Måndagsont

Du låter trött och jag känner mig jobbig som fortsätter prata fast det känns som om du mest vill lägga på. Du råkar avbryta mig mitt i en mening om ingenting och jag hör på din röst att du är på väg att runda av samtalet. Jag slutar prata i takt med att mitt hjärta börjar kallsvettas och gråten eskalera i bröstet. Säger godnatt och pusspuss och försöker låta oförändrad på rösten trots tårarna som tränger sig emellan. För jag förstår att du är trött men egentligen förstår jag inget alls. Du ville prata och du borde vilja prata. Vi är ett jordklot ifrån varandra och då får inte trötthet påverka. Tiden är för värdefull för det. Och orden för sköra och för få för att ens få kunna misstas som ignorans eller nonchalans. Det gör alldeles för ont då, när vi inte kan lösa onödiga missuppfattningar med en varm kyss eller ett förälskat ögonkast. Orden är det enda vi har att förlita oss på och då måste vi välja dem med varsamhet. Och älska fullt ut på det sättet vi kan; genom pratet! 


Kommentarer

Kommentera här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0