Lite längtan

När oroligheten tar över och mitt hjärta känns panikaktigt otryggt längtar jag hem. Hem till människor jag känner ut och innan och aldrig behöver tvivla på. Hem till gator jag kan och har cyklat gått dansat längs hundra gånger förr. Hem till vardag och stillsamma söndagseftermiddagar. Hem till honom.  Men jag trivs här. Där jag är nu. Mitt i frihet och mitt i "jag gör vad jag vill när jag känner för dig". Sover ut för länge, äter alldeles för dyrt, köper för mycket finheter, ser saker som är annorlunda hemma och förlänger kvällarna. Pratar med främlingar och blir fort bekant med nya städers labyrintsystem av vägar och gator. Trivs och njuter av lugnet och stillhet. Pirrheten i att inte veta hur nästa dag blir och hur ett land är i jämförelse med ett annat.  Men längtan till honom är något annat och den kryper längs min ryggrad och under huden och gör mig svidande påmind om att jag inte är där han är. Att hans hjärta slår en flygresa från mig och att jag, hur mycket jag än vill, inte kan röra vid honom. Kyssa honom i nacken eller somna med min hand i hans. Och den längtan kommer nog sitta i tills jag äntligen får vara hans på riktigt. Och leva tillsammans och inte ständigt beroende av vwifiuppkoppling och bekräftande ord. Att bara vara varandras. 

Kommentarer

Kommentera här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0