I en rostig buss

Åker i en rostig buss genom den indiska landsbygden och tänker klart tankar som jag lagt åt sidan förut. Saknar den verklighet i orangeröda hösttoner som jag har lämnat hemma men trivs i den kravlösa tillvaro det innebär att vara långt ifrån måsten och huvudvärksframkallande ångestkännigar. Längtar ofta efter kärleksvarma nätter och att vakna tillsammans med den människa jag har valt att forma en gemensam enhet med och känner hur andetagen kan ta slut när kvällskvistarna blir för ensamma. Försöker fylla ut tomrummet i hjärtat med regnbågsfärgade ny-heter i ett land jag träffar för första gången och precis blivit vän med, och lyckas nästan hela tiden. Möter människor med storslagna hjärtan och ser med egna ögon ett av världens sju underverk. Kramar små små barnhänder som jag önskar att jag aldrig skulle behöva släppa taget om och släpper inte taget. Men då och då tar hjärtknipet över och ett fallfärdigt regn stockar sig i bröstet och längtar som det aldrig längtat till en orangeröd höst i Sverige att smälta samman med.

Kommentarer

Kommentera här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0