Kärleksord

I en taktlös längtan
Sitter jag fast


Och älskar explosionsartat
Tills knytnävarna vitnar
Och hjärtslagen brister ut i gråt


Önskar mig din varmhet
Din älsklighet och vårt gemensamma liv

 

....

 

Vaknar och tänker på honom
På hans varma kropp bredvid min
Och mjuka fingertoppar mot beröringsvillig hud

 

Snällheten i hans blåa hav
Och tryggheten som hela hans värld ger mig på ett milt ögonkast


Vill lägga kinden mot hans bröst och andas in lugnet han omsvärmar
Somna med hans hjärta nära mitt eget

 

Längtan kryper ut i mig och tränger sig igenom mitt hårda skal

 

 

....

 

Behöver stillheten i ensamheten
Behöver andas in för att kunna andas ut och måste släppa den defensiva ilskan som gjort utbrott i mig


Går i motsatt riktning mot ingenting
Låter vågorna svälja tankebruset medan jag sakta sjunker mot botten


Paniklängtar efter hans varma beröring

Efter fingertoppar mot hud och trycket efter hans läppar på mina
Tömmer huvudet på tårar,
ler fem minuter senare

 


Jobbigt

Hjärtat värker och orden du just yttrade går rakt in och stannar där. "Det kommer nog kännas lite konstigt när du kommer hem". En kallsvettig oro tar över hela mitt medvetande och jag förlorar kontrollen över mina egna tankar. De svävar iväg och plötsligt känns vi hopplöst. Din kärlek som har värmt mitt saknande hjärta i flera veckor blir kall, hård och osmakligt fyrkantig. Försöker gråta, för jag vet inget annat sätt att hantera känslovågen på, men tårarna har frusit till is precis som resten av min förtvivlade kropp och stenen i bröstkorgen lägger sig obekvämt och stör varje andetag. Jag blundar för att försöka komma undan men tankarna hinner ifatt och du finns där även då.

 

För varför varför varför måste du säga så? Varför måste du krångla till oss och göra något som redan är svårt tusen gånger svårare? Tänk det, känn det men håll det för dig själv och lägg inte dina tvivel på mig. Om du tvivlar, är det ingen idé att överhuvudtaget fortsätta eller ödsla tid på varandra. Jag vet vad jag vill med oss och jag vet hur gråtfärdigt jävla förälskad jag är i dig. Jag vet hur mycket jag vill ha dig och hur mina händer suktar efter att få röra vid dig. Efter din lena morgonhud och det fina trygghetsleendet som får mig att skälva och helt tappa fattningen. Efter att vänta dig hem efter jobbet och dela nattens mörker under en promenad med stjärnorna. Så varför måste du göra det svårt nu, när avståndet krymper och vi snart får allt det där vi vill? Jag orkar inte gråta över det nu. Jag orkar inte med tvivel och jag orkar inte undra över dina känslor för mig. 


Det kanske är lika bra att inte komma hem alls. Jag menar så du slipper oroa dig. Det kanske inte blir lika jobbigt då.


Att vi snart ses igen

Jag vet att vi snart ses igen och varje gång saknaden slår ner som en blixt i mig upprepar jag den meningen tills den blir sanning. För jag vet att vi snart ses igen och jag vet att när jag väl är hemma och trygg i din efterlängtade famn kommer avståndet och distansen avdunsta och bli till knappt synliga moln på en klarblå himmel. För då kommer jag inte tvingas sakna mer och mitt hjärta kommer inte behöva vrida sig i plågande längtan efter din hud, dina ögon, din kärlek. Då kommer allt finnas hos mig, tillgängligt att fysiskt älska och röra vid. Och mitt hjärta kommer pusslas ihop och snabbt läkas genom att du finns nära mig och andas mot min nacke när kväll blir natt. Men nu är det svårt att trösta sig med sen. Sen känns för långt borta och jag önskar att jag kunde vrida fram tiden tills det bara är en dag som skiljer oss åt, en dag till kärlek, för då kan jag somna med tanken att jag äntligen äntligen snart är där. Hos dig och hos oss.


För jag vet att vi snart ses och jag vet att jag ska njuta av det jag upplever nu. Njuta av nya miljöer, friheten i att vakna och att kunna välja själv, utmana ödet och lära känna nya städer. Och jag njuter verkligen. Magen pirrar när vi sitter på en buss mot okänd destination och jag älskar att förundras över olikheterna från det jag är van vid. Häpnas över sköna vyer och annorlunda kulturer. Lär mg så mycket och växer som människa. Tar ansvar och klara mig själv på ett sätt jag inte behövt göra förut, och det kommer finnas kvar i mig för resten av mitt liv. Och när jag är hemma kommer jag se tillbaka på denna redan med kokande värme i bröstet. Men ändå saknar jag. Jag vill stanna men jag vill hem. För jag vill hem till dig. 


Jag älskar dig! 


Brev

Till mig själv,

jag vet att du ibland bara ser alla andra utom just dig själv. Att du ser allt som är fint, snyggt och bra på alla i din närhet men väldigt sällan något på dig själv. Du ser andras färdigheter och egenskaper som viktigare och mer värdefulla än dina egna och du tycker alltid att de lyser tusen gånger starkare än allt som är du. 

Du nedvärderar dig själv och sätter vattenfasta stämplar på din egen person som tråkig, vanlig och oklanderligt ful. Du råkar alltid vara det sämsta av allt; fulast, äckligast, tråkigast, jobbigast osv. Och tanken, hur någon skulle kunna tycka du är perfekt och allt den personen vill ha, slår dig ofta hårt i ansiktet. För vem skulle vilja ha någon som dig och framförallt, vem skulle kunna älska dig? Du är ju alldeles för transparent grå för det.

Och jag vet, det är svårt att se sig själv när allt omkring är omöjligt svart och hjärtat slår i rutinmässig otakt. Det är svårt att höja sig själv när alla andras liv känns romantiskt operfekta och nonstop-roliga. När filtrerade instagrambilder, obekymrade skratt och snygga kroppar når dig från morgon till kväll och hånler dig rätt i ansiktet. Som för att slå fast att du inte duger. Att du borde se ut så, att du borde bete dig så och att du borde vara som henne. För då kanske även du skulle kunna tillhöra toppskiktet och faktiskt vara vara värd lite kärlek och älsklighet. Men när svartheten kryper in under huden kan det kännas så mycket bättre att gömma sig under täcket, gråta hjärtat ur kroppen och hata sig själv på det där vidriga självförminskade sättet som man bara kan göra om sig själv. Försvinna i mitten av ett återkommande självförakt som aldrig verkar ta slut. 

För det här med att jämföra sig med andra kommer aldrig ta slut eller bli bättre om man inte gör något åt det. Det kommer fortsätta i den onda cirkeln som redan är i gång och rotera tills hatet tar över och blir verklighet. Och det vill du inte, jag lovar. Du är alldeles för bra och stark för det. Det går att förändra sin syn på saker och ting, även den granskande bilden på sig själv.
Men då måste du komma ihåg och hela tiden påminna dig själv om allt som är fantastisk med just din personlighet och ditt liv. Hur mycket bra du gör för människor och hur många som ser upp till dig och behöver dig. Du måste börja älska dig själv sett från ett utifrånperspektiv. Hur skulle du se på dig själv om du inte levde i din kropp? 

Och ta inte så hårt på saker. Gå inte ner dig fullständigt om något känns plötsligt motsträvigt och svårt. Tänk då på vad som är viktigt och allt vackert i ditt liv. Din fina familj och släkt, alla dina vänner och bekantskaper i olika åldrar och former, din trygghet i den finaste personen du vet och alla andra små värdefulla viktigheter i din värld som du inte kan leva utan. Och känn värmen som omsluter ditt hjärta och glöm det som får tillfället får lyckan att tryta

Svartsjuka och att ständigt längta efter något som andra har är inte värt det. Öppna din famn för alla människor som du möter och bjud in alla till din värld. Försök att bli av med alla förutfattade meningar och försök att lära känna en människa innan du dömer. Om du och en människa inte går bra ihop, lägg ingen energi på det utan glöm det och gå vidare. Och försök att inte leva i begränsningar. Försök att låta hjärtat bestämma och uppmuntra allt som är spontant. När jobbigheterna dyker på dig, gråt gråten ur bröstet och dansa molnigheten ur benen. Tappa inte bort dig i mörkret utan ryck på axlarna, det är okej att inte alltid bry sig. Var varm mot alla du möter och ge dem en ärlig del av dig själv. Börja inte tänka vad andra tänker om sig. Det hjälper ingen! Och att vara cynisk och bitter leder bara till tråkigt. Le med hela ansiktet och kramas så mycket du kan. När svartsjukan och otillräckligheten stormar i dig och du bara villl skrikgråta och försvinna från jordens yta, tänk på något som alltid gör dig lugn och som kan få ovädret att dra vidare. Tänk på dina varmhjärtade föräldrar eller hur obekymrad du är i närheten av djur. Låt tankarna på det ta över och försök att somna med trygghet i hjärtat varj natt.

Du är en av miljoner människor som förtjänar sin lycka. Och du klarar allt! 


Självvald terapi

Höjer musiken tills tankarna inte hörs och ser regnet smattra mot bussfönstret. Tittar ut över ödsliga industriområden och skymtar grönklädda bergskedjor. Längtan kramar mitt hjärta hårt och gör det svårt att andas ibland, svårt att vara helt och hållet nu. Det finns så mycket sen som får mitt hjärta att bubbla över och ögon att tåras. Men nu vill jag vara här. I tre månader självvald terapi. Tre månader utflykt och ständig upplevelse. Tre månader jag. 

Blundar och låter musiken gå rakt in. 


Utdragen väntan på kärlek

Din tröja

Låter dagarna passera
En efter en

Längtar i smyg
Efter din beröring
Och att vara två tillsammans

Kramar din tröja
Och tänker att den är du

Trygghetshjärta

I en flämtande längtan
Att överlåta mig själv till kärlek
Ringer jag dig mitt i nattens impulsivitet
Och pratar om inget 
Mest för att få höra din röst
Och för att kunna somna om med ett brinnande trygghetshjärta trummande i bröstkorgen


Två sekunder utbrott

Mitt hjärta slår oroligt och jag försöker ignorera de tårar som tränger ut genom mina ögonlock när jag lägger mig i sängen för att sova. Undrar varför det känns så svart just nu. Varför hans nonchalanta stämma upprör mig till den grad att jag blir förbannad och vill ge upp hela idén på något jag, du och vi. Det verkar aldrig som om han vill det helt ut, fast jag egentligen vet hur mycket han verkligen vill. Hur mycket han längtar, våndas och saknar. Men varför är det då svart inuti mig? Varför blir det inte varmare och lättare ju närmare jag kommer honom? Och varför visar han mig inte det hela tiden? Jag vill känna mig säker. Trygg i honom och trygg i att kunna säga vad som helst till honom utan att tveka på vad han kommer tycka tänka känna. För det ska inte spela roll. Det ska bara spela roll för honom att det är något jag har på hjärtat just då och jag måste säga det. Och just därför, tappar jag andan och börjar huttra när han låter för hård i tonen eller fnyser lite väl högt. Jag har hört det innan. Jag känner igen det sättet och den attityden. Jag har tassat på tå kring en människa innan och gjort mig till och betänkt varje ord. Och det tänker jag inte göra igen. Det förstör mer än vad det behåller och om han tröttnar på mina onödiga meningar nu så kommer han garanterat göra det sen. Så varför ens fucking försöka? Hjärtats oroliga slag kanske försöker säga mig just det. Hur omöjlig kärleken är. Att det är bättre att vara själv. Att vinna sina egna strider. 

Strandsatt

I bruset av vågorna känns verkligheten långt borta. Det blir så avlägset här och tiden har sin egen lilla gång. Bland mellanmjölksvita stränder och turkosblått vatten. Får inte nog av solens beröring och vindens mjuka fläktar. Vill att dagarna går men vill vara kvar här. Mitt i frihet och "jag gör vad jag vill när jag känner för det. " Vill alltid kunna känna mig så obegränsad och sansad som jag gör nu. Strandsatt på en malaysisk ö utan varken destination eller krav. Fast i ett milt ingenting där känslor och tankar svävar som luddiga bomullsmoln istället för att hugga mig som knivar. Där vill jag vara. 

Plötslig hjärtknip

Åh vill gråta all förtvivlan ur kroppen och glömma bort dig och oss. Just nu ger det mig inget annat än ont i magen och ett bedövande hjärtknip. För varför ska det vara så svårt och varför hugger dina ord så hårt i mig? När det låter som om allt är mitt fel och som om din saknad är värre än min. Vad fan ska jag göra åt situationen nu? Den är som den är ochgår inte att ändra på. Din kalla röst och dina avhuggna stavelser ger mig bara smärta och dåligt jävla samvete ändå. Och det gör mig olustigt kallsvettig och håller mig sömnlös om nätterna. Orkar inte orka mer och orkar inte vara nervös inför varje gång vi ska prata för att samtalet kanske ska bli dåligt. Och vill inte behöva önska efter samtalet att jag överhuvudtaget ringde. Jag vill bara vara säker på dig och din kärlek till mig men när du låter som du gjorde idag undrar jag varför jag ens bryr mig om att fortsätta längta. För vad är det då att längta till? 

Lite längtan

När oroligheten tar över och mitt hjärta känns panikaktigt otryggt längtar jag hem. Hem till människor jag känner ut och innan och aldrig behöver tvivla på. Hem till gator jag kan och har cyklat gått dansat längs hundra gånger förr. Hem till vardag och stillsamma söndagseftermiddagar. Hem till honom.  Men jag trivs här. Där jag är nu. Mitt i frihet och mitt i "jag gör vad jag vill när jag känner för dig". Sover ut för länge, äter alldeles för dyrt, köper för mycket finheter, ser saker som är annorlunda hemma och förlänger kvällarna. Pratar med främlingar och blir fort bekant med nya städers labyrintsystem av vägar och gator. Trivs och njuter av lugnet och stillhet. Pirrheten i att inte veta hur nästa dag blir och hur ett land är i jämförelse med ett annat.  Men längtan till honom är något annat och den kryper längs min ryggrad och under huden och gör mig svidande påmind om att jag inte är där han är. Att hans hjärta slår en flygresa från mig och att jag, hur mycket jag än vill, inte kan röra vid honom. Kyssa honom i nacken eller somna med min hand i hans. Och den längtan kommer nog sitta i tills jag äntligen får vara hans på riktigt. Och leva tillsammans och inte ständigt beroende av vwifiuppkoppling och bekräftande ord. Att bara vara varandras. 

RSS 2.0