Tillhörandet

En tillfällig kyla kniper tag om min hals och lägger sig som ett isblock över bröstet. Hjärtat försöker slå normalt men kvävs av tyngden att inte veta säkert. Att älska obegränsat men inte riktigt våga tillhöra. Ifall det kanske spricker. Ifall han kanske tröttnar och låter sitt hjärta slå någon annanstans än hos längtan till mig. Och ifall det kanske spricker måste jag vara beredd på att resa mig upp och måste jag vara beredd på att resa mig upp från ännu ett hjärtligt vulkanutbrott måste jag vara säker på att jag inte faller för långt och hårt och hopplöst handlöst. Och därför vågar jag inte riktigt tillhöra, för jag vågar inte chansa med hela min spräckliga inutihet som insats. För går det här sönder går jag aldrig att laga. 
 
Men, jag älskar honom. Jag älskar älskar älskar så mycket, och hela hans sätt talar till mig med samma ord. Att han älskar mig. Att han väljer mig. Väljer att välja mig före allt annat. Han vill tillhöra mig och varför vågar jag inte tillhöra honom då?
 
Och så vaknar jag en natt av ett sms som fyller mitt hjärta med litervis av kärlek och suddar bort tvivlet och kylan släpper när jag hör hans röst och tillfälligt förflyttas ett jordklot närmare honom. Isblocket smälter mer för varje kärleksord han kastar över mig och oroligt smältvatten hittar ut i förälskade tårar. Och någon gång vågar jag nog också tillhöra igen. 

Kommentarer

Kommentera här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0