma bort för att komma vidare. En känsla av att aldrig riktigt sluta regna, att bara fortsätta falla. Som om jag fastnade i höstens melankoli och behöver några doser vår innan det riktigt släpper.
 
... för så länge den här staden påminner om oss
kan jag inte riktigt vara vän med den.
 

blå ögon på bussen

Igår hittade jag ett par blå ögon på bussen att bli kär i. Nyfikna ögon som kastade ömma hjärtdunk åt mitt håll. Under min generade uppsyn och lätt rosenröda kinder fanns en längtan efter att lära känna människan bakom ögonen. En längtan att lära känna någon från början utan någon som helst föraning eller förväntning.
 
Men han tryckte på STOP-knappen och gick av säkert tio hållplatser innan mig. Sista ögonmötet, innan han passerade genom dörrarna och ut till den riktiga världen där man inte kan bli kär på bussen, var varmt och jag kan se det framför mig när jag blundar. Under resten av bussfärden var jag fast i ett pirrande lyckotillstånd och fortfarande kvar, i hans blå ögon. Vem han än var och vem han än är, spelar ingen roll. Om livet kommer ställa till med ännu ett ögonmöte mellan oss kan ingen veta och kanske är det bäst att lämna det där det precis började? Och bara fortsätta med livet, en aning varmare i hjärtat.
 
 

dance

Sjunger ikapp med den högfärdiga skogen och älskar hur solljuset skiner rakt in och igenom mig. Känner mig lycklig i en annan stad och som om livet faktiskt är möjligt. Glömmer hur det känns när det känns för mycket och känner bara hur naturens vibrerande omfamning tar mig någonstans, där allt bara är och ingen hårdhänt verklighet existerar.

RSS 2.0