Jobbigt

Hjärtat värker och orden du just yttrade går rakt in och stannar där. "Det kommer nog kännas lite konstigt när du kommer hem". En kallsvettig oro tar över hela mitt medvetande och jag förlorar kontrollen över mina egna tankar. De svävar iväg och plötsligt känns vi hopplöst. Din kärlek som har värmt mitt saknande hjärta i flera veckor blir kall, hård och osmakligt fyrkantig. Försöker gråta, för jag vet inget annat sätt att hantera känslovågen på, men tårarna har frusit till is precis som resten av min förtvivlade kropp och stenen i bröstkorgen lägger sig obekvämt och stör varje andetag. Jag blundar för att försöka komma undan men tankarna hinner ifatt och du finns där även då.

 

För varför varför varför måste du säga så? Varför måste du krångla till oss och göra något som redan är svårt tusen gånger svårare? Tänk det, känn det men håll det för dig själv och lägg inte dina tvivel på mig. Om du tvivlar, är det ingen idé att överhuvudtaget fortsätta eller ödsla tid på varandra. Jag vet vad jag vill med oss och jag vet hur gråtfärdigt jävla förälskad jag är i dig. Jag vet hur mycket jag vill ha dig och hur mina händer suktar efter att få röra vid dig. Efter din lena morgonhud och det fina trygghetsleendet som får mig att skälva och helt tappa fattningen. Efter att vänta dig hem efter jobbet och dela nattens mörker under en promenad med stjärnorna. Så varför måste du göra det svårt nu, när avståndet krymper och vi snart får allt det där vi vill? Jag orkar inte gråta över det nu. Jag orkar inte med tvivel och jag orkar inte undra över dina känslor för mig. 


Det kanske är lika bra att inte komma hem alls. Jag menar så du slipper oroa dig. Det kanske inte blir lika jobbigt då.


Kommentarer

Kommentera här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0