sex månader

I lördags var det ett halvår sedan vi tog slut. Tjugofemte november, tjugofemte maj. Idag har det alltså gått mer än sex månader sedan jag kunde kalla mig någons och hade en trofast famn att klamra mig fast vid och just idag gör det så jävla ont. Minnet tar över mig ibland, och får mig att sjunka genom sängen och ner mot svartfärgad hopplöshet. Då gråter jag tills det känns som om att jag har gråtit slut på alla tårar som trängts bakom ögonlocken och bara måste få rinna. Sen, när rödflammigheten har lagt sig, försöker jag tänka på allt som faktiskt inte fungerade. På anledningarna till att jag var tvungen att avsluta oss, för jag glömmer dem så lätt när längtan efter din kroppsvärme, din trygga närvaro, kryper innanför huden. Men vi var infekterade, vi var alldeles för trasiga för att kunna lagas, och jag vet det. Jag vet det och jag vet att vi inte hade kunnat fortsätta, men jag saknar ändå. Jag gråter ändå. Jag önskar att jag kunde säga på niotillfemvis att jag har gått vidare, att jag knappt tänker på honom mer, att jag är tillfreds med mitt liv som singel och att jag nu spenderar mina helgdagar med att dricka vinet, dansa dansen och hångla till avlägsen musik med hipstersnygga män. Men nej, för mig tar det väl längre tid än så att ta det steget, antar jag. Du finns ju i mina tankar lite närsom, och jag kan inte hjälpa det hur mycket jag än vill. Och det kanske är så, att det krävs sex månader till för mig. Ytterligare ett halvt år. Då kanske jag har kommit en bit på väg. 
 

Återkommer

Är hemma från USA och hann precis vänja mig vid min gamla stad igen när jag plötsligt vaknade en morgon med halsont som eskalerade till fyrtiogradersfeber och kaosihuvudet. Grät först för att jag skulle missa fredagsskojet på kvällen men tänkte att jag säkert blir frisk till imorgon. Grät sedan när jag insåg att jag visst inte skulle få göra något lördagskvällen heller och nu gråter jag mest för att det gör ont i kroppen och det är svårt att sova. Men nu börjar det vända och nu börjar det sakta kännas lite bättre. I huvudet är det inte lika dimmigt längre och ögonlocken är inte lika tunga.
 
Men kanske är det bra med lite motgång i vardagen. Jag vet ju att jag blir frisk någongång, även fast det inte känns så. Återkommer när kroppstemperaturen är normal igen.

RSS 2.0