Längtan

Min hud längtar efter hans varma beröring och att titta djupt in i hans blågröna ögonhav. Hjärtat slår i otakt och saknaden är olidlig när kvällen blir natt och jag vill kunna krypa ner och gömma mig i hans trygghet. Just nu känns avståndet för långt och längtan för hård. Försöker tänka att jag snart är hos honom igen, att vi snart kan vakna ihop igen. Men när dagarna går för långsamt och hjärtat för urgröpt känns kärleken för långt borta och 18 december som en evighet bort.

Molnar

Känner hur molnigheten drar över mig på fem sekunder och jag börjar genast regna saknad efter allt jag inte har just nu. Tampas med otryggheten som alltid gör sig påmind när skymningen släcker solens varma strålar och nattsvartheten mullrar in. Vill krypa ihop nära dig och koncentrera mig på dina andetag och inget annat. Men du inte här och ditt hjärta slår någon annanstans än bredvid mitt. Jag försöker svälja bort den förtvivlan som tjocknat i min hals och reda ut orostrasslet som lindat in sig innanför bröstkorgen men misslyckas gång på gång. Blundar och fokuserar på att andas. Tänker på att jag helst inte ska tänka alls och försöker göra mig känslomässigt likgiltig för mitt utslagna hjärtas skull. Så att jag ska överleva den ångestdrabbade ängsligheten det innebär att längta för mycket.

Saknaden efter din beröring kryper under huden och jag minns känslan av dina läppar mot mina. Hur du smakar och hur din hud Känns mot mina fingertoppar. Famlar bland våra fåtaliga men förälskade minnen och hittar ett att hålla hårt fast vid..

Vår första morgon. Med hungriga kroppar och berusade kyssar. Hur din hand sökte min och flätade samman våra fingrar. Hur du log och dina solkyssta andetag mot min hals. Hur jag visste redan då, innan du visste, att du måste måste måste bli min. Att vi var kärlek.

Och jag håller hårt i det, tills du kan hålla om mig sådär hårt igen. Tills mitt hjärta har hittat hem och mina fingrar får fläta ihop sig med dina. Så länge förlitar jag mig helt och hållet på solens rosaröda morgonstrålar och sättet de varje dag väcker mig och för mig en dag närmare oss. 


Måndagsont

Du låter trött och jag känner mig jobbig som fortsätter prata fast det känns som om du mest vill lägga på. Du råkar avbryta mig mitt i en mening om ingenting och jag hör på din röst att du är på väg att runda av samtalet. Jag slutar prata i takt med att mitt hjärta börjar kallsvettas och gråten eskalera i bröstet. Säger godnatt och pusspuss och försöker låta oförändrad på rösten trots tårarna som tränger sig emellan. För jag förstår att du är trött men egentligen förstår jag inget alls. Du ville prata och du borde vilja prata. Vi är ett jordklot ifrån varandra och då får inte trötthet påverka. Tiden är för värdefull för det. Och orden för sköra och för få för att ens få kunna misstas som ignorans eller nonchalans. Det gör alldeles för ont då, när vi inte kan lösa onödiga missuppfattningar med en varm kyss eller ett förälskat ögonkast. Orden är det enda vi har att förlita oss på och då måste vi välja dem med varsamhet. Och älska fullt ut på det sättet vi kan; genom pratet! 


Lidandet

Överallt finns det lidande men här talar den högre och det känns som ett knivhugg i hjärtat varje gång jag tvingar mig själv att blunda. Verkligheten slår mig hårdhänt och förvränger min tidigare syn på den värld jag själv lever mitt i. Berättar sanningar utan förskönande yttre lager och går rakt in istället för genom omvägar. Och jag tar in och tar in tills jag nästan briserar och knappt kan andas längre. Kippar efter luft när något slår mig. En insikt, en lärdom, eller kanske en av de där sanningarna. Att kanske är det precis därför jag andas? För motsatsens skull. 

Färdas genom en obekant värld, längs brokiga indienvyer och bevittnar utslitna kroppar med alldeles för tung last och tänker att skeletten snart kommer att ge vika. Ser för små barn springa omkring på alldeles för trafikerade vägar och göra jobb som tillhör en vuxen medan vuxna män sitter tillrätta och obekymrat och ser på. Träffar kvinnor med härdade ansikten och åtstramade leenden som knappt ler och konstigt är inte det med tanke på de tyglade och tillrättalagda liv de föds in i genom att bara vara av kvinnligt kön. Med de gör vad de ska för att de måste och för att de inte vet något annat än precis det. Men jag vet så mycket mer om fria val och om pirrande lust och precis där, går jag sönder. 

Passerar otaliga mängder slumområden och ser hur fattigdomen präglar varenda kvadratmeter. Den syns i regndränkta hyddor och känns i den dammiga luften. Den finns i de sjukdomsfyllda skräphögarna och barfotabarnens trasiga kläder. I omgivningens sätt att se ner på eller helt se förbi familjerna som lever mitt i den och deras behov. Som starkast lyser den i tiggarnas tomhänta händer, tobakofärgade framtänder och påstridiga försök till att överhuvudtaget synas och finnas till. Men framförallt syns den i deras blickar, i deras gråstenskalla ögonkast, svältfödda på allt som heter ömhet och kärlek. Och jag önskar varje gång jag möter de ögonen med mina att världen kunde vara lite mer barmhärtig, lite mer rättvis. 

För lidandet finns överallt och trampar hål på drömmar och framtidsutsikter. Drabbar oskyldigt utvalda och kommer utan förvarning. Men bortanför lidandet finns något annat. Bortanför fattigdomen och slummens tunga odör. Där finns människor med varma hjärtan och stora leenden. Syskon som bär på sina yngre syskon och ger dem all sin lilla trygghet och värme. Barn i olika åldrar som leker tillsammans och skrattar högt mitt i bedrövelsen. Som ser det fina i det lilla och når utanför begränsningarna. Mammor som gör allt för sina barn och hittar möjligheter i omöjligheter. Lagar hål i kläder som redan är för slitna och håller rent i allt det smutsiga. Sprakande regnbågsfärger i kontrast till allt det hårda och varma samtal med nyfikna människor med glittrande ögon som vill så mycket väl. Så mycket kärlek!

Och när jag ser all denna kärlek och får vara en del av den värmen utan att be om det känns lidandet flera mil bort. När människor som inte har mycket ändå är så genuint lyckliga och sättet de ger på utan att kräva tillbaka. Flätar samman min hand hårt med mina små nyfunna vänner och känner hjärtat pulsera. Och äntligen kan jag andas igen! 


Tillhörandet

En tillfällig kyla kniper tag om min hals och lägger sig som ett isblock över bröstet. Hjärtat försöker slå normalt men kvävs av tyngden att inte veta säkert. Att älska obegränsat men inte riktigt våga tillhöra. Ifall det kanske spricker. Ifall han kanske tröttnar och låter sitt hjärta slå någon annanstans än hos längtan till mig. Och ifall det kanske spricker måste jag vara beredd på att resa mig upp och måste jag vara beredd på att resa mig upp från ännu ett hjärtligt vulkanutbrott måste jag vara säker på att jag inte faller för långt och hårt och hopplöst handlöst. Och därför vågar jag inte riktigt tillhöra, för jag vågar inte chansa med hela min spräckliga inutihet som insats. För går det här sönder går jag aldrig att laga. 
 
Men, jag älskar honom. Jag älskar älskar älskar så mycket, och hela hans sätt talar till mig med samma ord. Att han älskar mig. Att han väljer mig. Väljer att välja mig före allt annat. Han vill tillhöra mig och varför vågar jag inte tillhöra honom då?
 
Och så vaknar jag en natt av ett sms som fyller mitt hjärta med litervis av kärlek och suddar bort tvivlet och kylan släpper när jag hör hans röst och tillfälligt förflyttas ett jordklot närmare honom. Isblocket smälter mer för varje kärleksord han kastar över mig och oroligt smältvatten hittar ut i förälskade tårar. Och någon gång vågar jag nog också tillhöra igen. 

I en rostig buss

Åker i en rostig buss genom den indiska landsbygden och tänker klart tankar som jag lagt åt sidan förut. Saknar den verklighet i orangeröda hösttoner som jag har lämnat hemma men trivs i den kravlösa tillvaro det innebär att vara långt ifrån måsten och huvudvärksframkallande ångestkännigar. Längtar ofta efter kärleksvarma nätter och att vakna tillsammans med den människa jag har valt att forma en gemensam enhet med och känner hur andetagen kan ta slut när kvällskvistarna blir för ensamma. Försöker fylla ut tomrummet i hjärtat med regnbågsfärgade ny-heter i ett land jag träffar för första gången och precis blivit vän med, och lyckas nästan hela tiden. Möter människor med storslagna hjärtan och ser med egna ögon ett av världens sju underverk. Kramar små små barnhänder som jag önskar att jag aldrig skulle behöva släppa taget om och släpper inte taget. Men då och då tar hjärtknipet över och ett fallfärdigt regn stockar sig i bröstet och längtar som det aldrig längtat till en orangeröd höst i Sverige att smälta samman med.

RSS 2.0