Kärleksord
I en taktlös längtan
Sitter jag fast
Och älskar explosionsartat
Tills knytnävarna vitnar
Och hjärtslagen brister ut i gråt
Önskar mig din varmhet
Din älsklighet och vårt gemensamma liv
....
Vaknar och tänker på honom
På hans varma kropp bredvid min
Och mjuka fingertoppar mot beröringsvillig hud
Snällheten i hans blåa hav
Och tryggheten som hela hans värld ger mig på ett milt ögonkast
Vill lägga kinden mot hans bröst och andas in lugnet han omsvärmar
Somna med hans hjärta nära mitt eget
Längtan kryper ut i mig och tränger sig igenom mitt hårda skal
....
Behöver stillheten i ensamheten
Behöver andas in för att kunna andas ut och måste släppa den defensiva ilskan som gjort utbrott i mig
Går i motsatt riktning mot ingenting
Låter vågorna svälja tankebruset medan jag sakta sjunker mot botten
Paniklängtar efter hans varma beröring
Efter fingertoppar mot hud och trycket efter hans läppar på mina
Tömmer huvudet på tårar,
ler fem minuter senare
Jobbigt
Hjärtat värker och orden du just yttrade går rakt in och stannar där. "Det kommer nog kännas lite konstigt när du kommer hem". En kallsvettig oro tar över hela mitt medvetande och jag förlorar kontrollen över mina egna tankar. De svävar iväg och plötsligt känns vi hopplöst. Din kärlek som har värmt mitt saknande hjärta i flera veckor blir kall, hård och osmakligt fyrkantig. Försöker gråta, för jag vet inget annat sätt att hantera känslovågen på, men tårarna har frusit till is precis som resten av min förtvivlade kropp och stenen i bröstkorgen lägger sig obekvämt och stör varje andetag. Jag blundar för att försöka komma undan men tankarna hinner ifatt och du finns där även då.
För varför varför varför måste du säga så? Varför måste du krångla till oss och göra något som redan är svårt tusen gånger svårare? Tänk det, känn det men håll det för dig själv och lägg inte dina tvivel på mig. Om du tvivlar, är det ingen idé att överhuvudtaget fortsätta eller ödsla tid på varandra. Jag vet vad jag vill med oss och jag vet hur gråtfärdigt jävla förälskad jag är i dig. Jag vet hur mycket jag vill ha dig och hur mina händer suktar efter att få röra vid dig. Efter din lena morgonhud och det fina trygghetsleendet som får mig att skälva och helt tappa fattningen. Efter att vänta dig hem efter jobbet och dela nattens mörker under en promenad med stjärnorna. Så varför måste du göra det svårt nu, när avståndet krymper och vi snart får allt det där vi vill? Jag orkar inte gråta över det nu. Jag orkar inte med tvivel och jag orkar inte undra över dina känslor för mig.
Det kanske är lika bra att inte komma hem alls. Jag menar så du slipper oroa dig. Det kanske inte blir lika jobbigt då.
Att vi snart ses igen
Jag vet att vi snart ses igen och varje gång saknaden slår ner som en blixt i mig upprepar jag den meningen tills den blir sanning. För jag vet att vi snart ses igen och jag vet att när jag väl är hemma och trygg i din efterlängtade famn kommer avståndet och distansen avdunsta och bli till knappt synliga moln på en klarblå himmel. För då kommer jag inte tvingas sakna mer och mitt hjärta kommer inte behöva vrida sig i plågande längtan efter din hud, dina ögon, din kärlek. Då kommer allt finnas hos mig, tillgängligt att fysiskt älska och röra vid. Och mitt hjärta kommer pusslas ihop och snabbt läkas genom att du finns nära mig och andas mot min nacke när kväll blir natt. Men nu är det svårt att trösta sig med sen. Sen känns för långt borta och jag önskar att jag kunde vrida fram tiden tills det bara är en dag som skiljer oss åt, en dag till kärlek, för då kan jag somna med tanken att jag äntligen äntligen snart är där. Hos dig och hos oss.
För jag vet att vi snart ses och jag vet att jag ska njuta av det jag upplever nu. Njuta av nya miljöer, friheten i att vakna och att kunna välja själv, utmana ödet och lära känna nya städer. Och jag njuter verkligen. Magen pirrar när vi sitter på en buss mot okänd destination och jag älskar att förundras över olikheterna från det jag är van vid. Häpnas över sköna vyer och annorlunda kulturer. Lär mg så mycket och växer som människa. Tar ansvar och klara mig själv på ett sätt jag inte behövt göra förut, och det kommer finnas kvar i mig för resten av mitt liv. Och när jag är hemma kommer jag se tillbaka på denna redan med kokande värme i bröstet. Men ändå saknar jag. Jag vill stanna men jag vill hem. För jag vill hem till dig.
Jag älskar dig!
Brev
Till mig själv,
jag vet att du ibland bara ser alla andra utom just dig själv. Att du ser allt som är fint, snyggt och bra på alla i din närhet men väldigt sällan något på dig själv. Du ser andras färdigheter och egenskaper som viktigare och mer värdefulla än dina egna och du tycker alltid att de lyser tusen gånger starkare än allt som är du.
Du nedvärderar dig själv och sätter vattenfasta stämplar på din egen person som tråkig, vanlig och oklanderligt ful. Du råkar alltid vara det sämsta av allt; fulast, äckligast, tråkigast, jobbigast osv. Och tanken, hur någon skulle kunna tycka du är perfekt och allt den personen vill ha, slår dig ofta hårt i ansiktet. För vem skulle vilja ha någon som dig och framförallt, vem skulle kunna älska dig? Du är ju alldeles för transparent grå för det.
Och jag vet, det är svårt att se sig själv när allt omkring är omöjligt svart och hjärtat slår i rutinmässig otakt. Det är svårt att höja sig själv när alla andras liv känns romantiskt operfekta och nonstop-roliga. När filtrerade instagrambilder, obekymrade skratt och snygga kroppar når dig från morgon till kväll och hånler dig rätt i ansiktet. Som för att slå fast att du inte duger. Att du borde se ut så, att du borde bete dig så och att du borde vara som henne. För då kanske även du skulle kunna tillhöra toppskiktet och faktiskt vara vara värd lite kärlek och älsklighet. Men när svartheten kryper in under huden kan det kännas så mycket bättre att gömma sig under täcket, gråta hjärtat ur kroppen och hata sig själv på det där vidriga självförminskade sättet som man bara kan göra om sig själv. Försvinna i mitten av ett återkommande självförakt som aldrig verkar ta slut.
För det här med att jämföra sig med andra kommer aldrig ta slut eller bli bättre om man inte gör något åt det. Det kommer fortsätta i den onda cirkeln som redan är i gång och rotera tills hatet tar över och blir verklighet. Och det vill du inte, jag lovar. Du är alldeles för bra och stark för det. Det går att förändra sin syn på saker och ting, även den granskande bilden på sig själv.
Men då måste du komma ihåg och hela tiden påminna dig själv om allt som är fantastisk med just din personlighet och ditt liv. Hur mycket bra du gör för människor och hur många som ser upp till dig och behöver dig. Du måste börja älska dig själv sett från ett utifrånperspektiv. Hur skulle du se på dig själv om du inte levde i din kropp?
Och ta inte så hårt på saker. Gå inte ner dig fullständigt om något känns plötsligt motsträvigt och svårt. Tänk då på vad som är viktigt och allt vackert i ditt liv. Din fina familj och släkt, alla dina vänner och bekantskaper i olika åldrar och former, din trygghet i den finaste personen du vet och alla andra små värdefulla viktigheter i din värld som du inte kan leva utan. Och känn värmen som omsluter ditt hjärta och glöm det som får tillfället får lyckan att tryta
Svartsjuka och att ständigt längta efter något som andra har är inte värt det. Öppna din famn för alla människor som du möter och bjud in alla till din värld. Försök att bli av med alla förutfattade meningar och försök att lära känna en människa innan du dömer. Om du och en människa inte går bra ihop, lägg ingen energi på det utan glöm det och gå vidare. Och försök att inte leva i begränsningar. Försök att låta hjärtat bestämma och uppmuntra allt som är spontant. När jobbigheterna dyker på dig, gråt gråten ur bröstet och dansa molnigheten ur benen. Tappa inte bort dig i mörkret utan ryck på axlarna, det är okej att inte alltid bry sig. Var varm mot alla du möter och ge dem en ärlig del av dig själv. Börja inte tänka vad andra tänker om sig. Det hjälper ingen! Och att vara cynisk och bitter leder bara till tråkigt. Le med hela ansiktet och kramas så mycket du kan. När svartsjukan och otillräckligheten stormar i dig och du bara villl skrikgråta och försvinna från jordens yta, tänk på något som alltid gör dig lugn och som kan få ovädret att dra vidare. Tänk på dina varmhjärtade föräldrar eller hur obekymrad du är i närheten av djur. Låt tankarna på det ta över och försök att somna med trygghet i hjärtat varj natt.
Du är en av miljoner människor som förtjänar sin lycka. Och du klarar allt!
Självvald terapi
Höjer musiken tills tankarna inte hörs och ser regnet smattra mot bussfönstret. Tittar ut över ödsliga industriområden och skymtar grönklädda bergskedjor. Längtan kramar mitt hjärta hårt och gör det svårt att andas ibland, svårt att vara helt och hållet nu. Det finns så mycket sen som får mitt hjärta att bubbla över och ögon att tåras. Men nu vill jag vara här. I tre månader självvald terapi. Tre månader utflykt och ständig upplevelse. Tre månader jag.
Blundar och låter musiken gå rakt in.
Utdragen väntan på kärlek
Din tröja
Låter dagarna passera
En efter en
Längtar i smyg
Efter din beröring
Och att vara två tillsammans
Kramar din tröja
Och tänker att den är du
Trygghetshjärta
I en flämtande längtan
Att överlåta mig själv till kärlek
Ringer jag dig mitt i nattens impulsivitet
Och pratar om inget
Mest för att få höra din röst
Och för att kunna somna om med ett brinnande trygghetshjärta trummande i bröstkorgen
