skrivande.

Jag känner ett skrikande behov av att skriva. Att tömma mitt hjärta på oviktig viktig information och att låta känslorna formas till mängder av ord. Men en oförmåga att formulera mig och en lathet att ens försöka sätter stopp för min ändlösa längtan att få igång detta utlopp. Jag märker att saker har förändrats i mig.
 
Innan var skrivandet vardag för mig. Jag började dagen med att skriva anteckningar i mobilen i bussen på väg till skolan och slutade dagen med att skriva upp ord och fina sammansättningar av ord på små lappar vid min säng. Nu finns det inga lappar vid sängen, möjligtvis en skrivbok som väntar på att fyllas och en penna att fylla den med, men inget händer. Men jag har annat i mitt liv nu. Jag har en stor kärlek till en människa som jag inte hade då. En trygghet i ett förhållande som jag litar handlöst blint på och små värmade kattassar som vilar mot min mage om natten. Jag har ett jobb som jag tycker mycket om och kollegor som jag känner mig säker och lugn med. En fyrtiotimmars vecka där kvällarna och helgerna, där all ledig tid ska fyllas till bristningsgränsen, inte räcker till. Jag har ett växade självförtroende som inte kräver lika mycket av mig som det gjorde då, när det var skälvande och skört. Då var orden ständigt närvarande för då var rädslan och oron och hatet ständigt där och allt fanns så tillgängligt. Då behövde jag orden på ett helt annat sätt än vad jag behöver dem idag! Då behöver jag dem för att andas och för att leva. För att överleva. Nu överlever jag utan tvekan. För jag har värme i mitt liv och jag har tron på att den värmen kommer öka och öka och öka till den omfamnar hela mig. Och tvivlet liksom inte finns mer.
 
Trots det, vill jag behöva orden.Jag vill känna lusten att formulera meningar av oviktiga viktigheter som händer i mit liv och jag vill ha ork att ge det tid. Behovet finns där. Skriker och vill. Inte lika starkt som för några år sedan, men minst lika behövligt. Därför bestämmer jag mig nu för att förändras igen.
 

RSS 2.0