dig

Är kär och lycklig och kan knappt hantera det hejdlösa pirret som far runt i min kropp och får allt att handla om dig. För just nu handlar allt om dig och hur mycket jag vill träffa dig, röra dig, känna dig, kyssa dig och så vidare tills jag är din och jag kan kalla dig för min och börja älska på allvar. Lägger mig med kinden mot din bröstkorg och andas in den kärlek du andas ut och förälskar mig i hur varmt det känns att vara så nära allt som är dig. Vill helst komma närmare och närmare tills det inte finns något närmare och jag är alldeles intill ditt hjärta. För så nära är du mitt. 

drömmar

Sitter ensam i lägenheten och lyssnar på så hög musik att varje ord med säkerhet når in genom skalet av yta och måste. Väntar på något som jag inte vet vad det är och är glad att denna kvällen händer i den takt jag behärskar. Dricker ett glas vin eller två och slappnar av mer och mer i varje kroppsdel för varje klunk. Låter ögonlocken tröttna och hjärtat andas ut som för att försöka ladda om och börja om lite. Somnar utmattad med förhoppninge att drömmarnas värld gör mig gott.

egentligen

sitter fast i en outhärdlig likgiltlighet
som säger mig
att inget spelar roll
och att det aldrig har det
 
kastar drömmar åt sidan
och spräcker hål på pirriga kanskekänslor
för att de ändå inte är nödvändiga
 
gör det jag måste för att få dagen att gå
och ler och skrattar för att jag förväntas göra det
 
för att det ingår
 
men egentligen bryr jag mig inte
för egentligen bryr jag mig
för mycket

lättklädd

Sommaren håller ut några dagar till och jag cyklar lättklädd längs gatan som leder hela vägen hem till platsen där mitt hjärta slår som tryggast. Sitter några minuter på altanen och låter solen beröra varje del av mig. Ser hur allt det somrigt gröna sakta börjar avta och ändra färg till en mer odefinierbar nyans med lutningar åt brunt. Kramar på myskatten som kärleksfullt stryker mig längs benen och känner mig relativt lugn för första gången på flera dagar. Ångesten avtar och jag tänker att jag inte kan göra något åt situationen ändå. Det är som det är och det blir som det blir. Andas ut några gånger extra och cyklar sedan till mitt andra hem. Lite lättare än innan.

tröttsamt

Undrar hur han tänker och analyserar varje ord han skriver och sättet han skriver det på. Blir irriterad på mig själv för att jag låter han ta upp all min tankeverksamhet när jag vet hur viktigt det är att kunna stänga av och fokusera på allt annat som är viktigt i mitt liv. Det som fanns innan han dök upp och det som är min stadiga grund. Allt det och alla dem som jag inte kan vara utan. Börjar ifrågasätta mig själv. På vilket sätt gillar jag honom? För att han gör mig mindre ensam? För att han håller om mig fint om natten? Eller för att jag verkligen, på riktigt riktigt tycker om honom? Hur ska jag veta det, och hur fan ska jag ta reda på det när dagarna bara försvinner och jag snart försvinner hundratals mil från honom? Dessa tusen tankar och stäniga ånghest.
 
När det känns riktigt bra. När han skriver ett sms som värmer inifrån och ut eller när hans kyssar överrumplar mig och känns sådär pirrigt sköna i magen, då är jag övertygad. Övertygad om att jag är kär i honom och att vi kommer hålla trots tre månader avstånd och saknad. Men sen blir jag osäker. När han knappt svarar på vad jag skriver, eller antyder att han tycker jag är osmart. Eller bara inte håller om mig när vi ska sova. Då är jag övertygad om att han inte tycker om mig. Så jävla övertygad om att jag är för ful för fel för svår för honom. Att jag inte är tillräcklig. Att jag boirde ändra på mig. Agtt jag borde vara så eller så. Lite mer som henne eller lite mer som henne. Och så tappar jag bort självförtroendet i ett virrvarr av oro och tårar. Och så känns det så dumt.
 
Fast sen blir jag arg. Varför måste jag alltid tänka så. Att det är fel på mig och att han inte vill ha mig och att jag måste ändra på mig. Jag kanske inte vill ha honom? Och han kanske tänker så också? Och måste jag fan tänka så överhuvudtaget? Kan jag inte bara få vara bekymmerslös och fri från sådana tankar någon gång? Bara vara och känna mig glad över att det känns fint med honom.
 
Tröttsamt livet är just nu alltså.

krampaktigt hejdå

Mitt i ett krampaktigt hejdå halkar din hand oavsiktligt in under min tröja och lägger sig några centimeter upp över mitt suktande ryggslut. Varmhjärtade rysningar går rakt igenom och tankarna blir sådär förälskat suddiga som de blir när känslor går på högvarv. Försöker se balanserat oberörd ut när din hand lämnar min hud och dina läppar hastigt ger mig en sista av flera hejdåkyssar. Försöker fatta taget om dagen och fokusera på något annat än din kvardröjande närhet och mjuka morgonkropp. Försöker hejda mig själv men sitter fast i en saknad som tar över allt sunt förnuft så fort du inte är där jag är.
 
 

tio dagar

Det kniper sig i magen när jag tänker på hur jag ska kunna sova ensam i tre månader efter att ha sovit några få nätter med dig. Nära ditt hjärta och fri tillgång till varma kramar. Ångesten liksom skjöljer sig tsunamilikt över hela mig och gör mig smärtsamt medveten om att vi har tio dagar på oss. Tio dagar på oss att bygga upp något som överlever distans, saknad och förjävlig jävla längtan. Något inom mig dör vid tanken på det. Att går unt och längta till att vara hos dig. Och den där rädslan. Att du ska glömma bort mig, att allt som känns nu ska försvinna och att vi kommer dö innan vi hunnit leva.Den förtär mig nu.
 
Så jag blinkar bort tanken så fort den når mig och försöker fokusera på hur fint det kan bli. Att komma hem och ha längtat längtat längtat efter att få bli varandras och äntligen få vara ett vi. Att krypa ner nära dig och göra saker ihop. Att lära mig allt om dig som ingen annan vet och berätta allt om mig. Det längtar jag redan efter.
 
Och dessa tio dagar, ska jag göra till de bästa.

RSS 2.0