Två sekunder utbrott

Mitt hjärta slår oroligt och jag försöker ignorera de tårar som tränger ut genom mina ögonlock när jag lägger mig i sängen för att sova. Undrar varför det känns så svart just nu. Varför hans nonchalanta stämma upprör mig till den grad att jag blir förbannad och vill ge upp hela idén på något jag, du och vi. Det verkar aldrig som om han vill det helt ut, fast jag egentligen vet hur mycket han verkligen vill. Hur mycket han längtar, våndas och saknar. Men varför är det då svart inuti mig? Varför blir det inte varmare och lättare ju närmare jag kommer honom? Och varför visar han mig inte det hela tiden? Jag vill känna mig säker. Trygg i honom och trygg i att kunna säga vad som helst till honom utan att tveka på vad han kommer tycka tänka känna. För det ska inte spela roll. Det ska bara spela roll för honom att det är något jag har på hjärtat just då och jag måste säga det. Och just därför, tappar jag andan och börjar huttra när han låter för hård i tonen eller fnyser lite väl högt. Jag har hört det innan. Jag känner igen det sättet och den attityden. Jag har tassat på tå kring en människa innan och gjort mig till och betänkt varje ord. Och det tänker jag inte göra igen. Det förstör mer än vad det behåller och om han tröttnar på mina onödiga meningar nu så kommer han garanterat göra det sen. Så varför ens fucking försöka? Hjärtats oroliga slag kanske försöker säga mig just det. Hur omöjlig kärleken är. Att det är bättre att vara själv. Att vinna sina egna strider. 

Kommentarer

Kommentera här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0