Molnar

Känner hur molnigheten drar över mig på fem sekunder och jag börjar genast regna saknad efter allt jag inte har just nu. Tampas med otryggheten som alltid gör sig påmind när skymningen släcker solens varma strålar och nattsvartheten mullrar in. Vill krypa ihop nära dig och koncentrera mig på dina andetag och inget annat. Men du inte här och ditt hjärta slår någon annanstans än bredvid mitt. Jag försöker svälja bort den förtvivlan som tjocknat i min hals och reda ut orostrasslet som lindat in sig innanför bröstkorgen men misslyckas gång på gång. Blundar och fokuserar på att andas. Tänker på att jag helst inte ska tänka alls och försöker göra mig känslomässigt likgiltig för mitt utslagna hjärtas skull. Så att jag ska överleva den ångestdrabbade ängsligheten det innebär att längta för mycket.

Saknaden efter din beröring kryper under huden och jag minns känslan av dina läppar mot mina. Hur du smakar och hur din hud Känns mot mina fingertoppar. Famlar bland våra fåtaliga men förälskade minnen och hittar ett att hålla hårt fast vid..

Vår första morgon. Med hungriga kroppar och berusade kyssar. Hur din hand sökte min och flätade samman våra fingrar. Hur du log och dina solkyssta andetag mot min hals. Hur jag visste redan då, innan du visste, att du måste måste måste bli min. Att vi var kärlek.

Och jag håller hårt i det, tills du kan hålla om mig sådär hårt igen. Tills mitt hjärta har hittat hem och mina fingrar får fläta ihop sig med dina. Så länge förlitar jag mig helt och hållet på solens rosaröda morgonstrålar och sättet de varje dag väcker mig och för mig en dag närmare oss. 

Trackback
RSS 2.0