Lidandet

Överallt finns det lidande men här talar den högre och det känns som ett knivhugg i hjärtat varje gång jag tvingar mig själv att blunda. Verkligheten slår mig hårdhänt och förvränger min tidigare syn på den värld jag själv lever mitt i. Berättar sanningar utan förskönande yttre lager och går rakt in istället för genom omvägar. Och jag tar in och tar in tills jag nästan briserar och knappt kan andas längre. Kippar efter luft när något slår mig. En insikt, en lärdom, eller kanske en av de där sanningarna. Att kanske är det precis därför jag andas? För motsatsens skull. 

Färdas genom en obekant värld, längs brokiga indienvyer och bevittnar utslitna kroppar med alldeles för tung last och tänker att skeletten snart kommer att ge vika. Ser för små barn springa omkring på alldeles för trafikerade vägar och göra jobb som tillhör en vuxen medan vuxna män sitter tillrätta och obekymrat och ser på. Träffar kvinnor med härdade ansikten och åtstramade leenden som knappt ler och konstigt är inte det med tanke på de tyglade och tillrättalagda liv de föds in i genom att bara vara av kvinnligt kön. Med de gör vad de ska för att de måste och för att de inte vet något annat än precis det. Men jag vet så mycket mer om fria val och om pirrande lust och precis där, går jag sönder. 

Passerar otaliga mängder slumområden och ser hur fattigdomen präglar varenda kvadratmeter. Den syns i regndränkta hyddor och känns i den dammiga luften. Den finns i de sjukdomsfyllda skräphögarna och barfotabarnens trasiga kläder. I omgivningens sätt att se ner på eller helt se förbi familjerna som lever mitt i den och deras behov. Som starkast lyser den i tiggarnas tomhänta händer, tobakofärgade framtänder och påstridiga försök till att överhuvudtaget synas och finnas till. Men framförallt syns den i deras blickar, i deras gråstenskalla ögonkast, svältfödda på allt som heter ömhet och kärlek. Och jag önskar varje gång jag möter de ögonen med mina att världen kunde vara lite mer barmhärtig, lite mer rättvis. 

För lidandet finns överallt och trampar hål på drömmar och framtidsutsikter. Drabbar oskyldigt utvalda och kommer utan förvarning. Men bortanför lidandet finns något annat. Bortanför fattigdomen och slummens tunga odör. Där finns människor med varma hjärtan och stora leenden. Syskon som bär på sina yngre syskon och ger dem all sin lilla trygghet och värme. Barn i olika åldrar som leker tillsammans och skrattar högt mitt i bedrövelsen. Som ser det fina i det lilla och når utanför begränsningarna. Mammor som gör allt för sina barn och hittar möjligheter i omöjligheter. Lagar hål i kläder som redan är för slitna och håller rent i allt det smutsiga. Sprakande regnbågsfärger i kontrast till allt det hårda och varma samtal med nyfikna människor med glittrande ögon som vill så mycket väl. Så mycket kärlek!

Och när jag ser all denna kärlek och får vara en del av den värmen utan att be om det känns lidandet flera mil bort. När människor som inte har mycket ändå är så genuint lyckliga och sättet de ger på utan att kräva tillbaka. Flätar samman min hand hårt med mina små nyfunna vänner och känner hjärtat pulsera. Och äntligen kan jag andas igen! 


Kommentarer

Kommentera här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0